Serien Trotsky: Ett desperat karaktärsmord på revolutionens spöke

av Anton Lindbäck

I och med den ryska revolutionens hundraårsjubileum sände den ryska tv-kanalen Channel One år 2017 miniserien Trotsky. 2018 köpte den amerikanska streamingjätten Netflix serien som just nu går att se genom deras tjänst. Man kan fråga sig varför den Putinkontrollerade tv-kanalen och Netflix skulle ha något intresse av att sända en serie om den ryska revolutionären?

Man behöver dock inte fundera länge då serien öppnar med att framställa Trotskijs intresse för revolutionen som en freudiansk sexuell pervers med törst efter makt. 
Vi kastas in i mitten av inbördeskriget där Trotskij på pansartåget som tar honom genom landet blir avbruten i sin roll som ledare av den Röda armén av den förföriska Larissa Reissner (som här reduceras till en femme fatale – att hon var en prominent bolsjevik som kom att skriva om inbördeskriget och hade en betydande roll i den Röda armén visas aldrig). Tåget blir en symbolisk fallos som ostoppbar tränger sig igenom det ryska landskapet.
Serien fortsätter med att beskriva historien på samma sätt som borgerligheten, dess media och stalinister har gjort genom åren. Förutom flertalet rena faktafel förvrids verkligheten likt många gånger förr: bolsjevikerna och dess ledare beskrivs som makthungriga med manipulativa egon som bedrev en intern maktkamp där folket reduceras till spelpjäser i maktspelet. 

Trotskij beskrivs som en egocentrisk, auktoritär och makthungrig tyrann med jesuskomplex, något som implicit tillskrivs hans judiska rötter. Han ställs som ansvarig för den svält och misär som följde efter revolutionen. Trotskij blir själv som de tyranner han ville slå ned med revolutionen och blir till slut krossad av det skenande tåget som symboliserar hans ostoppbara perversion för makt.
Serien har fått mycket uppmärksamhet över hela världen. Tyngst väger det uttalandet från Trotskijs dotterson, Esteban Volkov, som han den 20 februari publicerade tillsammans med det mexikanska och argentinska CEIP-LT (Centro de Estudios, Investigación y Publicaciones Leon Trotsky). Uttalandet har samlat många underskrifter av vänsterprofiler och historiker, där ibland Slavoj Žižek och CWI:s Peter Taaffe och bemöter flera av seriens felaktigheter och historierevisionism.
Till att börja med utgörs seriens ramberättelse av ett samtal mellan Trotskij och journalisten Frank Jacson där vi kastas tillbaka i historien till olika nyckelpunkter. Jacson, eller Ramón Mercader som han egentligen hette, var den stalinistiska underrättelseagent som 1940 kom att mörda Trotskij. Deras möten var egentligen få och korta och de hade knappast den långa relation som serien vill få oss att tro.

Förutom ovan nämnda Larissa Reissner reduceras kvinnorna från Trotskijs två äktenskap till passiva hemmafruar. Aleksandra Sokolovskaja, Trotskijs första fru, var själv en framstående bolsjevik och hans andra fru, Natalja Sedova, var med i det sovjetiska utbildningskommissariatet som efter revolutionen såg över skyddet av muséer och monument under inbördeskriget. 
Bilden av Trotskij som en frånvarande far som sätter sina politiska ambitioner framför sina barn stämmer inte heller. Barnen kom att stötta sina föräldrar i kampen under hela sina liv. Speciellt Leo Sedov kom att bli en av de huvudsakliga organisatörerna av den ryska vänsteroppositionen mot Stalin.

Klasskampen är nästintill obefintlig igenom de tio avsnitten. Folket reduceras till att vara helt styrda av Lenin och Trotskij som står för alla besluten och sovjeterna framställs främst som plattformar för ledarnas tal. De radikala massrörelser som revolutionerna både 1905 och 1917 var blir blott verktyg i de manipulativa ledarnas jakt på revansch.
Av inbördeskriget nämns bara den tjeckiska offensiven – ingenting om de fjorton imperialistiska arméerna och de vita arméerna, samt om den ekonomiska blockad, som Sovjet utsattes för. Kronstadtmyteriet placerar man felaktigt under 1918, och inte 1921 då bemanningen på militärbasen inte längre var densamma som den som agerade spjutspets under revolutionen 1917.
Historien om revolutionen slutar i och med Lenins död och utelämnar helt formandet av vänsteroppositionen och den kontrarevolution som rensade ut nästan alla bolsjevikledare. Man totalvrider historien och ger Trotskij skulden för allt – Stalin är bara en rival i kampen om makten.

Trotskij och Fjärde internationalen som han var med och skapade var det största hotet mot Stalin och den byråkratiska diktaturen. Stalin visste att andra världskriget kunde trigga den politiska revolution som Trotskij förutspådde för Sovjet. 
Idag ser vi ett stort uppsving av kamprörelser över hela världen och borgerligheten skakar av skräck för att unga i sin misstro till det kapitalistiska systemet har börjat vända blickarna mot socialismen. I USA är intresset för socialism och stödet till Bernie Sanders enormt, och den brittiska tidskriften The Economists rubrik härom veckan – ”The Rise of Millennial Socialism” – visar att de revolutionära idéer som Trotskij och Lenin stod för är på frammarsch. Denna serie är bara ännu en i raden av lönnmördare som skickats ut i ett desperat mordförsök på revolutionens sanna spöke – Leo Trotskij.