Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, del 3

2009-07-08 11:47:39




Den materialistiska historieuppfattningen utgår från den satsen, att produktionen – och efter produktionen utbytet av dess produkter – utgör grundvalen för alla samhällsordning­ar, att i varje historiskt uppträdande samhälle produktfördelningen, och med den den sociala uppdelningen i klasser eller stånd, rättar sig efter frågan, vad och hur man producerar och hur det producerade utbytes.
I enlighet härmed måste man söka de yttersta orsakerna till alla samhälleliga förändringar och politiska omvälvningar inte i människornas hjär- nor, inte i deras ökade insikt i den eviga sanningen och rättvisan, utan i förändringar i produktions- och utbytessättet. De måste sökas inte i ifrå­gavarande epoks filosofi utan i dess ekonomi.
Den vaknande insikten, att de bestående samhälleliga inrättningarna är oförnuftiga och orättvisa, att förnuftet blivit vanvett, välgärningen en plå­ga, är bara ett tecken på att i all stillhet förändringar ägt rum i produktionsmetoderna och utbytesformerna, så att den samhällsordning som varit tillskuren för tidigare ekonomiska förhållanden inte längre passar. Därmed är också sagt, att medlen för att undanröja de upptäckta missförhållandena likaledes – mer eller mindre ut- vecklade – måste vara förhanden i själva de förändrade produktionsförhållandena.
Dessa medel kan inte hjärnan uppfinna utan den måste upptäcka dem i produktionens föreliggande materiella fakta.

Hur står den moderna socialismen med avseende på detta?
Den bestående samhällsordningen – det erkännes numera så tämligen allmänt – har skapats av den nu härskande klassen, bourgeoisin. Det för bourgeoisin säregna produktionssättet, efter Marx betecknat med namnet kapitalistiskt produktionssätt, var o­förenligt med den feodala ordningens lokal- och ståndsprivilegier liksom med dess ömsesidiga personliga band. Bourgeoisin krossade den feodala ordningen och upprättade på dess ruiner den borgerliga samhällsförfattningen, det rike som heter den fria konkurrensen, friheten att byta vistelseort, varuägarnas likaberättigande och vad de nu heter, alla borgerliga härligheter. Det kapitalistiska produktionssättet kunde nu fritt utvecklas.
De under bourgeoisins ledning utarbetade produktionsförhållandena utvecklades – sedan ångan och det nya verktygsmaskineriet förvandlat den gamla manufakturen till storindu­stri – med hittills oerhörd snabbhet och i hittills oerhörd utsträckning.
Men liksom på sin tid manufakturen och hantverket, som utvecklats under dess inflytande, kom i konflikt med skrånas feodala fjättrar, kommer storindustrin i sin fulla utveckling i konflikt med de skrankor, i vilka det kapitalistiska produktionssättet håller den instängd.

De nya produktionskrafterna har redan växt ifrån den borgerliga formen för deras utnyttjande, och denna konflikt mellan produktivkrafter och produktionssätt är inte en konflikt som har uppstått i en människohjärna, såsom exempelvis den mänskliga arvsyndens konflikt med den gudomliga rättvisan, utan den består faktiskt, objektivt, utanför oss, o­avsett rent av om de människor, som framkallat den, vill det eller ej. Den moderna socialismen är ingenting an­nat än tankereflexen av denna faktis­ka konflikt, dess ideella återspegling i hjärnorna i främsta rummet hos den klass, som direkt lider under den: arbetarklassen.

