Arbetsmiljöverkets inspektioner av skolan i Luleå visar på allvarliga risker för personal och elever. I Luleå kommuns medarbetarenkät för år 2015 uppger 69 procent av skolpersonalen att de har upplevt stressymptom på grund av arbetet under det senaste året. Allt talar för att en stor satsning på ökad grundbemanning och ökad lärartäthet behövs. Men att utöka personaltätheten ligger inte i fokus för Barn- och utbildningsnämnden som, uppbackad av kommunstyrelsen, istället koncentrerar sig på att driva igenom ”Framtidens skola”.
Under 2015 genomförde Arbetsmiljöverket inspektioner vid fjorton skolor i Luleå och kunde påvisa allvarliga arbetsmiljörisker för både personal och elever på tretton av dem. En lång rad krav ställdes till kommunen, i ett fall även följt av ett föreläggande om vite. Även om kommunen sägs ha besvarat kraven med handlingsplaner är problemen såpass genomgående att det är tydligt att ingen avgörande förbättring kommer att ske utan en kraftig resursinjektion till skolan.
Arbetsmiljöverkets inspektionsmeddelanden vittnar genomgående om risker på alla skolor utom en för stress och psykisk ohälsa hos både barn och vuxna på grund av otillräckliga resurser för att möta barnens behov.
Samtidigt innebär detta att också de elever som inte får det stöd de skulle behöva ”utsätts för olämplig psykisk belastning.” Dessutom drabbas även övriga elever när oro och konflikter i klassrummet avbryter undervisningen, påpekar Arbetsmiljöverket.
”Det skulle behövas fler elevassistenter” för att möta ”de särskilda behoven”.
Lärare vittnar om hur det i den här situationen är svårt ”att hinna med alla arbetsuppgifter som de har att utföra”.
Alla skolor hade svårt att få fram lärarvikarier. ”Vikariebristen medför att det är vanligt att personal går till arbetet vid sjukdom när de av hälsoskäl borde stanna hemma.”
Den för Luleå kommun kännetecknande attityden till ”medarbetarna” illustreras kanske bäst av hur de anställda vid Centrala Elevhälsan, som per definition reser runt till alla kommunens skolor medhavande arbetsutrustning på upp till tio kilo, förvägrats parkeringsplatser och motorvärmare vid skolorna med resultatet att de ofta tvingats parkera upp till 700 meter från skolan. Detta föranledde också ett vitesföreläggande.
Andra återkommande problem är dålig ventilation. Vid ett par skolor påtalas också risken för att utsättas för hot och våld i arbetet.Det är dock den farligt höga arbetsbelastningen som sticker ut mest.
Inspektörernas varningar, inklädda i försiktigt byråkratspråk, får en skarpare innebörd när de läses tillsammans med kommunens medarbetarenkät för 2015.
Anledningen till att skolan i kommunen är såpass bra, trots påfrestningarna, lyser fram i enkäten: 92 procent av personalen säger att arbetet engagerar dem. Samma andel instämmer helt i att arbetet känns meningsfullt. En stor andel ser fram emot att gå till jobbet, tar stort ansvar för sitt arbete och tar glädje i att utvecklas i arbetet.
Men under det gångna året hade 69 procent av skolans personal upplevt stressymptom som ont i magen och sömnsvårigheter på grund av arbetet. Mindre än hälften, 48 procent, tyckte att de hann med att göra ett bra arbete på ordinarie arbetstid. Hela 26 procent gav den frågan ett rungande ”nej”. Medan 54 procent var ”nöjda med sin arbetssituation” var det bara 32 procent som instämde helt i att kommunen var ”en bra arbetsgivare”. 27 procent tyckte helt tvärtom.
Detta är alarmerande uppgifter för en kommun som säger sig vinnlägga sig om att ”mildra” den stora lärarbristen för att kunna erbjuda alla barn en likvärdig utbildning.
Obalansen mellan lite resurser och stora behov är ett strukturellt problem, skapat av politikens stora utarmning av skolan och andra delar av den offentliga sektorn. Att sänka kraven, som Arbetsmiljöverket verkar föreslå, är inte ett alternativ – skolan arbetar redan på en miniminivå för att vara namnet värd. Ändå är det vad de som styr kommunfullmäktige vill göra – försämra ytterligare för barn och vuxna i skolan genom att ställa om till stordrift och lönsamhetstänk över allt annat.
Tväremot vad dessa karriärister intalar sig (och basunerar ut) är detta inte en ”modig” politik. Det är fegt och fantasilöst att bygga fast sig i ett problem – lärarbristen – istället för att våga höja blicken och göra vad situationen kräver. Tala sanning, till att börja med.
En modig politik idag skulle vara att ta strid för den nya resursomfördelning som behövs för att hejda och vända den nedåtgående spiralen i skolan. Men det modet kommer ur organisering, kamp och vetskapen om att samhället skulle kunna organiseras på ett helt annat sätt än idag.
När kommunstyrelsen i Lulleå sammanträdde den 14 mars klargjordes de politiska frontlinjerna i fråga om ”Framtidens skola”.
Socialdemokraterna och Moderaterna vill genomföra stordriftstankarna full ut och backas upp av de höga skolcheferna som närmast kan sägas agera som ”skolchefs”-partiet.
Miljöpartiet och Landsbygdspartiet visade på mötet att de inte vill göra något som stör kommunledningens skolplaner.
De som tydligt sa nej till ”Framtidens skola” var Rättvisepartiet Socialisterna (RS), Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. Även Vänsterpartiet säger nej till de flesta skolnedläggningar men accepterar storförskolor. Alla dessa partier har dock gjort en gemensam återremissbegäran, med krav på bättre ekonomiskt underlag samt en risk- och konsekvensanalys av skolnedläggningarna innan något beslut. För hela kampanjen är detta viktigt men särskilt viktigt för Svartöstadsskolan eftersom ett beslut om nedläggning är tänkt att genomföras redan till hösten.
För att en återremiss ska gå igenom i kommunfullmäktige krävs också stöd av Miljöpartiet och Landsbygdspartiet, men båda dessa partier sa på kommunstyrelsen nej till återremiss. Det är uppenbart att de är beredda att offra skolkampen för en plats vid köttgrytorna.
Men kampen fortsätter, närmast med en skolkarneval 2.0 nu på lördag den 19 mars.
