Snippaorättvisan: Så upprätthåller rättssystemet sexismen

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

När Hovrätten i Västra Götaland rev upp våldtäktsdomen mot en 50-årig man som hade haft sina fingrar ”långt inne” i en tioårig flickas snippa exploderade internet i ursinne. Domaren Åke Thimfors och tre manliga nämndemän ansåg att våldtäkt inte kunde bevisas, då det var ”oklart” vad tioåringen menade med ”snippa” och att hon inte hade kunnat redogöra för hur långt in i hennes kropp mannen hade trängt. Snippaorättvisan har chockat tusentals. Men den handlar inte om ett enskilt fall – rättssystemet utsätter systematiskt kvinnor och barn för andrahandsövergrepp.

Den stora majoriteten av dem som utsätts för våldtäkt är kvinnor och flickor. 98 procent av förövarna är män. Bara fem procent av våldtäktsanmälningar leder till fällande dom, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå, 2019). Brå uppskattar att bara två av tio som utsätts för sexualbrott anmäler. Barn som utsatts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp upplever det som ännu svårare att anmäla – bara en av tio gör det.
Efter stort tryck underifrån infördes lagändringar 2018 som introducerade samtycke (att sex utan samtycke är våldtäkt) och oaktsam våldtäkt (att ha sex med någon när du borde ha förstått att hen inte samtycker). Sen dess har antalet fällande domar ökat, men de män som får stå till svars för våldtäkt är alltså fortfarande en försvinnande liten andel.
Även inom andra områden regerar snippaorättvisan. Rättssystemet håller hårt på pappors ”rätt” till sina barn, även när det har stått klart att de har utövat våld och ofta fortsätter att vara ett dödligt hot mot barnens mamma.
I en granskning av 34 domar om umgänge där pappan har dömts för våld mot mamman fanns det bara två fall där pappan nekades umgänge med barnen. Detta trots starka belägg för hur umgänge med en förälder som har utövat våld och/eller som barnet är rädd för medför livslångt trauma.

Mordet på 8-årige Tintin i Luleå den 8 januari i år skakade också om. Tintin dog under de två timmar då han, enligt domstolens beslut, tvingades till umgänge med pappan han var så rädd för.
Även när mamman och barnen tvingas leva gömda från pappan är det vanligt att han får rätt till vårdnad, boende och umgänge med barnen. Domstolarnas inställning till den ”heliga” fadersrätten – på bekostnad av barns och kvinnors trygghet och liv – är ett så väletablerat faktum att socialtjänster runt om i landet uppmanar kvinnor att inte fly våldsamma förhållanden för att inte riskera att barnen utsätts för ännu större skada utlämnade till pappan (källa: Gömda Kvinnor).
Många tänker sig rättssystemet som en opartisk institution för att skipa rättvisa. Lagarna och deras tillämpning genom ”ordningsmakten” – polis, domstolar, kriminalvård och andra myndigheter – finns dock i grunden till för att upprätthålla just ordningen. Och vilken ordning råder i samhället?

Några allmänna exempel på vad kapitalismens ordning innebär i Sverige:
• De rikaste fem personerna äger lika mycket som de fem miljoner fattigaste.
• 2 000 rika svenskar hittades i Paradisläckans kartläggning av skattesmitning 2017 – men bara en åtalades.
• Att avslöja vem som får vad i elstöd vore att kränka deras integritet, enligt regeringen. Motsvarande gäller inte visitationszoner, avlyssning med mera riktat mot fattiga förorter.
• Alla som arbetar med att producera varor av olika slag skapar med sin arbetskraft ett mervärde som arbetsgivaren lägger beslag på – helt lagligt. Kvinnor får generellt ut mindre av värdet de producerar i lön – och löneklyftan mellan könen har gått från att minska till att öka.

Ordningsmakten värnar en könsmaktsordning, där kvinnor som grupp är underordnade inte bara vad gäller inkomst.

Ordningsmakten värnar en könsmaktsordning, där kvinnor som grupp är underordnade inte bara vad gäller inkomst. Kvinnor står för mest obetalt arbete inom familjen, pressas att leva upp till ouppnåeliga normer i allt från mammaroll till skönhet, utsätts för objektifiering, skammande av ens kropp och sexualitet, osynliggörande, förlöjligande och, inte minst, för våld i olika former.
Ordningsmakten är i bästa fall ett trubbigt försvar, men på det stora hela raka motsatsen till ett vapen mot könsmaktsordningen: ett stöd för denna hierarki som sitter i kapitalismens ryggrad.
Sen starten på #metoo-rörelsen hösten 2017 har åtminstone 14 kvinnor och flickor som har berättat om övergrepp de har utsatts för av män åtalats för förtal och samtliga har dömts. Bland annat dömdes en 17-årig flicka i maj 2022 till att betala 15 000 kronor i skadestånd till den man i 40-årsåldern som tidigare dömts för att ha våldtagit henne då hon var 13 år. Hon dömdes också till 35 timmars samhällstjänst.
När kvinnor utsätts för brott som våldtäkt eller kvinnofridskränkning ser vi, förutom att förövarna har mycket goda chanser att kunna fortsätta sina liv som förut, att det är offret som skuldbeläggs.

Sexistiska brott förminskas genom hela rättskedjan – från bristfälliga polisutredningar till bortsållande (Brå har visat att polisen ofta prioriterar bort att utreda sexualbrott till förmån för andra brottsutredningar), till patriarkalt färgade lagar och processer när fall väl når domstol.
Kvinnor som har varit målsägande i mål som rör våldtäkt och andra former av mäns våld mot kvinnor, vårdnads- och umgängestvister upplever ofta att de måste passa in i mallen av det ”ideala offret” för att anses trovärdiga – hyperfokuset på allt från hennes minspel till sexuella historia i Amber Heards rättegång förra året illustrerar det här tydligt.
Domare, nämndemän, poliser med flera som arbetar inom ordningsmakten påverkas förstås som alla andra av att leva i ett samhälle som karaktäriseras av ojämlikhet och förtryck. Även om det såklart finns ett spektrum av åsikter är det inte förvånande att patriarkala värderingar finner god jordmån här – just utövande av makt och våld är sammanbundet med normer om manlighet.
Det passar in i statsmaktens roll att upprätthålla och driva på splittring och förtryck. Men mer än så – inom staten finns det ett ”institutionaliserat kvinnohat och rasism” (som en studie av polisen i Storbritannien konstaterade förra året).

Den gryende kvinnokampen har synliggjort hur rättssystemet dömer kvinnor och barn till liv som gömda. Det är alltså offren som får frihet och liv begränsade istället för den person som samhället på goda grunder har konstaterat utgör en fara för dem. Kravet på att ”begränsa förövarna” borde vara en självklarhet.
Statens åtgärdsprogram knyter dock istället an till etablissemangets ”hårdare tag” och myter om mäns våld som något importerat eller isolerat till enskilda ”rötägg”. Till exempel med något längre straff för våldtäkt (som forskning visar inte fungerar avskräckande) och utökade utvisningsstraff (som bara flyttar på problemet och dessutom eldar på en missvisande rasistisk bild av våldet).
Förbättrade lagar, som samtyckeslagen, har pressats fram av trycket från kamp och radikalisering. Över hundra år av kvinno- och arbetarkamp har ruckat såväl på könsmaktsordningens grunder i samhället som dess uttryck i staten, men inte krossat dem.
Det är hög tid för en återupplivad massrörelse för jämställdhet i varje bemärkelse – för en socialistisk feministisk kamp för rättvisa.