Vari består nu denna konflikt?
Före den kapitalistiska produktionen, alltså under medeltiden, rådde allmän smådrift, på grundval av arbetarnas privatäganderätt till sina produktionsmedel: den fria eller livegna småbondens åkerbruk, städernas hantverk.
Arbetsmedlen – jord, åkerbruksredskap, verkstad, hantverksverktyg – var den enskildes arbetsmedel, endast avsedda för individuellt bruk – alltså nödvändigtvis små, primitiva, med begränsad användbarhet. Men just därför tillhörde de också i regel producenten själv. Att koncentrera och utvidga dessa splittrade, begränsade produktionsmedel, att förvandla dem till nutidens mäktiga hävstänger för produktionen, var just det kapitalistis­ka produktionssättets och dess bärares – bourgeoisins – historiska roll.
I fjärde avsnittet av Kapitalet del 1 har Marx utförligt skildrat hur bourgeoisin sedan 1400-talet historiskt genomfört detta över de tre stadierna: den enkla kooperationen, manufakturen och storindustrin. Men bourgeoisin – vilket på samma ställe likaledes påvisas – kunde inte förvandla dessa begränsade produktionsmedel till väldiga produktionskrafter utan att förvandla dem från den enskildes pro- duktionsmedel till samhälleliga produktionsmedel, som endast kan användas av ett kollektiv av människor.
I stället för spinnrocken, handväv­stolen, smedjehammaren kom spinnmaskinen, den mekaniska vävstolen, ånghammaren; i stället för den enskil­da verkstaden fabriken, som krävde samverkan av hundraden och tusenden. Och liksom produktionsmedlen förvandlades också själva produktionen från en rad individuella till en rad samhälleliga handlingar och produkterna från individuella till samhälleliga produkter.
Garnet, vävnaden, metallvarorna, som nu kom från fabriken, var många arbetares gemensamma produkt, ge­nom vars händer de i tur och ordning måste gå, innan de blev färdiga. Ingen enskild kunde säga om dem: Det har jag gjort, det är min produkt.
Men där den ursprungliga, planlöst och undan för undan skeende delningen av arbetet inom samhället är produktionens grundform, där ger den produkterna formen av varor, som genom att ömsesidigt bytas, ge­nom köp och försäljning, sätter de enskilda producenterna i stånd att tillfredsställa sina mångfaldiga behov. Och det var fallet under medeltiden. Bonden sålde exempelvis åkerbruksprodukter till hantverkaren och köpte i stället hantverksprodukter av denne. I detta samhälle av individuella producenter, varuproducenter, trängde nu det nya produktionssättet in.
Mitt i den ursprungliga, planlösa arbetsdelningen, sådan den härskade i hela samhället, ställde det den planmässiga arbetsdelningen, sådan den var organiserad i den enskilda fabriken.

Bredvid den individuella produktionen uppträdde den samhälleliga produktionen. Bådas produkter försåldes på samma marknad, alltså till åtminstone tillnärmelsevis samma priser. Men den planmässiga organiseringen var mäktigare än den naturli-ga arbetsdelningen. De samhälleligt arbetande fabrikerna framställde sina produkter billigare än de enskilda småproducenterna. Den enskilda produkten besegrades på det ena området efter det andra, den samhälleliga produktionen revolutionerade hela det gamla produktionssättet.
Men denna dess revolutionära karaktär insågs så föga, att man tvärtom införde den för att höja och främja varuproduktionen. Den uppstod i direkt anknytning till bestämda, redan förefintliga hävstänger för varuproduktionen och varuutbytet: köpmanskapital, hantverk, lönearbete. I det den själv uppträdde som en ny form av varuproduktion, blev också för den varuproduktionens tillägnelsefor­mer i gällande kraft.
I varuproduktionen, sådan den utvecklats under medeltiden, kunde det alls inte bli fråga om vem arbetsprodukten tillhörde. Den enskilda produ­centen hade framställt den av råvaror, som i regel tillhörde honom och som han ofta själv producerat, med egna arbetsmedel och med eget handarbete eller med tillhjälp av sin familj. Han behövde alls inte först tillägna sig den, den tillhörde honom helt naturligt.

Äganderätten till produkten vila­de alltså på eget arbete. Till och med där främmande hjälp användes, förblev denna i regel bisak och erhöll ofta utom lönen även andra fördelar: skrålärlingen och -gesällen arbetade mindre för kost och lön än för sin egen utbildning till mästare. Då kom produktionsmedlens koncentrerande i stora verkstäder och manufakturer, deras förvandling till faktiskt samhälleliga produktionsmedel.
Men de samhälleliga produktionsmedlen och produkterna behandlades, som vore de nu liksom tidigare enskildas produktionsmedel och produkter. Om arbetsmedlens ägare hittills tillägnat sig produkten, emedan den i regel var hans egen produkt och främmande hjälparbete var undantag, fortsatte nu arbetsmedlens ägare att tillägna sig produkten, ehuru den inte längre var hans produkt utan uteslutande en produkt av främmande arbete.
På så sätt tillägnades den numera samhälleligt framställda produkten in­te av dem, som verkligen satt igång produktionsmedlen och som verkligen framställt produkten, utan av kapitalisterna.
Produktionsmedel och produktion har i det väsentliga blivit samhälleliga. Men de underkastas en tilläg- nelseform, som har enskildas privata produktion som förutsättning, varvid alltså var och en äger sin egen produkt och för ut den på marknaden. Produktionssättet underkastas denna tillägnelseform, ehuru det upphäver dess förutsättning.
I denna motsättning, som ger det nya produktionssättet dess kapitalistiska karaktär, ligger redan fröet till hela den nutida sammandrabbningen. Ju mer det nya produktionssättet kom till makten på alla avgörande produktionsområden och i alla ekonomiskt avgörande länder och därmed träng­de undan den individuella produktionen så när som på obetydliga rester, desto grällare måste också det oförenliga i samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framträda.

