”Skandiamannen” pekas ut som Olof Palmes mördare

av Per Olsson // Offensiv

Sent på kvällen den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister och Socialdemokraternas partiledare Olof Palme. Först 34 år senare anser polis och åklagare att mordet nu är uppklarat.

På en presskonferens idag (den 10 juni) namngavs mördaren – Stig Engström, som har kallats ”Skandiamannen”. Eftersom han avled år 2000 kan inget åtal väckas och utredningen läggs därmed ner. ”Skandiamannen” var aktiv moderat i Täby och Palmehatare. Han befann sig bevisligen på mordplatsen och i en uppmärksammad artikelserie i tidningen Filter 2018 pekades han ut som mördaren.
Om presskonferensen idag markerar en slutpunkt i det långa traumat återstår att se. Mordet på Olof Palme var ett politiskt mord och måste ses mot bakgrund av högerns frammarsch under början av 1980-talet och det Palme-hat som fanns inom inte minst överklassen och de mest reaktionära delarna av officerskåren.
”Skandiamannen” umgicks i ”Palme-kritiska kretsar bland överstar och diplomater” (Expressen den 19 februari i år).

Olof Palme sköts till döds på Sveavägen i Stockholm. Mordet spred chock och förstämning i ett land som var i en brytningstid. Olof Palme blev statsminister 1969 på tröskeln till 1970-talets snabba utbyggnad av välfärden, särskilt barnomsorgen, och den nya arbetsrätt som blev följden av den arbetarkamp som inletts med gruvstrejken i Malmfälten 1969-70.
För många kom Olof Palme att personifiera välfärdsbygget. Genom att ta ställning mot bland annat USA:s krig i Vietnam och genom hans besök på Kuba framstod Olof Palme också som representant för en progressiv och självständig utrikespolitik.
Men han var ingen antiimperialist, och trots påstådd neutralitet hade Sverige även under Olof Palmes tid ett nära samarbete med USA:s militär och säkerhetstjänst.
Hans politik, och vision, om ett mer jämlikt samhälle rymde inte kapitalismens avskaffande, utan en kapitalism med mänskligt ansikte och socialt ansvar. Länge såg det också ut som om den socialdemokratiska reformpolitiken steg för steg skulle eliminera de sociala orättvisorna.
Men när den svenska kapitalismens guldålder efter andra världskriget gick mot sitt slut under 1970-talet krympte utrymmet snabbt för såväl nya sociala reformer som det omfattande systematiska klassamarbete (samförstånd) som dåtidens ”svenska modell” hade gjort till sitt signum.

År 1980 var Sverige som minst ojämlikt och det kapitalistiska landet med den mest utvecklade sociala välfärden. Men sedan dess har utvecklingen gått bakåt.
År 1980 blev också inledningen till en arbetsgivarledd offensiv mot välfärd och löner. Arbetsgivarna och högern, främst Moderaterna, krävde omfattande privatiseringar för att ge den stagnerade kapitalismen nya marknader.
I denna de rikas kontrarevolution (det borgerliga systemskiftet) odlades också ett utbrett hat mot Palme, som porträtterades som en ”klassförrädare” (Olof Palme kom från en överklassfamilj) som hade sålt ut landet till både arbetarrörelsen och ”ryssen”.
Socialdemokratin och den fackliga ledningen hukade inför arbetsgivarnas och högerns attacker. På område efter område gjordes reträtter och när Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982, efter att ha förlorat sitt drygt 40-åriga regeringsinnehav i valet 1976 och sedan knappt förlorat valet 1979, stod det klart att det inte längre var samma socialdemokrati.

