Se upp för chockdoktrinen

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Regeringen vill öka miljardrullningen till den militära upprustningen – från 1,2 procent av BNP (bruttonationalprodukt) till två procent. Det motsvarar den målnivå som Nato sedan år 2014 har för medlemmarnas försvars- och säkerhetsutgifter – men som en stor del av medlemsländerna inte ens är i närheten av. Detta hade varit omöjligt att föreslå för bara några månader sen. Men mitt under det fruktansvärda kriget i Ukraina ser det svenska etablissemanget sin chans att iscensätta en ny chockdoktrin: Rusta militären, innan vi alla tvingas äta borsjtj under rysk ockupation.

Milton Friedman, kapitalisternas främsta guru, skrev i 1982 års förord till sin avhandling Kapitalism och frihet att ”endast en kris – verklig eller upplevd – producerar verklig förändring”. Detta var ingen ny uppfinning, men Friedman inspirerade kapitalister och regeringar fram till våra dagar kring idén att stora nyliberala reformer – som oftast möter stort motstånd – bäst kan drivas igenom när folk befinner sig i ett tillstånd av chock och därmed är desorienterade.
Författaren och klimataktivisten Naomi Klein blottlade denna metod i sin avslöjande bok Chockdoktrinen 2007.
Ett av många exempel Klein visar är hur den hemska orkanen Katrina med fruktansvärda civila offer och umbäranden användes för att genomdriva strukturella privatiseringar: istället för att återställa New Orleans offentliga skolsystem och bygga nya skolhus gavs de drabbade familjerna en ”skolcheck” som kunde lösas in på privata skolor.

Den största chockdoktrin som har använts av de styrande i Sverige i modern tid iscensattes 2015. Mitt under flyktingkrisen – då föräldrar med småbarn flydde obeskrivligt horribla flyktingläger – passade Allianspartierna såväl som Socialdemokraterna på att driva igenom en historisk försämring av asylrätten, samt en avhumanisering av flyktingar.
Begreppet ”systemkollaps” hittades på och slogs fram på krigstrummor av politikerna och media; Sverige var på ”randen av kollaps” på grund av flyktingarna, hette det. Men det var såklart en lögn.
Under ”systemkollapsens” år 2015 landade aktieutdelningen på 173 miljarder kronor (motsvarande kostnaden att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, gratis kollektivtrafik och förskola i hela landet, 10,000 nya välfärdsjobb samt även hela kostnaden för Sveriges asylmottagning på ett år).
Dåvarande finansminister Magdalena Andersson varnade för att landets ”lador” var ”tomma” och att det skulle behövas åtstramningar i välfärden, på grund av flyktingarna så klart. Andersson hävdade att statsbudgeten skulle gå med underskott de kommande åren.

Knappt någon utom Rättvisepartiet Socialisterna ifrågasatte detta. Och inte ens när det stod klart att det var just hittepå ställdes ”kollapsen-är-nära”-bluffarna till svars för den rasism de hade piskat upp (exempelvis med nedbrända asylboenden). Den 10 januari 2017 publicerade Riksgälden ett blygsamt och anonymt pressmeddelande på sin hemsida:
”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor. Riksgäldens prognos från oktober var ett överskott på 79,7 miljarder kronor. Skillnaden förklaras till större delen av högre skatte­inkomster.”
Den svenska statens slutsaldo blev alltså det bästa på nästan ett årtionde. Trots att ”systemkollapsen” var en lögn har de styrande ridit på ”kollapsen” i åratal; asylmottagningen har tryckts ned till lägsta EU-nivå, tvångsutvisningar trappats upp, permanenta uppehållstillstånd har avskaffats och familjeåterförening nästintill omöjliggjorts.
Sverigedemokraterna och deras rasistiska politik har normaliserats och gjorts rumsren.