De första kapitalisterna fann, som sagt, lönearbetets form redan fullt färdig. Men lönearbete som undantag, som bisysselsättning, som hjälpmedel, som övergångsstadium. Lantarbetaren, som tidvis gick som daglönare, hade sitt eget stycke jord, som var tillräcklig att leva av om det gällde. Skråordningen sörjde för att gesällen av i dag blev mästare i morgon. Men så snart produktionsmedlen förvandlats till samhälleliga och koncentrerats i kapitalisternas händer, ändrade sig detta. Den enskilda småproducentens produktionsmedel så­väl som produkt blev mer och mer värdelös. Det återstod för honom in­genting annat än att gå till kapitalisten och arbeta för lön. Lönearbetet, som tidigare var undantag och hjälpmedel, blev regel och grundform för hela produktionen. Tidigare bisysselsättning blev det nu arbetarens uteslutande verksamhet. Den tillfälliga lönearbetaren förvandlades till en så­dan på livstid. Mängden av livstids lönearbetare ökades därtill kolossalt ge- nom att den feodala ordningen vid samma tid bröt samman, att feodalherrarnas följen upplöstes, att bönderna fördrevs från deras herrgårdar o s v.

Skilsmässan var verkställd mellan de i kapitalisternas händer koncentrerade produktionsmedlen å ena sidan och å den andra producenterna, som berövats allt utom sin arbetskraft. Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk till- ägnelse framträdde som motsättning mellan proletariat och bourgeoisi.
Vi såg att det kapitalistiska produktionssättet trängde in i ett samhäl­le av varuproducenter, enskilda pro- ducenter, vars sociala sammanhang förmedlades genom utbytet av deras produkter. Men varje på varuproduktion vilande samhälle har den säregenheten, att producenterna i det- samma förlorat herraväldet över sina egna samhälleliga förhållanden. Var och en producerar för sig med sina tillfälliga produktionsmedel och för sitt speciella utbytesbehov. Ingen vet, hur mycket av hans artikel som kommer ut på marknaden, hur mycket som över huvud taget behövs därav, ingen vet, om hans privata produkt motsvarar ett verkligt behov, om han skall få sina utgifter täckta eller om han över huvud taget skall kunna säl­ja.

Det råder anarki i den samhälleliga produktionen. Men varuproduktionen, liksom varje annan produk- tionsform, har sina egendomliga, inherenta (inneboende), från densam­ma oskiljbara lagar. Och dessa lagar gör sig gällande trots, i och genom anarkin. De kommer till synes i den enda kvarlevande formen av det soci­ala sammanhanget, i utbytet, och gör sig gällande för de enskilda producenterna som konkurrensens tvångslagar. De är alltså till en början obe- kanta för dessa producenter själva och måste upptäckas av dem först så småningom och genom lång erfarenhet. De gör sig alltså gällande utan producenterna och mot producenter­na, som sin produktionsforms blint verkande naturlagar. Produkten behärskar producenterna.

