Senaste åren bara goda för rika och storbolag

av Per Olsson // ut veckotidningen Offensiv

”På det hela taget får vi betrakta konjunkturen 2014–2018 som relativt medioker. 1980-talets glada dagar varade mycket längre. Tillväxten per invånare var högre under perioden 2003–2007”, skrev Dagens Nyheter i förra veckan.

Det är sant att högkonjunkturen var mer än medioker för arbetarhushållen och särskilt lågavlönade. Lönerna ökade mindre än någonsin. ”Under den förra konjunkturuppgången åren före finanskrisen steg löneökningstakten inom näringslivet gradvis och uppgick till som mest drygt 4 procent i årstakt. Under den nuvarande konjunkturuppgången låg löneökningstakten kvar under 2,5 procent fram till slutet av 2017” (Konjunkturinstitutet: Lönebildningsrapport 2018).

Trots högkonjunkturen steg andelen personer med låg ekonomisk standard till 14,9 procent 2017. Året därpå hade inkomstklyftorna blivit större än någonsin och den rikaste tiondelen hade lika stora inkomster som den halva av befolkningen som hade lägst inkomst. Sedan dess har inkomstklyftorna fortsatt att öka och att värnskatten försvinner vid årsskiftet innebär en skattesänkning på i snitt 17 700 kronor för de 345 000, nära trefjärdedelar är män, som tjänar mest i landet.

Detta tillsammans med de återkommande skattesänkningarna, som främst gynnat välbärgade och att skatten på arv och förmögenheter avskaffats, har gjort landet till ett skatteparadis för de rika.

Sedan 2014 har antalet miljardärer i Sverige ökat från 147 till 191. De superrika har inte bara blivit fler utan också mycket rikare. Förmögenheter och ägande har koncentrerats i en grad som saknar motstycke. Femton finansfamiljer kontrollerar 70 procent av börsvärdet.

De svenska miljardärsfamiljernas förmögenhet uppgick år 2016  ”till 2 220 miljarder kronor, ett belopp som är nästan lika stort som hela statens nettoförmögenhet plus värdet av den samlade socialförsäkringssektorn, det vill säga det statliga pensionssystemet. Med andra ord är dessa superrika ingen marginell grupp i samhället, utan en extremt kapitalstark skara aktörer” (SNS Konjunkturrådets rapport 2018: Kapitalbeskattningens förutsättningar).

Låga löneökningar och sänkta bolagsskatter jämte den låga kronkursen samt ett överflöd av billiga pengar (minusräntan) gjorde högkonjunkturen till ett eldorado för börsbolagen och kapitalisterna.

Aktieutdelningen steg oavbrutet under högkonjunkturen och i år förväntas Stockholmsbörsen totalt dela ut 258 miljarder kronor till sina ägare. Numera delar börsbolagen ut uppemot tre fjärdedelar, ibland mer, av vinsten till sina aktieägare. Volvo AB gjorde exempelvis en vinst på dryga 25 miljarder kronor i fjol; över 20 miljarder gick till ägarna. Förra året delade vart femte börsbolag ut mer än hela vinsten till aktieägarna. ”Totala flöden till aktieägarna har dessutom i flera företag varit högre än deras investeringar och avskrivningar, något som i sig är oroväckande” (Dagens Industri den 6 april 2018).

Att investeringar fått stryka på foten för utdelningar och återköp, är en stark orsak till varför produktivitetsökningarna (det främsta måttet på ekonomins växtkraft) i det så kallade näringslivet efter finanskrisen 2008-2009 legat på historiskt låga nivåer. Och Svenskt Näringsliv vars medlemmar i högsta grad är ansvarig för detta, räknar med att näringslivets produktivitetstillväxt faller från mellan 3–4 procent per år före finanskrisen till cirka 0,5 procent framöver.

Kapitalismen blev under högkonjunkturen allt mer parasitär och kortsiktig, vilket gör ekonomin och samhället än mer sårbart när konjunkturen nu vänder nedåt.