I år är det tredje året i rad som den federala budgeten i USA går med ett underskott som överstiger tusen miljarder dollar, motsvarande drygt 10 procent av BNP. Statsfinanserna har nu nått det tidigare bestämda lånetaket på 14 300 miljarder dollar (cirka 100 procent av BNP). Enligt finansdepartementet kan statsfinanserna klara sig fram till den 2 augusti innan landet måste sluta betala löner till offentligt anställda eller ställa in betalningarna på statsskulden. Om USA var ett litet europeiskt land skulle”trojkan” bestående av EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden vara på besök och lova ett ”räddningspaket”, villkorat med enorma nedskärningar på arbetare och utförsäljning av statliga tillgångar.
Då vi talar om den kapitalistiska världens starkaste makt, med den dominerande världsvalutan och en nästintill obegränsad möjlighet att trycka pengar – och därigenom sprida ut kostnaden för sin kris över hela världen – så är bilden en annan. Men inte helt annorlunda.
När finanskrisen bröt ut i USA öppnade centralbanken Fed och regeringen kranarna för att rädda finanssystemet. Arbetslösheten fördubblades av krisen och tillsammans med stimulanspaket och de fortsatta kostnaderna för USA:s ”krig mot terrorismen” ledde allt detta till enorma underskott i den federala budgeten.
En ”default” (betalningsinställelse på skulden) skulle få oanade konsekvenser för världsekonomin, där återhämtningen redan går knackigt. I början av juli kom nya dystra siffror som visar att arbetslösheten i USA återigen stigit, till 9,2 procent.
Förhandlingarna om att höja taket för den offentliga skuldsättningen har gått i stå. Obama steg själv in i förhandlingarna förra veckan och föreslog en ”grand bargain”, ett gigantiskt åtstramningspaket på fyra tusen miljarder dollar under tio år. Genom att föreslå tillräckligt stora nedskärningar, som också skulle drabba pensioner och sjukvård till lågavlönade och fattiga, hoppades han få republikanerna om att gå med på vissa skattehöjningar till storföretagen och de rikaste.
Skattefundamentalisterna inom republikanerna har dock överhanden och vägrar, vilket fått till och med ultraliberala Economist att klaga. Nu är man inställd på ett mindre paket, på 2,4 tusen miljarder, som skulle kunna gälla fram till valet 2012. Men det är inte garanterat att de lyckas nå ett avtal.
Inte heller detta paket skulle lösa problemet. Nedskärningarna skulle vara ytterligare en hink med kallt vatten över ekonomin och motsvarar ändå bara mindre än hälften av det årliga federala underskottet.
En stor del av problemet som rör ekonomin och vanligt folk finns ute i delstater och städer. Många befinner sig i en djup kris. I början av året kunde vi följa hur hundratusentals arbetare och ungdomar gick ut i kamp mot guvernören i Wisconsin som förutom stora nedskärningar vill avskaffa fackens rätt till kollektivavtal.
I delstaten Minnesota står 22 tusen offentliganställda utan lön sedan den 1 juli p g a budgetkris.
Detroit, en tidigare rik stad och bilindustrins mecka, överväger nu att gå i konkurs för att undvika lägga ned hälften av stadens alla skolor (i en situation där bara 25 procent går ut gymnasiet). Vid en konkurs skulle stadens offentliganställda ta smällen, då det gör det möjligt för staden att strunta i alla löne- och pensionsavtal.
Alla nedskärningar i delstater och städer har bidragit till uppbromsningen i landets ekonomi.
Varken demokrater eller republikaner har en väg ut ur krisen, som visar att det kapitalistiska systemet inte funkar, även i det mäktigaste och rikaste landet i världen. För socialister är vägen att bygga på den kamp som började i Wisconsin och andra ställen, återuppbygga en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse men dessutom bygga ett socialistiskt arbetarparti som kan ena kampen för ett nytt, socialistiskt samhälle, där rikedomarna används till det arbetande folkets väl, inte för supervinster åt rika och storföretag.