I det medeltida samhället, i synnerhet under de första århundradena, var produktionen väsentligen inställd på självförbrukning. Den tillfredsställde övervägande blott producentens och hans familjs behov. Där varest personliga avhängighetsförhållanden bestod, såsom på landsbygden, bidrog den också till att tillfredsställa feodalherrns behov.
Härvid ägde alltså inget utbyte rum, produkterna antog därför inte heller karaktären av varor. Bondens familj producerade nästan allt vad den behövde, redskap och kläder lika väl som livsmedel. Först när den kom så långt att den producerade ett överskott över det egna behovet och över de naturaprodukter man var skyldig att avlämna till feodalherrn, först då producerade den också varor. Detta överskott, som kastades in i det samhälleliga utbytet, som utbjöds till försäljning, blev till vara. Städernas hant- verkare måste visserligen redan från början producera för utbyte. Men också de framställde till största delen själva vad de behövde: de hade trädgårdar och små åkrar, de skickade sin boskap till allmänningen, som därtill gav dem virke och bränsle, kvinnorna spann lin, ull o s v. Produktionen för utbyte, varuproduktionen, var i sin första begynnelse. Alltså: begränsat utbyte, begränsad marknad, stabilt produktionssätt, lokal avgränsning ut­åt, lokal sammanslutning inåt, allmän­ning på landsbygden, skrån i städerna.
Men med varuproduktionens utvidgande och i synnerhet med det kapitalistiska produktionssättets uppträ- dande trädde också varuproduktionens hittills slumrande lagar öppnare och mäktigare i verksamhet.
De gamla banden upplöstes, de gamla avsöndrande skrankorna genombröts, producenterna förvandlades mer och mer till oavhängiga, pri- vata varuproducenter. Anarkin i den samhälleliga produktionen trädde i dagen och drevs mer och mer till sin spets.

Men det viktigaste hjälpmedel, varmed det kapitalistiska produktionssättet stegrade denna anarki i den samhälleliga produktionen, var raka motsatsen till anarki: en stigande samhällelig organisation av produktionen inom varje enskilt produktionsföretag.
Med hjälp av denna hävstång gjorde det slut på den gamla fredliga stabiliteten. Där det infördes i en industrigren trängde det ut de gamla driftsmetoderna. Där det bemäktiga­de sig hantverket, förintade det det gamla hantverket. Arbetsplatsen blev ett slagfält.
De stora geografiska upptäckterna under kapitalismens barndom och koloniseringarna, som följde på dem, mångdubblade avsättningsområdet och påskyndade hantverkets förvandling till manufaktur. Det uppstod inte bara en kamp mellan de enskilda lokala producenterna, de lokala strider­na växte i sin tur ut till nationella, till 1600- och 1700-talens handelskrig.
Slutligen gjorde storindustrin och uppkomsten av en världsmarknad kampen universell och förlänade den samtidigt en oerhörd häftighet. De förmåner, som de naturliga eller skapade produktionsbetingelserna erbjuder, avgör existenskampen mellan en- skilda kapitalister liksom mellan hela industrier och hela länder. Den bese­grade undanröjes utan förbarmande. Det är den darwinska kampen för tillvaron, överförd med stegrad våldsamhet från naturen till samhället.

Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framstår nu som motsättning mellan produktionens organisation i den enskilda fabriken och produktionsanarkin i samhället som helhet.
Produktionens samhälleliga anarki är den drivande kraft, som mer och mer förvandlar det stora flertalet av människorna till proletärer, och proletärmassorna återigen är det som en gång skall göra slut på anarkin i produktionen. Den sociala produktionsanarkin är den drivande kraft, som förvandlat storindustrins förmåga att i det oändliga fullkomliga maskinerna till ett maktbud för varje enskild industrikapitalist, att göra sitt maskineri mer och mer fulländat vid risk att eljest gå under. Men att fullkomliga maskineriet, det betyder att göra mänsk- ligt arbete överflödigt.
Om införande och utökande av maskineriet betyder att miljoner handarbetare tränges ut av ett fåtal maskinarbetare, betyder förbättrande av maskineriet att också fler och fler maskinarbetare tränges ut.
Slutligen betyder det också skapandet av ett antal disponibla lönearbetare utöver kapitalets genom- snitt- liga sysselsättningsbehov, en fullständig industriell reservarmé [massan av arbetslösa], som jag redan 1845 kalla­de den, vilken står till disposition de tider, då industrin arbetar för högtryck, vilken kastas ut på gatan av den krasch som med nödvändighet följer, en black om foten på arbetarklassen i dess kamp för existensen med kapita­let, en regulator för att hålla arbetslönen nere på den efter de kapitalistiska behoven anpassade låga nivån.
Så kommer det sig, att maskiner­na, för att tala med Marx, förvandlas till kapitalets mäktigaste medel i ­kriget mot arbetarklassen, att arbetsmedlet ständigt slår livsuppehället ur händer­na på arbetaren, att arbetarens egen produkt förvandlas till ett verktyg för att förslava arbetaren.
Så kommer det sig, att ekonomiserandet med arbetsmedlen från första början tillika blir det hänsynslös- aste slöseri med arbetskraft och rov från arbetsfunktionens normala förutsättningar, att maskinerna, det mäktigaste medlet att förkorta arbetsti- den, slår om i det mest ofelbara medlet att förvandla arbetarens och hans familjs hela livstid i disponibel arbets- tid för kapitalets förräntande.
Så kommer det sig, att den enas överarbete blir förutsättningen för den andres arbetslöshet, och att storindustrin som jagar över hela jorden efter nya konsumenter, hemma inskränker massornas konsumtion till ett hungerminimum och därmed undergräver den egna inre marknaden.

