Socialdemokratins uppgång och fall

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

”Den svenska välfärdsstaten är ett resultat av klasskamp”. Den slutsatsen, gör Kjell Östbergs bok om den svenska socialdemokratins uppgång och fall till en viktig bok.

Än så länge finns boken bara på engelska, The rise and the fall of Swedish Social Democracy (Verso förlag). Förklaringen är antagligen de illusioner och förhoppningar om den”nordiska modellen” som spridits, särskilt i USA under Bernie Sanders valkampanjer. Han pekade ut Sverige som ”socialistiskt”, med välfärdsreformer som saknas i USA. Men det Sanders missade var de senaste decenniernas raserande av välfärden. Och precis som Socialdemokraterna i Sverige kapitulerade även Sanders istället för att utmana kapitalet och högern.

Kjell Östbergs ambition är att ge en helhetsbild av den svenska socialdemokratin, från 1800-talets sista decennier till idag. Den beskriver ett parti vars stöd inom arbetarklassen rasat från över 80 procent till dagens läge där, S tävlar med SD på en nivå under 30 procent. Bakom detta ligger så klart partiets politik, från tydliga framsteg med ett hopp om att i grunden förändra samhället till nedskärningar.

Den stora historiska uppdelningen av arbetarrörelsen kom med första världskriget och perioden 1917-21, som Östberg helt riktigt kallar ”förmodligen den djupaste, mest dramatiska och våldsamma radikaliseringsperioden”. Den socialdemokratiska ledningen valde sida – fred med borgarna under kriget följt av uppgörelser med Wallenberg och högern för att avleda den i grunden revolutionära kampen från 1917.

Östberg redogör för detta, men ursäktar delvis högerkursen med citat från den amerikanske professorn Adam Przeworski, som säger att partiprogram urvattnas i försöken att få fler röster i val och nå utanför arbetarklassen. Det är möjligt att ”partistrateger” tänker så, men i verkligheten fick socialdemokraterna det starkaste stödet, inklusive utanför arbetarklassen, när partiet uppfattades som radikalt och samhällsförändrande.

Östberg ger också en otydlig bild av den ryska revolutionen, där han snarare än att beskriva att arbetarna tog makten och gav hopp till miljoner världen över, betonar att den ”konstituerande församlingen” upplöstes. Han nämner inte att denna nästan helt saknade anhängare och att kontrarevolutionen samma år med stöd av 100 000 trupper från andra stater inledde ett inbördeskrig mot arbetarstyret med syfte att upprätta en militärdiktatur.

Beskrivningen av den internationella utvecklingen under 1920- och 30-talen är allmänt bokens svagaste delar. Både utvecklingen i Ryssland och framväxten av fascism förklaras med ”masspsykologi” och ”primitiva impulser”, med hänvisning till Freud. Fascismens seger sägs bero på att den tyska borgarklassen saknade demokratisk övertygelse. Här hade det varit lämpligt att hänvisa till Leo Trotskijs analyser och program. Stalinismen var inte ett resultat av den ryska revolutionen, utan av revolutionens nederlag i andra länder och framväxten av en byråkrati under Stalins ledning. Fascismen var kapitalistklassens redskap för att krossa arbetarrörelsen. Boken ger också en okritisk bild av den folkfrontspolitik som ledde till nederlag i det spanska inbördeskriget.

Östberg ger en bra beskrivning av den socialdemokratiska politiken i Sverige efter valsegern 1932, som inledde den långa regeringsperioden fram till 1976. Det fanns ingen ”master plan” för reformer och inte heller utmärktes politiken av keynesiansk underskottspolitik. Huvudinriktningen var bra villkor för storföretagen, vilket skulle ge ekonomisk tillväxt. I den andan gjorde LO upp med arbetsgivarna i SAF om Saltsjöbadsavtalet, vars huvudsyfte var att stävja strejker. Den svenska ekonomin på 30-talet fick draghjälp av exporten till Nazitysklands militära rustning.

