Smart spiondrama utan Bond

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Britten Kim Philby anses av många vara den mest framgångsrika spionen genom tiderna. Men ingen kan väl med säkerhet intyga detta då underrättelseverksamhet är ”top secret”. På C More kan man nu i sex avsnitt följa en dramatisering av hur han 1963 avslöjades som dubbelagent, men lyckades fly till uppdragsgivaren Sovjetunionen.
Eller var det en regelrätt flykt? Valde den brittiska underrättelsetjänsten snarare att låta Philby, en spion som inte hade så många fler hemligheter att avslöja, löpa sedan han hade förhörts av MI6? Bekvämast och minst generande för MI6 så? Det är en av många frågor som ställs i seriens förtätade dialoger.

Kim Philby, född i engelsk överklass, blev som student i Cambridge övertygad marxist i början av 1930-talet. Efter studierna engagerade han sig i en antifascistisk hjälporganisation i Wien för flyktingar och offer för den tyska och österrikiska fascismen.
I serien säger Philbys karaktär att det var där han blev kommunist, inte i Cambridge, tagen av det mod och exempel de unga kommunisterna visade och satte i kampen mot nazister och Dolfuss diktatur.
Tillbaka i England och nygift med sin österrikiska kamrat Litzi Friedmann blev han 1934 rekryterad som spion av KGB i det stalinistiska Sovjetunionen. Han reste och bevakade det spanska inbördeskriget för engelska tidningar. År 1940 blev Philby värvad av den engelska underrättelsetjänsten SIS (MI6).
Karriären sköt fart för kontraspionen ända fram till början av 1950-talet, då misstankar började cirkulera sedan två av hans vänner från Cambridge, Donald Maclean och Guy Burgess, hade avslöjats som sovjetiska spioner men hunnit fly till Sovjet.
Philby hade också mycket riktigt varnat dem i tid. Han slutade på MI6, men återkom 1963 som journalist samt återigen som deras agent, nu i Beirut.

Den här korta sammanfattningen kan vara bra att ha i bakhuvudet då serien börjar. Nicholas Elliot (Damian Lewis), en av Kim Philbys närmaste vänner under alla år tillsammans i MI6, kallas till förhör hos MI5 (inhemsk säkerhetsunderrättelsetjänst, till skillnad från MI6 som är den utrikiska motsvarigheten). Lily Thomas (Anna Maxwell Martin), en kvinna från gruvarbetarstaden Durham i norra England, håller i förhören.
Året är 1963 och Elliott har fått uppgiften att åka ned till Philby (Guy Pearce) i Beirut för att konfrontera sin forne goda vän med att spelet är över och om han samarbetar erbjuda immunitet i England. Lilys uppgift är att få Elliot att berätta vad som egentligen sas mellan ”the chaps” i Beirut. Lät Nicholas Kim komma undan med den sovjetiska båten från hamnen i Beirut? I så fall vad fick Nicholas i utbyte av Kim? Varför och vad pratade de om ute på balkongen där ingen avlyssning fanns?

En värld där mycket av vad som sägs är kryptiskt.

Vi får följa Nicholas Elliots möte med Kim Philby. Med en cool smart yta – ”Jag förstod att de skulle skicka dig, Nicholas” – förträngs de starka känslor de forna kompisarna är uppfyllda av; svek, ilska, sorg, ånger? I framför allt Philbys fall är de dessutom dränkta i alkohol. Han hade alltid varit känd som en ”heavy drinker”.
Philbys historia illustreras bland annat i flashbacks från kamp och förälskelse i Wien, en brutal sovjetisk massaker som följd av Philbys underrättelser, och den första dystra och ensamma tiden i Moskva efter avhoppet. Vi får även följa CIA-agenten Angeltons bittra jakt på revansch efter att till ett högt pris ha låtit sig luras av Philby och ryssarna ända sedan andra världskriget, i över tjugo år!

En spion bland vänner är inte James Bond, utan går i John Le Carré- och ”Tinker, Taylor Soldier, Spy”-skolan. En värld där mycket av vad som sägs är kryptiskt med sökande, smarta dubbelmeningar som trevande söker dolda sanningar.
Jag hade till en början svårt att få ett sammanhang. Men att skapa ovisshet har förmodligen varit syftet då flera olika möten med olika inblandade figurer korsklipps i tid och rum. Jag måste erkänna att engagemanget svalnade ända fram till dess jag sökt fram en del fakta, förklaringar och sammanhang på Google. Därefter växte dramat för varje avsnitt.
Miljön är ofta mörka brunmurriga scener som förstärker den ångest och anspänning huvudkaraktärerna lever i. Skådespelarna känns väldigt trovärdiga i sina roller. Karaktärerna är inte endimensionella agenter, men deras privatliv präglas av spionens minst sagt speciella arbetsmiljö, den plåga sveket och brytningen med gamla vänner har gett, sanningar som har blivit förödande lögner.
Damien Lewis gör en imponerande gestaltning av Nicholas Elliot. Han överraskar mig med att inte vara i de lite endimensionella ”He-man-roller” vi är vana att se honom i, som i ”Homeland” till exempel. Här spelar han ned den sidan, i rollen som en bedrövad vän, men också plågad underättelsechef med tungt ansvar att ”ställa saker till rätta”. Det självsäkra leendet har ersatts av en sänkt blick, trevande repliker med en låg, närmast väsande röst. Briljant!

Serien som bygger på bestsellern A spy among friends av Ian Macintyre hade premiär i december och har fått blandad kritik – från ljummen till stora hyllningar. Är du ute efter klassisk, underhållande action är det här inget för dig. Gillar du historia och Le Carrés spionromaner, en annan typ av action, är En spion bland vänner ”din bag”.