”Den lag vilken ständigt håller den relativa överbefolkningen eller den industriella reservarmén i jämvikt med kapitalackumulationens omfång och energi, smider arbetaren fastare vid kapitalet än Hefaistos kedjor smidde Prometeus vid klippan. Den betingar en mot ackumulationen av kapital svarande ackumulation av elände.
Ackumulationen av rikedom vid den ena polen är alltså tillika ackumulation av elände, arbetstunga, slaveri, okunnighet, förråelse och moraliskt förfall vid motpolen, d v s för den klass som producerar kapital av sin egen produkt” (Marx, Kapitalet del 1).
Och att av det kapitalistiska produktionssättet vänta en annan fördelning av produkterna skulle betyda att man begärde att ett batteris elektroder inte skulle sönderdela vattnet, så länge de står i förbindelse med batteriet, och inte vid den positiva polen utveckla syre och vid den negativa vä­te.
Vi såg hur den ytterst stegrade förmågan att förbättra det moderna maskineriet genom produktionsanarkin i samhället förvandlas till ett maktbud för den enskilda industrikapitalisten att ständigt förbättra sina maskiner, ständigt höja deras produktionskraft. Enbart den faktiska möjligheten att utvidga sitt produktionsområde blir för honom just ett dylikt maktbud. Storindustrins enorma expansionskraft, i jämförelse med vilken gasens förmåga att utvidga sig är rena barnleken, visar sig nu som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som trotsar varje mottryck. Mottryck­et bildas av konsumtionen, avsättningen, marknaderna för storindustrins produkter. Men marknadernas utvidgningsförmåga, utåt liksom inåt, behärskas närmast av helt andra, långt mindre energiskt verkande lagar.

Marknadernas utvidgning kan inte hålla jämna steg med produktionens utvidgning. Kollisionen blir o­undviklig, och då denna inte kan frambringa någon lösning, så länge den inte spränger själva det kapitalistiska produktionssättet, återkommer den periodiskt. Den kapitalistiska produktionen ger upphov till ett nytt ”felaktigt kretslopp”.
Sedan år 1825, då den första allmänna kapitalistiska krisen bröt ut, går faktiskt hela den industriella och kommersiella världen, produktionen och utbytet mellan samtliga civiliserade folk och deras mer eller mindre barbariska bihang ur sina fogar så där en gång vart tionde år.
Varuutbytet stoppar upp, marknaderna är överfyllda, produkterna ligger där i massor utan att kunna av- sättas, pengarna försvinner ur cirkulationen, krediten upphör, fabrikerna står still, de arbetande massorna saknar livsmedel, emedan de har producerat för mycket livsmedel, konkurs följer på konkurs, den ena exekutiva auktionen avlöser den andra.
I åratal varar stockningen, produktivkrafter likaväl som produkter förslösas och förstöras i massor, ända tills den anhopade varumängden med större eller mindre prisfall äntligen strömmar ut, tills produktion och handel så småningom åter kommer i gång.
Undan för undan ökar takten, faller i trav, det industriella travet övergår till galopp, och denna återigen ste- gras till den tygellösa karriären i en fullständig industriell, kommersiell, kreditlig och spekulativ steeplechase för att slutligen, efter de mest halsbrytande språng, åter hamna – i krasch­ens grav. Och så om och om igen på nytt.
Det har vi fulla fem gånger upplevat sedan 1825 och upplever det i det- ta ögonblick (1877) för sjätte gången. Och dessa krisers karaktär är så starkt utpräglade att Fourier träffade dem alla på pricken, då han betecknade den första som: crise pléthorique, kris av överflöd.

