Serieskildring av poliskorruptionen

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

We Own This City är en nyligen utkommen amerikansk miniserie i sex delar som sänds på HBO Max. Serien skapades av David Simon och fungerar lite som en andlig uppföljare till hans prisbelönta och hyllade tv-serie The Wire.

We Own This City (WOTC) är baserad på reportageboken med samma namn av journalisten och författaren Justin Fenton. Liksom The Wire är denna inspirerad av verkliga händelser, och skildrar förhållandet mellan den organiserade brottsligheten och rättsväsendet i Baltimore, Maryland i USA.
Men medan The Wire var ett mycket mer ambitiöst projekt på 60 avsnitt uppdelat på fem säsonger som skapade en helhetsbild av Baltimores kriminella nätverk och institutioner såsom politiken, polisen, media och skolsystemet (fast med fiktiva karaktärer) behandlar WOTC ett mycket snävare ämne i form av en verklig händelse.

WOTC handlar om korruptionsskandalen kring Baltimorepolisens insatsstyrka för vapenspårning (Gun Trace Task Force, GTTF) som avslöjades 2017. Åtta poliser dömdes för bedrägeri och utpressning då de hade skrivit falska rapporter och stulit stora summor pengar från personer de anhållit, arresterat eller visiterat på gatan. Historien berättas genom tillbakablickar och förhör med de korrupta poliserna.
Det handlar inte så mycket om att försöka lösa ett mysterium eller att hitta den skyldige, utan vi som tittare får helt enkelt bevittna hur den korrupta insatsstyrkans verksamhet såg ut och hur de åkte fast.

Vi får bland annat följa polisen Wayne Jenkins (Jon Bernthal) som från första dagen på jobbet får höra att ”det finns ingen sorts diktatur i USA som är starkare än en patrullerande polis och hans vaktpost”, och får i uppdrag att hålla gatorna tomma med alla nödvändiga medel.
Han lär sig snabbt hur man planterar bevis, hur man kommer undan med att bruka övervåld genom att yrka på självförsvar och att det är normalt för poliser att stoppa beslagtagna pengar i egen ficka. Han klättrar snabbt uppför karriärstegen och blir snart en del av insatsstyrkan, vars huvudfokus är att hitta och beslagta vapen och droger från misstänkta gängkriminella.
De poliser som kontinuerligt fyller bevisförråden belönas med lönehöjningar och får i princip fria tyglar att utföra sitt uppdrag, skyddade från ovan från konsekvenser och insyn.

Samtidigt präglas Baltimore av de politiska spåren efter polisens mord på Freddie Gray 2015. Staden har svårt att hitta jurymedlemmar som kan delta på rättegångar eftersom förtroendet för polisen är så lågt.
Polisen befinner sig i en intern kris där de å ena sidan är tveksamma till att ”göra sitt jobb” (i synnerhet att stoppa svarta män på gatan och visitera dem) av rädsla för att det ska fångas på bild och leda till fler skandaler, men där korrupta och våldsamma poliser å andra sidan får behålla jobbet så länge de når resultat i form av arresteringar och konfiskerat material.
Justitiedepartementet skickar Nicole Steele (Wunmi Mosaku) till Baltimore för att utreda situationen, och hon bevittnar just hur normaliserat det har blivit med internutredningar som läggs ner och våldsamma poliser som tillåts fortsätta jobba.

We Own This City är en tydlig skildring av det som i USA kallas för ”den tunna blå linjen”, där polisen ser sig själva som det enda som står mellan hederliga medborgare och horder med våldsamma kriminella, kombinerat med ”den blåa tystnadens mur” som beskriver hur poliser skyddar varandra genom att hålla tyst.
Genom att använda sig av en enskild skandal försöker serieskaparna illustrera ett större systemfel som genomsyrar hela det amerikanska rättsväsendet, men risken finns att budskapet istället tolkas som att systemfelet ligger hos några enskilda korrupta poliser.
Och då blir lösningen bara att sparka de poliser som bryter mot lagen, istället för att gå till botten med hur hela polismyndigheten faktiskt fungerar och undersöka huruvida det skulle gå att reformera eller helt ersättas med något annat.
Det saknas också perspektiv från andra människor än poliser, FBI-agenter, politiker och advokater. De enda civila som skildras i förbifarten är arga Black Lives Matter-demonstranter, vittnen som inte litar på polisen eller de som blir offer för rasistiskt polisvåld.

I slutändan är We Own This City ändå sevärd, men det gäller att vara förberedd på mycket snack och inte så många spännande överraskningar eller den realistiska atmosfär som The Wire genomsyrades av.