Skarpladdat läge i östra Medelhavet

Gemensamt uttalande av Xekinima (ISA i Grekland), Socialistiskt Alternativ (ISA i Turkiet) och NEDA (ISA på Cypern) // Artikel i Offensiv

Under de senaste veckorna har det skett en allt allvarligare militarisering av motsättningarna i östra Medelhavet. Skälet är de kapitalistiska regeringarnas jakt på de gasfyndigheter som upptäckts samt strävan efter att stärka sin makt och prestige. 
I denna konflikt, som är en av flera i Medelhavsområdet,  står två Nato-länder – Turkiet och Grekland – direkt mot varandra. En rad andra länder är också indragna, vilket skärper de redan hårda spänningarna.

Upptäckten av kolvätedepåer i östra Medelhavets havsbotten har skärpt motsättningarna mellan de härskande klasserna i Grekland, Turkiet och Cypern. Dagens kris, som har pågått i månader, är den värsta sedan kriget 1974 både vad gäller krisens längd och de faror den rymmer.
De grekiska och cypriotiska regeringarna har tagit fram planer för havsbottenutvinning och ingått kontrakt med stora multinationella oljeföretag för kolväteutforskning och -exploatering. Detta målade in den turkiska härskande klassen, som var den enda större aktören i området som lämnades utanför, i ett ekonomiskt och geopolitiskt hörn. Det kraftfulla svar som Erdoğan gav, för att skydda den turkiska kapitalismens intressen, överraskade de grekiska och cypriotiska regeringarna.
Den turkiska regeringens respons var också en del av dess nyottomanska aspirationer, vilket redan tidigare har orsakat stora spänningar i regionen samt lett till Turkiets militära intervention i Libyen och innan dess i Syrien.

Ifjol slöt Turkiet och Libyen ett havsavtal och deklarerade en maritim ekonomisk zon runt Cypern. Efter det har Erdoğans krigsfartyg eskorterat turkiska borrningsfartyg i östra Medelhavet. Men konflikten fick en ny farlig vändning när de styrande i Grekland och Egypten i augusti i år ingick ett liknande havsavtal och deklarerade en maritim ekonomisk zon i samma område. 
Turkiska krigsfartyg skickades till farvattnen runt omkring ön Kastelorizo, vilket följdes av att grekiska krigsfartyg sändes till samma område. De två flottorna stod i flera dagar emot varandra, med respektive finger på avtryckarknappen. Enligt tysk media (Die Welt) diskuterade Erdoğan möjligheten av att sänka ett grekiskt skepp eller skjuta ner ett grekiskt plan, men detta stoppades av hans generaler.

Östra Medelhavet är just nu plats för en av de största koncentrationerna av marinstridskrafter på planeten: amerikanska, franska och ryska hangarfartyg och krigsskepp är stationerade där, utöver de grekiska och turkiska styrkorna. 
Sjöstrids- och militärövningar som äger rum där bland de styrkor som utgör det antiturkiska blocket (inkluderar Israel, Egypten och Förenade Arabemiraten, tillsammans med Grekland, Cypern och Frankrike) målar upp en bild av de extrema spänningar som  råder.
Greklands, Turkiets och Cyperns regeringar har trots att de drabbats svårt av covid-19-pandemin och den ekonomiska kris som den har utlöst valt att påbörja en ny militär kapprustning istället för att spendera pengar på sjukvård samt skydd för sina folk.
Enligt den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung ökade Turkiets militärutgifter under 2019 till omkring 175 miljarder kronor, vilket motsvarar 7,8 procent av landets BNP (snittet inom Nato ligger på cirka 16 procent).
Samtidigt förhandlar Grekland om nya stora vapenpaket till ett värde på 103 miljarder kronor under de kommande åren, och Cypern förbereder sig för inköp av ny, mer avancerad militär utrustning efter att USA:s embargo har lyfts.

De konkurrerande intressena som vägleder regionens olika kapitalistklasser kan inte förlikas, utan är direkta hinder för fred. 

Det råder stor oro bland befolkningen i alla tre länderna. Trots den massiva ”patriotiska propagandan” i både Turkiet och Grekland tror enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning endast 35 procent av turkarna och 46 procent av grekerna att deras länder är kapabla att utkämpa ett krig. Även i Turkiet, där den allmänna opinionen är ”van” vid regeringens konstanta krigföring, är 60 procent emot ett krig med Grekland och endast  31 procent för.
Illusionerna som i åratal har odlats i Grekland och på Cypern om att EU och Nato skulle kunna hjälpa till med att trappa ner den långvariga krisen och de nationella spänningarna skingras mer och mer för varje dag som går. Det står klarare för stora delar av befolkningen att Nato- och EU-länderna ser efter sina egna intressen och ofta kan hamna i konflikt med varandra, vilket visas av de skilda uppfattningar som de två dominerande EU -länderna, Frankrike och Tyskland, har intagit. 
De konkurrerande intressena som vägleder regionens olika kapitalistklasser kan inte förlikas, utan är direkta hinder för fred. 

Arbetare och de unga i Turkiet, Grekland och Cypern har inget att tjäna på kapitalisternas rofferi i skydd av regeringarnas politik och nationalism. Vanliga människor har varken något att vinna på borrningarna och de vinster de genererar till multinationella storföretag och lokala kapitalister, eller på anspråken på de obebodda egeiska klippöarna som enbart är av geostrategiskt intresse i händelse av krig.
Vi säger nej till krig och bekämpar den nationalism som regeringarna piskat upp i alla tre länderna.
Vi kämpar mot kolväteutvinningen som offrar miljön och fred till förmån för de multinationella oljeföretagens vinster.

Vi manar till en gemensam kamp av arbetare och unga i Grekland, Turkiet och på Cypern (norra såväl som södra delen) mot den arbetarfientliga och nationalistiska  politiken från regeringarna och de kapitalistklasser de tjänar.
Vi kämpar för att bygga den politiska masskraft av arbetare och unga som krävs för att avskaffa kapitalismen i våra länder – för fred och socialism. 
För verklig frihet och demokrati, inom ramen för en frivillig och jämlik, demokratisk socialistisk federation, inte bara av dessa tre länder utan av hela Europa.