I kriserna kommer motsägelsen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse till ett våldsamt utbrott. Varuomsättningen är för tillfället förintad, cirkulationsmedlet, pengarna, blir ett hinder för cirkulationen. Alla varuproduktionens och varucirkulationens lagar ställes på huvudet. Den ekonomiska kollisionen har nått sin höjdpunkt: produktionssättet rebellerar mot utbytessättet.
Det faktum, att produktionens samhälleliga organisation inom fabriken utvecklats till den punkt, då den är oförenlig med den rådande produktionsanarkin i samhället – detta faktum blir påtagligt för kapitalisterna själva genom den våldsamma kapitalkoncentration, som äger rum under kriserna tack vare många stor- och ännu många fler småkapitalisters ruin. Hela det kapitalistiska produktionssättets mekanism klickar under tryck­et av de produktivkrafter det självt frambringat. Det kan inte längre förvandla denna massa av produktionsmedel i kapital. De ligger oanvända och just därför måste också den industriella reservarmén ligga oanvänd.
Produktionsmedel, livsmedel, disponibla arbetare, alla element för produktionen och den allmänna rikedo- men finns i överflöd. Men ”överflödet blir en källa till nöd och brist” (Fourier), emedan det just är överflödet som hindrar att produktions- och livsmedlen förvandlas till kapital.
Ty i det kapitalistiska samhället kan produktionsmedlen inte träda i verksamhet, förrän de förvandlats till kapital, till medel att utsuga mänsklig arbetskraft. Som ett spöke reser sig mellan arbetarna och produktions- och livsmedlen nödvändigheten för dessa att förvandlas till kapital. Denna nödvändighet ensamt hindrar produktionens sakliga och personliga hävstänger att finna varandra. Den ensamt förbjuder produktionsmedlen att fungera och arbetarna att arbeta och leva.
Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att i fortsättningen förvalta dessa produktivkrafter blir å ena sidan uppenbar. Å andra sidan kräver dessa produktivkrafter själva med allt större kraft att motsägelsen upphäves, att de befrias från sin egenskap av kapital och att deras karaktär av samhäl­leliga produktivkrafter faktiskt erkännes.

Det är detta mottryck från de våldsamt växande produktivkrafterna mot deras kapitalegenskap, denna ökade press att erkänna deras samhälleliga natur, som gör det nödvändigt för kapitalistklassen själv att mer och mer – såvitt detta över huvud taget är möjligt inom ramen av kapitalförhållandet – behandla dem som samhälleliga produktivkrafter. Såväl den industriella högtrycksperioden med dess ohejdade kreditgivning som själva kraschen genom stora kapitalistiska företags sammanbrott framtvingar den form av församhälleligande av stora massor produktionsmedel, vilken möter oss i de olika slagen av aktiebolag.
Många av dessa produktions- och utbytesmedel är från början så kolossala, att de, som exempelvis järnvägarna, utesluter varje annan form av kapitalistisk utsugning.
På ett visst utvecklingsstadium för-slår inte heller denna form längre. En och samma industrigrens storproducenter inom landet förenar sig till en ”trust”, en sammanslutning i syfte att reglera produktionen.
De bestämmer den totalmängd som skall produceras, fördelar den sinsemellan och framtvingar på så sätt det i förväg fastställda försäljningspriset. Men då sådana truster, så fort det blir dåliga tider för affärerna, är de som först går upp i limningen, tenderar de just därför till ett mera koncentrerat församhälleligande: hela industrigrenen förvandlas till ett enda stort aktiebolag, konkurrensen inom landet lämnar plats för detta enda bolags monopol inom landet.
Så skedde 1890 med den engelska alkaliproduktionen, som nu, sedan samtliga 48 storfabriker sammansmälts, befinner sig i händerna på ett enda, enhetligt styrt bolag med ett kapital om 120 miljoner mark.

Med trusterna slår den fria konkurrensen om i monopol, kapitulerar det kapitalistiska samhällets planlösa produktion för det inbrytande socia­listiska samhällets planmässiga produktion. Visserligen ännu närmast till kapitalisternas nytta och fromma. Här blir emellertid utsugningen så hand­griplig, att den måste bryta samman.
Inget folk skulle finna sig i en produktion ledd av truster, en så ohöljd utsugning av alla genom ett litet band av kupongklippare.
På det ena eller andra sättet, med eller utan trusterna måste slutligen det kapitalistiska samhällets officiella representant, staten, övertaga ledningen av produktionen. Denna nödvändighet att förvandla till statsegen- dom gör sig först märkbar ifråga om de stora kommunikationsmedlen: post, telegraf, järnvägar.