I utbyte mot arbetsfred kunde kapitalet acceptera vissa sociala reformer, till exempel barnbidrag som infördes 1947. Företagen gjorde ändå enorma vinster, då svensk industri hade ett försprång gentemot konkurrenterna i länder som varit i krig. Det lade grunden till höjd levnadsstandard och den viktigaste reformen, ATP, som infördes efter hårda strider i slutet av 50-talet och som gav den kanske bästa pensionen för arbetare i något land.

Kapitlet om 1970-talet har den väl valda rubriken ”Ett socialistiskt Sverige?”. ”Det var på 1970-talet som de stora förändringarna skedde. Omfattningen av de sociala och politiska reformer som infördes under denna period var utan motstycke, även med internationella standard.” Östberg kallar årtiondet för ”…den demokratiska socialismens höjdpunkt.”

Gruvstrejken i Malmfälten 1969-70 följdes flera stora strejker och kamp, som tillsammans med en stark internationell radikalisering åt vänster satte press på den socialdemokratiska ledningen och hela etablissemanget. Som Östberg påpekar byggde det på rörelser och organisationer utöver Socialdemokraterna, bland kvinnor, unga och miljökämpar. Nu kom en våg av reformer, som genomfördes i offentlig regi och hade massivt stöd. Barnomsorgen byggdes ut, en statlig plan och satsning gav en miljon nya bostäder på 10 år, semestern blev fyra veckor, aborträtten infördes, liksom föräldraledighet och utbyggd vuxenut‐ bildning. Strejkerna och radikaliseringen fick stor effekt på arbetsplatserna, med viktiga reformer som arbetsmiljölagen, LAS och MBL.

Den socialdemokratiska ledningen strävade hela tiden efter att bromsa och kontrollera rörelser underifrån, med kampanjer mot kommunister och socialister. Under 1970-talet skedde det med ett radikalt språkbruk, när trycket underifrån ökade för att ta ”nästa steg” till ett socialistiskt samhälle. Topparnas svar blev löntagarfonder, som stegvis skulle ge facket ökad makt i företagen genom ägande i fonder.

Trots förslagets stora begränsningar svarade kapitalisterna med ett ursinnigt och välorganiserat motstånd mot ”socialism”. Det här sammanföll med nyberalismen – kapitalets politik för att riva välfärd och attackera arbetarnas rättigheter. Högern ville bli traditionell höger igen, efter att ha pressats tillbaka under hela efterkrigstiden. Den 4 oktober 1983 genomfördes en reaktionär marsch till riksdagshuset under SAF:s ledning.

Den socialdemokratiska ledningen backade direkt. Den kom tillbaka till regeringsmakten 1982 Efter sex år med borgerlig regering, inleddes en ny tid med åtstramningspolitik. Det skedde inte utan protester, som dock avbröts efter mordet på Olof Palme 1986.

Under 90-talskrisen gav S-ledningen stöd till Bildtregeringens stora nedskärningar och fortsatte sedan i samma anda när de vann valet 1994. Privatiseringar, de snabbast ökande klyftorna i Europa, halverade pensioner och ännu mer nedskärningar genomfördes oavsett regering.

För läsare av Offensiv är socialdemokratins omvandling inget nytt. Vår tidning startade 1973 som en marxistisk opposition inom S, som då fortfarande var ett parti vars medlemmar var arbetare. Vi blev uteslutna när S skulle komma tillbaka till regeringsmakten 1982, och ledningen ville stoppa en kraftfull vänsteropposition. På 1990-talet ledde vi flera stora proteströrelser mot Göran Perssons världsrekord i nedskärningar. Mot den bakgrunden känns det konstigt att Östberg daterar S fullbordade urartning till 2022! En annan brist är att han helt missar S-ledningens högerlinje i flyktingpolitiken och Nato.

Kjell Östbergs bok är väl värd att läsa, som en påminnelse om konsekvenserna av att socialdemokratin aldrig utmanade kapitalets makt.