Serbien: Största protesten någonsin

Av RACHEL WILDER Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Minst 300 000 människor, en del hävdar uppemot 800 000, gick ut på gatorna i Serbiens huvudstad Belgrad den 15 mars mot president Aleksandar Vučićs korrupta regering. Denna protest, som samlade minst 5, kanske 10 procent av landets befolkning, var den största enskilda protestdagen i Serbiens historia. Jättedemonstrationen hade föregåtts av studentmarscher genom landet och lärarstrejker. Med fler strejker och en generalstrejk kan proteströrelsen bli till en kraft som kan störta Vučić.

Proteströrelsen som är inne på sin sjätte månad inleddes efter att taket rasat in på en tågstation i Novi Sad, landets näst största stad, den 1 november i fjol. Antalet döda i takraset ökade till 16 personer i mitten av mars, då en svårt skadad tonåring avled på sjukhuset.
Sedan taket rasade in på tågstationen har Serbien skakats av återkommande studentprotester. Studenterna kräver bland annat att de ansvariga för olyckan ska ställas till svars och anslagen till utbildningen ska öka med 20 procent.
Det som började som upprördhet över en tragedi har förvandlats till en revolt mot korruption, valfusk och mot regimen. Protesterna har tvingat fram premiärminister Miloš Vučevićs avgång, men den allt mer auktoritära president Vučić sitter ännu kvar.

I takt med att protesterna har fortsatt att växa har de utsatts för repressalier, bland annat körde en av Vučićs anhängare en bil in i en demonstration och presidenten påstår allt oftare att proteströrelsen ”styrs av utländska intressen”. Det mest allvarliga är att regeringen sannolikt har använt ljudkanoner mot demonstranter, även om regeringen fortfarande förnekar detta. Med hänvisning till att Elon Musks DOGE (Dept of Government Efficiency) i USA har stoppat USA:s bistånd (USAID), som påstås finansiera ”kriminella organisationer”, har Vučić även stängt ner en rad NGO:s – ickestatliga organisationer – i Serbien som USAID finansierat.

Studentprotesterna har vuxit till en masskraft som omfattar en stor del av samhället och utgör det största hotet mot Vučićs regim sedan han kom till makten 2017. Men proteströrelsen saknar ett verkligt politiskt alternativ till det kapitalistiska system som stöttar Vučićs regim och vid jättedemonstrationen den 15 mars gavs det tyvärr inga förslag på hur kampen skulle kunna lyftas till en ännu högre nivå.
Nya opinionsundersökningar har visat att protesterna stöds av 60 procent av befolkningen (enligt en opinionsundersökning gjord i februari av hela 80 procent), medan mindre än en tredjedel av befolkningen stödjer Vučić. EU, som försöker framställa sig som demokratins och de mänskliga rättigheternas försvarare, har inte uttalat sitt stöd till protesterna. Så sent som i oktober förra året lovprisades Vučić för sitt påstådda arbete för ”demokrati och rättssäkerhet” av EU-kommissionens ordförande Ursula Gertrud von der Leyen. Under förra året drev EU också igenom att gruvjätten Rio Tinto ska få rätt att bryta litium i Serbien. Två år innan hade massiva protester stoppat Rio Tintos gruvplaner. Gruvan i Serbien ska bli Europas största litiumgruva, vilket drastiskt skulle minska EU-ländernas beroende av litium från Kina. För EU-ledarna väger ekonomiska vinster mycket tyngre än demokrati.
Vučićs kontroll över medierna och de statliga resurserna ger honom fortfarande en enorm makt i försöken att krossa protesterna. Istället för att bevilja fler demokratiska rättigheter som svar på rörelsen har Vučić fördubblat sin auktoritära hållning och sagt att ”Ni måste döda mig om ni vill ersätta mig”. Protesterna lyckades visserligen avsätta premiärminister Miloš Vučević i januari, han avgick formellt i mars, men hans avgång var för Vučić bara en manöver och inte ett steg mot mer demokrati.

Protesterna har fortsatt sedan aktionsdagen den 15 mars, men har till stor del förblivit ledarlösa och oorganiserade. Strax efter den 15 mars förekom protester mot att Donald Trumps svärson Jared Kushners fått tillstånd att bygga ett lyxhotell i Belgrad. Nyligen samlades tusentals demonstranter för att protestera mot Vučićs kontroll av medierna och förtal av demonstranter i medierna.
Ett av rörelsens huvudkrav har varit att Vučić ska avgå, men det finns få förslag på vad som skulle kunna ersätta honom. Fackföreningar och studentgrupper måste kalla till massmöten för att gemensamt diskutera fram ett alternativ och vägar framåt i kampen. Ett socialistiskt arbetarparti behöver byggas och kampen behöver spridas bortom Serbiens gränser.
Korruption, fuskbyggen, bristande säkerhet och underhåll av exempelvis järnvägarna, jämte attacker på demokratin, har lett till massiva protester. I Grekland genomfördes en generalstrejk i januari i protest mot tvåårsdagen av tågkatastrofen i Tempi, då 57 personer omkom. I grannlandet Nordmakedonien har protester brutit ut på grund av en nattklubbsbrand som dödade 59 personer i en katastrof som helt kunde ha förhindrats, och man har till och med använt slagord från den serbiska rörelsen. Protester har dessutom genomförts i Ungern mot Orbáns auktoritära styre och i Turkiet mot Erdoğan.

Från Vučić till Erdoğan kan dessa korrupta despoter inte reformeras bort eller ersättas med någon annan kapitalistisk pratkvarn. Hela det kapitalistiska systemet, som bygger på oändliga vinster och imperialistisk underordning, måste bort. Arbetare och unga i hela regionen måste koppla samman sin kamp för demokrati till kamp för internationell socialism.■