Om kriserna avslöjat bourgeoisins oförmåga att i fortsättningen förvalta de moderna produktivkrafterna, visar de stora produktions- och kommunikationsmedlens förvandling till aktiebolag, truster och statsegendom att man kan undvara bourgeoisin för detta ändamål. Alla kapitalisternas samhälleliga funktioner skötes nu av avlönade tjänstemän. Kapitalisten utövar ingen samhällelig verksam­het längre utom att håva in förtjänster, klippa kuponger och spela på börsen, där de olika kapitalisterna sins­emellan berövar varandra kapitalet. Har det kapitalistiska produktionssy­stemet först trängt undan arbetare, tränger det nu undan kapitalisterna och förvisar dem, precis som arbetar­na, till den överflödiga befolkningen, om också inte till att börja med till den industriella reservarmén.
Men varken förvandlingen till aktiebolag och truster eller till statsegen- dom upphäver produktionskrafternas kapitalegenskap.
Hos aktiebolagen och trusterna ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten åter är blott den organisation, som det borgerliga samhället skapar sig för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmän­na yttre betingelser mot övergrepp såväl från arbetarnas som de enskilda kapitalisternas sida. Den moderna staten, vilken form den än antagit, är en rent kapitalistisk maskin, kapitalisternas stat, den ideella totalkapitalisten.
Ju mer produktivkrafter den gör till sin egendom, desto mer blir den verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönearbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives tvärtom till sin spets. Men där slår det om.

Statens ägande av produktivkrafterna är inte en lösning av konflikten, men det döljer inom sig det formella medlet, vägen till lösningen.
Denna lösning kan endast ligga i att de moderna produktivkrafternas samhälleliga natur faktiskt erkännes, att alltså sätten för produktion, tillägnelse och utbyte sättes i samklang med produktionsmedlens samhälleli­ga karaktär. Och detta kan endast ske därigenom att samhället öppet och utan omvägar sätter sig i besittning av produktivkrafterna som vuxit ifrån varje annan ledning. Därmed gör producenterna fullt medvetet produktionsmedlens och produktionernas samhälleliga karaktär gällande, vilken i dag vänder sig mot producenterna själva, vilken periodiskt genombryter produktions- och utbytessättet och verkar som en våldsam och förstöran­de blind naturlag. Deras samhälleliga karaktär förvandlas från en orsak till störningar och periodiska sammanbrott till den mäktigaste hävstång för produktionen själv.
Samhällskrafterna verkar helt som naturkrafterna: blint, våldsamt, förstörande, så länge vi inte känner till dem och inte räknar med dem. Men har vi en gång lärt känna dem och förstått deras verksamhet, deras rikt­ning, deras verkningar, beror det bara på oss att mer och mer underkasta dem vår vilja och med tillhjälp av dem nå våra syften. Och alldeles särskilt gäller detta om de väldiga produktivkrafterna av i dag. Så länge vi hårdnackat vägrar att förstå deras natur och deras karaktär – och det kapitalistiska produktionssättet och dess försvarare motsätter sig denna förståelse – så länge verkar dessa krafter trots oss, mot oss, så länge behärskar de oss på det sätt vi utförligt skildrat.
Men om man en gång förstått deras natur, kan de i de associerade producenternas händer förvandlas från demoniska härskare till villiga tjänare. Det är samma skillnad som mellan den förhärjande elektriciteten i åskvädrets blixt och den tämjda elektriciteten i telegrafen och ljusbågen, samma skillnad som mellan eldsvådan och elden i människans tjänst. Med denna behandling ersättes den samhälleliga produktionsanarkin av en samhällelig-planmässig reglering av produktionen enligt kollektivets och varje enskilds behov. Därmed ersättes det kapitalistiska tillägnelsesättet, där produkten förslavar först producenterna men sedan också tillägnarna, av det tillägnelsesätt som själva de moderna produktionsmedlens natur motiverar: å ena sidan direkt samhällelig tillägnelse som medel att fortsät­ta och utveckla produktionen, å andra sidan direkt individuell tillägnelse som livs- och njutningsmedel.
Samtidigt som det kapitalistiska produktionssättet mer och mer förvandlar det stora flertalet av befolkningen till proletärer, skapar det den makt, som är tvingad att – vid risk att eljest gå under – utföra denna omvälvning. Samtidigt som det mer och mer driver på de stora samhälleliga produktionsmedlens förvandlande till statsegendom, visar det självt vägen till denna omvälvnings genomförande. Proletariatet sätter sig i besittning av statsmakten och förvandlar produktionsmedlen till att börja med till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och därmed också staten som stat.

