Sjuksköterskorna vittnar: Chockerande lite till vården i krisen

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Att finansregionråd Irene Svenonius, moderaterna,  fortfarande sitter som högsta politisk ansvarig för Stockholms sjukvård måste betraktas som en akut säkerhetsrisk för hela landet. Senast den 11 mars uttalade hon att hon inte hade koll på antalet intensivvårdsplatser i Stockholm men att Stockholm har “den blandning av vårdplatser som behövs”.

Under hela förra året när akutsjukhusen lade det ena varslet efter det andra för att klara av budgeten, alltså gjorde planer för att färre ska jobba på sjukhusen, hävdade Svenonius att det inte förekom någon fara för patientsäkerheten. När riksdagen i januari, innan denna ekonomiska kris som coronaviruset utlöst, beslutat skjuta till extra pengar till kommuner och regioner svarade Irene Svenonius att dessa extrapengar inte kommer att gå till sjukvård i Stockholm samtidigt som hon lagt en budget för 2020 som kräver av sjukhusen att de fortsätter att skära.

Överläkare Magnus Fux på Södersjukhuset säger till Ekot den 16 mars att patientsäkerheten inte bara är hotad, den är åsidosatt. Enligt Stockholms förvaltning hade landstinget 94 intensivvårdsplatser 2013. I år har dessa minskat till 88 – lägst i landet, trots en kraftigt ökande befolkning. Elda Sparrelid, chefsläkare i regionen och ansvarig för insatser mot corona menar att regionen nu som krisåtgärd kan fördubbla antalet platser, men det är alldeles för lite.

I hela Sverige finns 524 intensivvårdsplatser (innan specialåtgärder). Det är näst sämst i Europa och innebär 5 på 100 000 invånare (EU-snittet ligger på 11, Tyskland har 30). Detta är ett av skälen till att en strategi från Folkhälsoinstitutet har varit att försöka få kurvan av antal smittade att bli utplanad och utdragen, istället för att snabbt toppa – för att det väntar en fruktansvärd kris inom sjukvården när det kommer krävas tusentals intensivvårdsplatser och respiratorer inom bara några veckor. 

Norge, som har ungefär hälften av Sveriges befolkning, förbereder sig nu för ett scenario där 22 000 personer blir så sjuka att de behöver sjukhusvård. Även när det gäller alla sorters sjukvårdsplatser ligger Sverige sämst i Europa med 2,21 på 1000 invånare. Vissa italienska regioner tvingas prioritera bort att ge personer över 60 år respiratorvård, ett land med dubbelt så många intensivvårdsplatser som Sverige (enligt professor Joacim Rocklöv). 

Inför detta scenario är det chockerande att regeringens och riksbankens krispaket nu på hundratals miljarder i gratis lån och specialåtgärder går till företagen, bankerna och marknaden – och inte till vården. 

Ansvariga politiker säger att Sverige har annan mer decentraliserad förvaltningskultur än andra nordiska länder och därför inte kan styra över sjukvården lika centraliserat. Bakom det här döljer sig den högerpolitik som så länge har hackat sönder sjukvården. Regioner har länge fått för lite resurser. Avfolkningsbygder har lämnats vind för våg med alldeles för lite resurser, åldrande befolkningar och gigantiska underskott. Andra regioner som Stockholm har tillåts ha den dyraste och minst effektiva sjukvården på grund av vulgära marknadsstyrningsmodeller så som de många vårdvalen och konsulthärvan på Nya Karolinska. Borgerliga politiker betraktar inte sjukvård som någon samhällsviktig funktion, utan som en tjänstemarknad, och har använt sjukvården som testarena för sina privatiseringsexperiment, utan att ta något ansvar för konsekvenserna.

Dessutom försvårar privatiseringarna den centralisering som behövs nu.  Allt från hela sjukhus till enskilda avdelningar till inhyrningsläkare är bolagiserat eller uppstyckat i avskilda upphandlingsenheter. Den 17 mars sa Sparrelid att privata vårdgivare har lovat att ställa personal till förfogande. De ska inte ha rätten att ”lova” – det är alldeles för riskabelt, osäkert och odemokratiskt.  

Nu är det mer akut än någonsin att genomföra det krav som Rättvisepartiet Socialisterna tillsammans med olika proteströrelser t ex Välfärd Utan Vinst och Folkkampanj för Gemensam Välfärd under många år har för fram – att omedelbart låta samhället ta över all sjukvårdsorganisation. Ställ vårdföretagen i samhällets ägo, centralisera och prioritera!

