Sibirien: Klimatförändringar och miljökatastrofer – en ond cirkel

av Rob Jones, Sotsialisticheskaya Alternativa (ISA i Ryssland) // Artikel i Offensiv

I början av juni avslöjades att 20 000 ton giftigt dieselbränsle hade läckt ut från en förvaringstank och ner i två floder i närheten av staden Norilsk vid polcirkeln. Den ryska regeringen har utlyst undantagstillstånd i regionen och uppgett att konsekvenserna troligen kommer att vara kännbara i årtionden.

Om Sibirien vore ett land skulle det vara det största landet i världen, med en utsträckning från Arktis till Mongoliet och Centralasien, från Stilla havet till Uralbergen vid gränsen mot Europa. Det innehåller en fantastisk natur, inklusive den storslagna Bajkalsjön och de avlägsna och respekt­ingivande bergskedjorna i Kamtjatka med sina aktiva vulkaner. 
Flera stora floder rinner genom territoriet. Många utrotningshotade arter strövar omkring i territoriet som den sibiriska tigern (amurtigern) och isbjörnar.
Men kapitalismen, med dess klimatförändringar och miljökatastrofer, håller på att förstöra regionen.

Under början av juni läckte 20 000 ton giftigt dieselbränsle ut från en förvaringstank och ner i två floder i närheten av staden Norilsk vid polcirkeln. Detta är jämförbart med den miljökatastrof som orsakades när oljetankern gick på grund i Prince Williams Sound i Alaska 1989. 
Ovanpå allt detta, och fortfarande tidigt på året, har ”zombieskogsbränder” som forskarna kallar dem härjat i ett väldigt stort område i Sibirien. Sibirien upplevde rekordhöga temperaturer under 2019, vilket ledde till omfattande bränder inte bara i skogarna, utan också i den solstekta och uttorkade tajgaregionen. Ett område stort som Belgien brann upp. 
Så fort våren kom flammade bränderna upp igen från sin skenbara dvala och har sedan dess slukat över 5 miljoner hektar hittills, vilket redan nu är nästan lika mycket som vad hela fjolårets bränder förstörde.

Dieselutsläppet i Norilsk är ett i en lång rad av industriutsläpp som har skadat miljön. Guldgruvor, ökända för sina kvicksilverföroreningar, finns brett utspridda över hela regionen. Samtidigt har 15 000 ton kloak- och jordbrukskemikalieavfall dumpats i Bajkalsjön under de senaste tio åren, världens äldsta och djupaste sjö. 
Vid den västra gränsen, där Asien möter Europa, är Karatjajsjön belägen, som anses vara en av världens mest radioaktiva platser efter att den har använts som avstjälpningsplats för utbränt kärnbränsle från det sovjetiska militära kärnvapenrustningsprogrammet.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande, givet kallsinnigheten i åsidosättandet från storföretagens och statsbyråkratins sida, att det finns åtskilliga covid-19-sjukdomshärdar runt om i Sibirien. 

En stor del av Sibirien utgörs av permafrosttundra – frusen mark som aldrig smälter. Nu smälter den, i likhet med den arktiska isen, med många farliga konsekvenser som följd.
Det kanske mest oväntade är det arkitektoniska. Under tidigare årtionden konstruerades byggnader, järnvägar och vägar utifrån antagandet att de byggdes på en solid grund. Allt eftersom permafrosten smälter sjunker vägar och järnvägar ner i marken och byggnader kollapsar. Detta verkar ha varit en faktor i dieselläckaget i Norilsk, då de pelare som stödde tankens strukturer kollapsade ner i marken. 
Upptiningen av permafrosten gör Sibirien till ett epicentrum för klimatförändringar. Maj 2020 var globalt den varmaste uppmätta majmånaden någonsin. Temperaturen i delar av Sibirien var 10 grader högre än tidigare – vissa delar av regionen var lika varma som Barcelona.

Kapitalismen, med dess klimat-förändringar och miljökatastrofer, håller på att förstöra regionen.

Det verkliga problemet är att permafrosten innehåller stora kvantiteter av växthusgaser och då inte bara koldioxid, utan också metan, som är en ännu farligare gas. Det finns uppskattningsvis globalt 1 600 gigaton kol som för närvarande är bundet i permafrosten, vilket är nästan dubbelt som mycket som det finns i atmosfären.
Det verkar som att hela processen är en enda stor självförstärkande återkopplingsrundgång. Högre lufttemperaturer skyndar på smältningsprocessen, vilket frigör mer växthusgaser som höjer temperaturen ytterligare. Nya sjöar och floder bildas allt eftersom permafrosten smälter. 
Det verkar som att det nu snöar mer under vintertid i Sibirien, en region som inte har stora nederbördsmängder, och att snötäcket fungerar som ett täcke som stänger inne sommarhettan i marken.

Genomsnittstemperaturen i Ryssland stiger redan nu dubbelt så snabbt som den globala, och landet är fortfarande världens fjärde värsta utsläppare. Den ryska gasjätten Gazprom räknas som världens tredje största syndare, och kol- och oljeföretagen Lukoil, Rosneft, Surgutneftgas, Tatneft och Novatek finns alla med bland världens 100 största utsläppare. 
Medan många länder har rört sig bort ifrån kolanvändning har Ryssland ökat sin kolbaserade energiproduktion med 30 procent under det senaste årtiondet och har låtit bygga nya kolterminaler.

Ishavsrutten är ett typiskt exempel på hur kapitalistisk girighet fortfarande försöker dra fördel av den globala uppvärmningen. 
Allt eftersom Norra ishavet värms upp kommer ishavsrutten, tidigare tillgänglig endast två månader om året, bli tillgänglig året runt. Försökstransporter har redan genomförts.  
Kapitalister vill glupskt sluka de rikedomar som kommer att bli tillgängliga då den arktiska isen drar sig tillbaka. Nickel, koppar, olja, kol, guld, uran och volfram finns i överflöd och världens största, men ännu outforskade, olje- och gasreserver tros finnas i Arktis. 
Alla stormakter runt Arktis trappar som en konsekvens av det upp sin militära närvaro i regionen. Ryssland förstärker sina tidigare kalla krigs-baser på Kolahalvön; Norge och Kanada trappar också upp sin närvaro. Storbritannien har för att inte hamna på efterkälken tillkännagivit sin Arktisstrategi som innebär ökad militär närvaro i området. 
USA trappar naturligtvis upp sin närvaro också, alltihop understött av Nato-övningar i regionen. Imperialistmakterna och de kapitalistiska företagen de representerar har inga intentioner på att sätta miljöintressena före deras girighet.

Radikala och snabba åtgärder måste vidtas om det ska finnas någon som helst chans att stoppa klimatförändringarna. Hela Arktis borde göras till ett internationellt reservat, med förbud mot mineralutforskning och -utvinning. 
De multinationella företag som fortsätter att pumpa ut växthusgaser bör samtliga förstatligas och placeras under demokratisk arbetarkontroll. Resurser måste tilldelas för att åtgärda de miljöskador som redan har tillfogats Sibirien. 
Detta kan endast åstadkommas om det rådande kapitalistiska systemet ersätts med demokratisk ekonomisk planering och internationellt samarbete som en del av ett globalt socialistiskt samhälle.