Nästan samtidigt som chockdoktrinen om att stoppa flyktingarna kom tillverkade kapitalet ”uppföljaren” för att utnyttja tillfället: Arbetsköpare som tar sig an att anställa nyanlända ”gör samhället en tjänst” och måste ”belönas”. Redan med den migrationspolitiska överenskommelse mellan S-MP-regeringen och Allianspartierna hösten 2015 togs kravet på kollektivavtal bort för introduktionsjobb för ungdomar och flyktingar.
Men kapitalisterna nöjer sig inte med bidrag för anställningar, de ville ha lönesänkningar också. Som ett brev på posten började Centerpartiet kampanja för ”instegsjobb” med kraftigt lägre lön för flyktingar, Moderaterna ville toppa och kom på ”förstajobbet-anställningar” med 60 procents lön, Kristdemokraterna kastade in ”introduktionsjobb” med 75 procents lön, och Liberalerna svarade med ”startjobb”, med löner på mellan 14,000 och 16,000 kronor.
Trots att någon lagstiftning inte har drivits igenom än har propagandan flyttat gränsen för vad som i politiska och fackliga rum anses vara extremt eller ej. Och diskussionen i sig bidrar till den rasistiska splittringen; samtidigt som kapitalet tigger om billigare arbetskraft odlas bekvämt bilden av nyanlända som tar ”svenskarnas” jobb för lägre lön.

Klassisk rasism är att ställa svaga grupper mot varandra, att skapa bilden av att nyanlända nyttjar välfärd på bekostnad av andra arbetare, när det i själva verket är politikerna som medvetet har beslutat att sänka de offentliga välfärdsutgifternas tak för att finansiera miljardgåvor till miljardärerna och upprustning av militären.

I samma anda har Sverigedemokraterna och Moderaterna enats om att kräva att invandrare ”gradvist ska kvalificera sig in i välfärden”. Det är troligen bara en tidsfråga innan idén om att välfärdstjänster ska knytas till medborgarskap får genomslag hos fler partier.
Klassisk rasism är att ställa svaga grupper mot varandra, att skapa bilden av att nyanlända nyttjar välfärd på bekostnad av andra arbetare, när det i själva verket är politikerna som medvetet har beslutat att sänka de offentliga välfärdsutgifternas tak för att finansiera miljardgåvor till miljardärerna och upprustning av militären.
Och där är vi nu. Etablissemanget vill öka militärmaktens andel av BNP till två procent, vilket skulle innebära en årlig kostnad på 108 miljarder kronor jämfört med 66 miljarder förra året.
Redan idag får militärmakten lika mycket pengar som skolan, förskolan, vuxenutbildning och universitet tillsammans. Räkna alltså med mycket mindre till vård, skola och omsorg.

Pengarna till militärmakten spelar en annan roll än att skydda befolkningen. Svenska vapenkapitalister har redan innan denna chockdoktrin ökat vapenexporten femfaldigt jämfört med i början av 2000-talet. 35 procent av svensk vapenexport går till diktaturer eller halvdiktaturer.
Det är inte en upprustning av Sveriges eller Natos krigsmakt – som är helt styrd av ekonomiska och politiska intressen – som kan stoppa Rysslands vidriga attack mot Ukraina. Det som kan stoppa Putin är en folklig revolt på hemmaplan, massprotester internationellt och ett globalt arbetaremabargo mot Putins krigsmaskin. Detta kämpar Rättvisepartiet Socialisterna, vår international och vår ryska systerorganisation (numer underjordiskt) för idag.

Bakom talet om att ”stärka Sveriges försvar” finns alltid de privata vinsterna. Nationalism, rasism och hat piskas upp som ett smörjmedel för den ena nationalstatens kapitalistklass intressen mot den andra. Vi andra betalar. De globala militärutgifterna 2020 var betydligt högre än vad som krävs för att utrota all fattigdom i hela världen.
Ett centralt inslag i en chockdoktrin är att folket inte är medvetna om att det är just en chockdoktrin. Du kanske inte har tänkt på det, men det är också meningen.