Social Supermarkets: välgörenhet med en fadd bismak

av Katja Hildén // Artikel i Offensiv

Social Supermarkets har funnits sedan 1980-talet, men spred sig snabbt i Europa 2008-2014 som en följd av den ekonomiska krisen. Till Sverige kom den första affären 2015 då Antonia Ax:son Johnson och Stockholms Stadsmission bestämde sig för att samarbeta utifrån konceptet med Social Supermarkets och startade Matmissionen med till början en affär i Stockholmstrakten, vilka numera har blivit tre till antalet.

Denna typ av affärer initieras ofta av profitstyrda livsmedelskedjor i samarbete med privata välgörenhetsorganisationer. De vinstdrivande livsmedelskedjorna vill minska en del av matsvinnet på ett för dem billigt och hållbart sätt och att då kunna erbjuda dessa varor åt samhällets ekonomiskt diskriminerade till ett lägre pris anses av många som en mycket vacker idé.
Att det dessutom ger billig goodwill åt livsmedelskedjorna och välgörenhetsorganisationerna är en bonus. Att ägarna och deras högsta chefer till dessa livsmedelskedjor sedan aktivt stöder en högervriden fördelningspolitik som reproducerar och cementerar fattigdom är något det talas tyst om.

Stockholms Stadsmissions affärer fylls av matvaror och andra varor som hög- och medelinkomsttagare av olika anledningar har ratat och som då livsmedelskedjan skickar vidare till Stadsmissionens kunder. Det kan till exempel vara frukter som har fått klämskador eller yoghurt vars datum gått ut. Matvarorna är naturligtvis fullt ätliga.
Affärernas kunder delas in i olika kategorier beroende på inkomst. En del köper varorna till fullt pris och går helt enkelt in i affären och handlar det de vill utan att tvingas registrera sig.
Ekonomiskt diskriminerade får köpa varorna till ett reducerat pris efter att först ha bevisat att de är fattiga genom att ange sina inkomstuppgifter och dessutom gått med på Stadsmissionens krav att de ska låta sig registreras av affären samt vid behov kunna identifiera sig vid köptillfället.
De får handla för högst 300 kr i veckan och priset på varorna är ofta ungefär en tredjedel av priset som samma vara utan ”fel” skulle kosta. De måste föranmäla sitt besök och inköpen får max ta femton minuter.

Stockholms Stadsmission ger även möjlighet för personer som står långt från arbetsmarknaden att arbeta i dessa affärer. Naturligtvis till de gängse skattefinansierade lösningar som staten och kommunerna erbjuder alla företag som ger arbete åt personer som annars skulle ha svårt att få arbete på grund av arbetsköparnas diskriminerande ålderism, ableism (funkofobi) och så vidare.
De flesta verkar vara mycket positiva till idén med Social Supermarkets. De ser det som en både hållbar och godhjärtad affärsidé. Och en del av de människor som drabbas stenhårt av rådande fördelningspolitik väljer mer eller mindre frivilligt att handla i dessa affärer. Valet mellan mat på bordet eller inte är ganska lätt.

När man har studerat fenomenet med Social Supermarkets i Europa visar det sig att fattigdomen hos samhällets ekonomiska diskriminerade består. De ekonomiskt diskriminerade som handlar på Social Supermarkets tar sig alltså inte ur fattigdomen med hjälp av Social Supermarkets.
Det blir ytterligare en fattigdomsfälla som fungerar som ett alibi för kapitalistiska affärskedjor och privata välgörenhetsorganisationer att göra vinster bakom en fasad av att hjälpa fattiga.
Social Supermarkets blir i praktiken ännu en ursäkt för högervridna politiker att fortsätta urholka den allmänna välfärden i offentlig regi och öka andelen skattemedel som går till redan privilegierade grupper. På sikt riskerar det redan alltför låga försörjningsstödet att sänkas ytterligare eftersom myndigheten kan hänvisa fattigfierade till Social Supermarkets.

Ett annat problem med Social Supermarkets i Sverige är att både livsmedelskedjorna och stora välgörenhetsorganisationer får olika former av skattebidrag. Stat och kommun flyttar alltmer över samhällets offentliga välfärdsarbete på privata aktörer som har sina egna agendor.
Vi ser hur idén om och strävan efter den allmänna välfärdens tillgänglighet för alla snabbt urholkas i takt med att styrande politiker i allt högre grad väljer att använda skattemedel till att betala till exempel vinstdrivande vårdbolag och privatskolor att utföra fundamentala samhällstjänster.
Då förvandlas strukturellt diskriminerade samhällsgrupper till en kassako som företagen absolut inte vill ska ta slut. Man konstruerar ”hjälp och stöd” som i praktiken cementerar fattigdom och exkludering. Denna kapitalistiska logik gäller även utlokaliseringen av ansvaret för ekonomiskt diskriminerades självklara rätt till en bra, god och tillräcklig kost.

Inom de kapitalistiska ramarna finns flera sätt att ta itu med livsmedelskedjornas matsvinn och flera av dessa lösningar kräver inte att strukturellt diskriminerade grupper offentligt ska tvingas exponera det stigma de utsätts för av majoritetssamhället.
De vanliga affärerna kan mycket väl själva sälja sina svårsålda varor till lägre priser, flera gör det redan sedan länge. Det går att organisera utan större problem.
Och om Stadsmissionen eller andra frivilliga volontärer vill hjälpa affärerna med detta arbete är det bara att komma överens med affären att arbeta gratis hos dem några timmar med detta. Då skulle man inte behöva dela upp köparna av dessa mindre attraktiva varor i olika grupper med olika social status.
Men just detta verkar faktiskt vara en viktig del med den svenska versionen av Social Supermarkets: att framhäva de kapitalistiska affärernas och de privata välgörenhetsorganisationernas godhet och beundransvärda miljötänk på diskriminerade samhällsgruppers bekostnad.