Sinéad O’Connors konstnärskap och aktivism oskiljaktiga

Den 30 juli organiserade ROSA Socialist Feminist Movement ett hyllnings- och minnesevenemang för den nyligen bortgångna artisten och aktivisten Sinéad O’Connor i Dublin. Här följer det tal Ruth Coppinger, tidigare parlamentsledamot för Socialist Party i Irland och grundare av ROSA Socialist Feminist Movement, höll vid evenemanget.

Idag är våra hjärtan med Sinéads familj, hennes barn, systrar, bror och alla som kände och älskade henne.
Så mycket har sagts om Sinéad/ Shuhada’ de senaste dagarna. Med en exceptionell och unik röst, som kunde vara både en viskning och ett skrik i en och samma strof, fängslade hon publiken. Hon kunde överbrygga alla genrer. Ett verk som spänner över fyra decennier.
Men Sinéads konstnärskap och aktivism kan inte skiljas åt – de var nödvändiga för varandra. Hennes konstnärliga integritet och känsla för rättvisa kom från hennes egen erfarenhet av orättvisor. Och hon var fast besluten att använda sin musik för att avslöja alla former av övergrepp, utnyttjande och förtryck.

Fattigdom, krig, institutionella och interpersonella övergrepp, kvinnohat, rasism, homofobi, transfobi – Sinéad berörde dem alla och blev förtalad för att hon gjorde det. Hon var inte orädd – hon kände rädslan men gjorde det ändå. Det är den verkliga definitionen av mod.
Från att låta sin gravida mage hänga ur jeansen på Grammygalan till att raka huvudet – hon vägrade att böja sig för skivbolagens förväntningar på hur en kvinnlig musiker skulle vara.
Vissa av dagens popstjärnor är miljardärer, med klädkollektioner som tillverkas i sweatshops. Sinéad däremot fick betala dyrt för sina principer, men det var ett pris hon var beredd att betala – att vara protestsångerska snarare än popstjärna. Hon stod emot uppståndelsen när hon vägrade att låta den amerikanska nationalsången spelas på sina spelningar samtidigt som den amerikanska krigsmaskinen vältrade fram i Mellanöstern.
Och naturligtvis vet vi alla vilket kommersiellt pris hon fick betala för att hon i protest mot Vatikanens mörkläggning av övergrepp rev sönder bilden av påven. Sinéad O’Connor blev helt blockerad och utfryst.
Men hon var inte intresserad av pengar. Hon gav bort hälften av sina inkomster – hennes generositet var legendarisk. Hon förstod kapitalismens gnisslande fattigdom när hon skrev om den ”unga mamman som stod på Smithfield klockan fem på morgonen och letade efter mat till sina barn”. Idag är detta mer aktuellt än någonsin alltmedan blodbadet från bostadskrisen okontrollerat sipprar igenom det irländska samhället. Och hur relevant är inte ”Black Boys on Mopeds” – när vi ser rasistiska polismord i USA, Frankrike och Irland.

Det finns enorma frågor att besvara om hur Sinéad behandlades. Det finns frågor som Sinéad skulle vilja ställa till den irländska staten: om dess patriarkala familjerättssystem som förvägrar kvinnor som Sinéad tillgång till sina egna barn, och dess tredje klassens psykiatri.
Varför fick hon som barn utstå sådan grymhet över huvud taget? Varför kunde inte Sinéad och hennes son få tillgång till den terapi de behövde? Obearbetade trauman genomsyrar allt som hände.
Och de fullständigt kvinnofientliga medierna världen över står anklagade – i jakten på skandaler förlöjligade de Sinéad för sin egen vinnings skull. Och de fortsätter att göra det än idag.

Den irländska staten hyser fortfarande vördnad för kyrkan. Kyrkan kom undan med ett billigt skadestånd för årtioenden av tvångsvård, inlåsningar och sexuella övergrepp och kyrkan driver fortfarande våra skolor och sjukhus. Staten anser att 5 000 euro är tillräcklig kompensation till mödrar som fick sina liv förstörda, fängslade på de Magdalenahem som Sinéad hade erfarenhet av – en summa i nivå av vad RTE (statliga televisionen på Irland) spenderar på flip-flops.
Vi bör inspireras av Sinéads mod när vi ser på världen i dag. Sinéad sjöng ”These are dangerous days” – dessa dagar är farligare än någonsin. Själva planeten är i fara på grund av kapitalistiska vinster, backlash mot kvinnor, kroppslig autonomi och hbtq+-rättigheter, där extremhögern attackerar flyktingar och bibliotek. Det är en tid då vi måste vara aktiva.

Sinéad sjöng:
”Kom ihåg vad jag sa till dig
Om de hatade mig, kommer de att hata dig”.

Vi kan inte låta en grupp bli utpekad och låta makten splittra oss. Vi måste gå samman och bygga upp en rörelse för att störta ett system som dryper av fattigdom, våld, sexism och rasism.
Vår kollektiva makt finns där om vi använder den. Sinéad visade oss det. Sinéad sökte andlig och mental frid i olika religioner och idéer. För mig är allt hon fördömde rotat i systematiskt förtryck och ropar efter socialistisk förändring.
Sinéads musik var en uppmaning till handling – låt oss svara på den uppmaningen.
Sinéad / Shuhada’ vila i kraft. ■

PS
ROSA finns även med som ett illustrerande inslag om aborträttskampen i den gripande dokumentären om Sinéad O’Connor som ligger uppe på SVT Play.