Sexuella övergrepp mot barn utbrett inom katolska kyrkan

av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

En ny rapport publicerad i Frankrike visar hur utbrett sexuella övergrepp mot barn har varit inom den katolska kyrkan där.

Enligt rapporten, som är 2,500 sidor lång och som tagits fram av en utredningskommission, har uppemot 216,000 barn utsatts för sexuella övergrepp sedan 1950. Dessa siffror gäller dock endast övergrepp som begåtts av präster – när andra anställda eller volontärer inom kyrkans verksamheter räknas med kan det röra sig om 330,000 barn.
Uppskattningsvis handlar det om minst 3,000 förövare – ungefär tre procent av alla anställda under perioden – och att ”den katolska kyrkan är, efter familj- och vänkretsar, den miljö som har störst förekomst av sexuellt våld”. 
Samtidigt menar författarna att detta är en konservativ uppskattning och att det troligtvis finns ett stort mörkertal. Många har vittnat om att de på grund av skuld och skam aldrig har berättat om det som de hade utsatts för innan kommissionen tillsattes.

Skuld och skam är stora skäl till att offren för sexuellt våld inte vågar anmäla även i Sverige. Brottsförebyggande rådet uppskattar till exempel att endast en av fem som har blivit våldtagna anmäler. Men det stora mörkertalet beror också på hur utsatta ifrågasätts och skuldbeläggs av såväl polisen och rättsväsendet som medierna, och hur de allra flesta anmälningarna läggs ner och ännu färre leder till fällande domar.
Men rapporten påpekar att även där anmälningar har gjorts har des­sa aktivt mörkats av ansvariga. Det är sällan en anmälan har lett till något mer än en intern tillrättavisning, medan offren uppmuntrades att inte offentliggöra något för att försvara kyrkan.
I vissa fall har ”problemet” lösts genom att prästen förflyttats – något som även har skett i andra länder och lett till att förövarna har kunnat fortsätta övergreppen på barn och ungdomar i sina nya församlingar.

Men även om avslöjandena utan tvekan är chockerande är de dessvärre inte förvånande. En rad kommissioner har visat att sexuella övergrepp mot barn har varit vanligt förekommande – i vissa fall nästan normalt – inom kyrkans verksamheter i bland annat Europa, Australien, Sydamerika och USA.
På Irland har staten gjort sig medskyldig till ett skräckvälde riktat mot generationer av barn, ungdomar och kvinnor genom att överlåta stora delar av vård, omsorg och utbildning i kyrkans regi samt genom att mörka de brutala regimerna som funnits i dessa institutioner.

Det finns ingen brist på vittnesmål till den irländska kommissionen, med dokumentärer och filmer som berättar om det sexuella, psykiska och fysiska våld som utmättes i de så kallade industriella skolorna för ”försummade” pojkar.
Eller om de tiotusentals kvinnor som skickades till de fruktade Magdalenatvättstugorna för ”fallna kvinnor”, där de tvingades jobba under slavliknande villkor. Deras brott: fattigdom, psykisk ohälsa, sexuellt umgänge, att vara ogifta mödrar, att vara våldtäktsoffer eller, som en kvinna uppgett, att vara ”för snygg”. Eller om de barn som slängdes som sopor i omärkta massgravar. 

Att dessa brott nu lyfts fram är en stor seger och bekräftelse för de som har lidit och fortfarande lider av denna brutalitet. 
Men det ska inte glömmas bort att kyrkan fortfarande spelar en helt reaktionär roll, inte minst vad gäller aborträtten och hbtq+-rättigheter. 
Den franska revolutionens paroll om separation mellan kyrka och stat är fortfarande aktuell idag.