En annan vedervärdig utväxt av det moderna klassamhället är de privata sjukförsäkringarna. Offensiv kommer att återkomma till frågan hur dessa ter sig i coronakrisen men de borde aldrig sett dagens ljus och måste omedelbart avskaffas.

Anette Nyberg, ordförande för Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård, sa till Ekot 16 mars att intensivvårdsläkare under väldigt lång tid men utan resultat har fört fram att arbetsmiljön är ohållbar och att det därför som intensivvårdspersonalen slutar. 

En av dem som skrivit debattartiklar på ämnet och varit med i de många sjukvårdsprotester som varnat för just den katastrof vi nu är påväg mot är anestesisjuksköterskan Johan Sand. Nu kan han ställas inför något historiskt, om det blir så att operationspersonal får gå in och jobba med intensivvård de närmsta veckorna.

– Det pågår en massa diskussion om beredskap. T e x att ställa in planerade operationer (men inte canceroperationer). Det är en sak som kan göras, bemanna intensivvårdsavdelningarna tillfälligt med anestesipersonal. En annan är att tillsätta medel direkt för att ta in bemanningsföretag.
– Det har länge funnits problem med den ohållbara kombinationen tung arbetsbelastning (mycket kvällar och helger) och dålig löneutveckling. Detta har fått personal att sluta. Det kanske skulle gå att få tillbaka dem och även pensionerad personal.
– En annan del av sjukvårdskedjan som borde ingå i en krisomställning är nätläkarna och närakutena. Kan närakuterna byggas om, kan nätläkarna komma ut i verkligheten?
– Alla sjukhus försöker nu planera men problemet är att planeringen uppifrån finns inte. Vi förväntas bara lösa det.
– Jag vet faktiskt inte ens om sparbetingen i Stockholms sjukvård är borttagna nu. Ledningen för regionen har inte gått ut med det budskapet att de slopar sparbetingen.
– Bland mina kollegor är vi inte så oroade att bli smittade. Vi vet att vi inte är i riskgruppen. Om vi blir sjuka så blir det mest som en tuffare förkylning. Däremot är vi bekymrade över den långsiktiga tillgången på skyddsutrustning och det tunga arbetet. Ett munskydd räcker i åtta timmar. Det är svettigt och tungt. Vi är oroade över att akutmottagningarna inte har skyddsutrustning så att det räcker. Vad gör de om det om 1 – 3 veckor kommer in grupper av patienter med luftvägsbesvär?

Katja Raetz, som talat på flera av de senaste årets vårddemonstrationer, är sjuksköterska på en vårdcentral:

– Nu får vi inte längre ha drop-in tider på vårdcentralen för att förhindra att sjuka med luftvägssymtom kommer in. Problemet är för de som är hemma som är inte så svårt sjuka att de behöver sjukhusvård men ändå mer vård än bara ett recept. Vem ska vårda dem? I region Stockholm i alla fall ska de inte testas. Då är det återigen primärvården alltså vårdcentraler som ska ha hand om dessa patienter. Samtidigt är det är brist på skyddsutrustning inom primärvården och även inom kommunerna.

– När personal själv blir sjuk testas vi inte. Då blir det jättesvårt att kontrollera spridningen. Och vi får inte heller veta om det är så att personal är sjuka av andra anledningar och inte behöver vara hemma lika länge, så de kan inte jobba. Siffrorna som Folkhälsomyndigheten går ut med nu är otillförlitliga, i vissa regioner har man fortsatt testa vid misstanke, i andra som i Stockholm bara de svårt sjuka och på äldreboenden. Det gör att det kan dras få generella slutsatser av de officiella siffrorna.

– Situationen blottlägger det vi som är aktiv mot vårdkrisen sagt länge, att nyliberala metoder med uppstyckningen av vården i vårdval, fri etableringsrätt och gräddfiler förhindrar en sammanhållen vård. Brist på material, mediciner och sjukvårdsutrustning är resultat av det. Smittspridningen visar att det behövs mer än någonsin en planerad vård efter behov. Det gäller nu att fortsätta hålla upp trycket underifrån i nätverken som Sjukvårdsuppropet för att verka för en verklig förändring inom vården.