Det första den nya S-regeringen med Olof Palme som statsminister gjorde var att genomföra en superdevalvering, skriva ned kronans värde för att gynna exportindustrin samt omfördela från löner till vinster. Resultatet av detta blev att börsbolagens vinster växte snabbt, men arbetarhushållen gick back, vilket mötte ett allt större motstånd på arbetsplatserna och i fackföreningarna.
Kritiken från vänster fick också ett eko inom socialdemokratin, som då var ett annat parti än dagens borgerliga sammanslutning utan inre liv och debatt.
Den fackligt baserade vänsteroppositionen organiserade sig i Dalauppropet och dess krav på ettåriga löneavtal samt ett generellt lönepåslag på 1 000 kronor mer i månaden och sänkt arbetstid var helt motsatt S-regeringens krav på ett magert treårsavtal innebärande nya reallönesänkningar.

Skotten som dödade Olof Palme kom också att ända denna oppositionsrörelse från vänster, vilket medförde att motståndet mot S-regeringens påbörjade högerkurs försvagadesVisserligen hade Socialdemokraterna dessförinnan vunnit valet 1985, mycket till följd av att man då sa nej till vinstdrivande skattefinansierad barnomsorg (Lex Pysslingen). S-ledningen var splittrad i frågan, men Olof Palme var emot statsbidrag till vinstdrivande ”dagis”, vilket avgjorde.
”Distinktionen mellan vinstsyftande och inte-vinstsyftande privata aktörer i Lex Pysslingen var dock ett undantag inom den socialdemokratiska regeringspolitiken under 1980-talet. Samtidigt pågick nämligen arbetet med en ny kommunallag som i praktiken öppnade för privata utförare av välfärdstjänster. I och med kommunallagsändringen fick kommuner och landsting rätt att lämna över utförandet av välfärdstjänster till ’ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening eller ideell förening’” (Politik och marknad, Dialogos förlag 2020).

Det borgerliga systemskiftet inleddes på allvar under 1980-talets mitt när kapital- och valutamarknaderna helt avreglerades. Avregleringarna genomfördes bara månader innan mordet på Olof Palme och då av en socialdemokrati som snabbt förborgerligades av sin egen marknadsanpassning.
”Nyliberalismen blev en katastrof”, skulle Olof Palmes efterträdare Ingvar Carlsson sedermera erkänna. Men det erkännande kom för bara några år sedan – långt efter att han hade genomfört de nyliberala kontrareformerna och avgått.

Polisens utredning av mordet på Olof Palme är inte bara det mest omfattande i svensk historia, det är också en utredning som har varit kantad av exempellös tröghet och inkompetens. 

Polisens utredning av mordet på Olof Palme är inte bara det mest omfattande i svensk historia, det är också en utredning som har varit kantad av exempellös tröghet och inkompetens. 
Till följd av felaktiga och ensidiga politiska analyser av mordet blev starten den värsta tänkbara och oskyldiga kurder pekades ut som mördare. Ett politiskt mord kräver en politisk analys av vilka motiv som kan ligga bakom, vilka personer eller vilken grupp som kan utföra ett sådant mord och kan anses ha något att vinna på det.
Men S-regeringen lät den kapitalistiska staten – Säpo och polischefer – stå för den politiska analysen. Det i sin tur bidrog starkt till att Sveriges största polisutredning blev fiaskofylld och kantad av politiska rättsskandaler som bland annat tvingade en S-minister, en rikspolispolischef och en Säpo-chef att avgå.

”Polisutredningens misslyckande beror mycket på att den bedrevs på ensidiga och därmed falska politiska premisser. Efter de första årens misslyckanden blev den kriminellt belastade missbrukaren Christer Pettersson utpekad som mördare. Christer Pettersson dömdes för mordet i Stockholms tingsrätt 1989, men friades av hovrätten i november samma år.
Men varför skulle han ha mördat Olof Palme? Betydligt mer sannolikt är att förövaren/förövarna kom från de miljöer där Palmehatet frodades och bland de reaktionära kretsar som betecknade arbetarrörelsen som en femte kolonn”, skrev Offensiv i en ledare på 30-årsdagen av mordet 2016.
Den man som nu namnges som mördaren kom från dessa miljöer. Men med tanke på att mordvapnet inte har hittats och att det saknas teknisk bevisning, som dna, är det knappast troligt att dagens presskonferens blir en slutpunkt på detta långa trauma.