Det hittillsvarande samhället, som rör sig i klassmotsättningar, behövde staten, d v s en organisation i den för tillfället utsugande klassens händer för att upprätthålla sina yttre produktionsbetingelser, alltså framför allt för att med våld hålla den utsugna klassen nere i de av det bestående produktionssättet givna betingelserna för undertryckandet (slaveri, livegenskap eller lönearbete).
Staten var hela samhällets officiella representant, dess sammanfattning i en synlig korporation, men den var det blott i den mån, som den var den klass’ stat, vilken för sin tid ensam representerade hela samhället: under forntiden de slavägande stadsborgarnas stat, under medeltiden feodalad­elns, i vår tid bourgeoisins. I det den till slut faktiskt blir hela samhällets representant, gör den sig själv överflödig.

Så snart det inte längre finns nå­gon samhällsklass att undertrycka, så snart man undanröjt klassherraväldet och den individens kamp för tillvaron, som den hittills rådande anarkin i produktionen motiverat, och därmed också undanröjt de därav uppkommande kollisionerna och exces- serna, finns det inget mer att undertrycka, som skulle göra en särskild undertryckningsapparat, en stat, nödvändig. Den första akt, med vilken staten verkligen uppträder som repre­sentant för hela samhället – besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn – är tillika dess sista självständiga akt som stat. En statsmakts ingripande i samhälleliga förhållanden blir överflödigt på det ena området efter det andra och upphör då av sig själv.

Istället för regerandet över personer kommer förvaltandet av ting och ledandet av produktionsprocesser.
Staten ”avskaffas” inte, den dör bort. Efter detta måste man värdera frasen om den ”fria folkstaten”; alltså såväl efter dess på sin tid agitatoriska berättigande, som efter dess fullständiga otillräcklighet ur vetenskaplig synpunkt. Efter detta måste man likaledes värdera de så kallade anarkis­ternas krav, att staten skall avskaffas från i dag till i morgon.
Samhällets besittningstagande  [förstatligande] av samtliga produktionsmedel har – sedan det kapitalistiska produktionssättet uppträdde i historien – ofta mer eller mindre o­klart föresvävat enskilda såväl som hela sekter som framtidsideal. Men det kunde först bli möjligt, först bli historiskt nödvändigt, då de faktiska betingelserna för dess genomföran­de var för handen.
Detta liksom varje annat samhälleligt framsteg blir genomförbart inte genom att man kommit på det klara med att tillvaron av klasser strider mot rättvisan, jämlikheten o s v, inte genom den blotta viljan att avskaffa dessa klasser utan genom vis­sa nya ekonomiska betingelser.
Samhällets uppdelning i en utsugande och en utsugen, en härskande och en undertryckt klass var den nödvändiga följden av den tidigare ringa produktionsutvecklingen.
Så länge det samhälleliga totalarbetet endast lämnar en avkastning, som blott föga överstiger det som erfordras för en nödtorftig existens, så länge alltså arbetet oavbrutet eller nästan oavbrutet sysselsätter det sto­ra flertalet av samhällsmedlemmar­na, så länge måste också detta sam- hälle indela sig i klasser.
Bredvid det stora flertal som uteslutande är underkastade arbetet bildas en klass, som är befriad från di- rekt produktivt arbete och som ombesörjer samhällets gemensamma angelägenheter: arbetsledning, statsangelägenheter, rättsskipning, vetenskaper, konst o s v.

Det är alltså arbetsdelningens lag, som ligger till grund för klassindelningen. Men det hindrar inte, att denna indelning i klasser genomföres med våld och rofferi, list och bedrägeri och att den härskande klas- sen, sedan den en gång kommit i sadeln, någonsin underlåtit att befästa sitt herravälde på den arbetande klassens bekostnad samt förvandla ledningen av samhället till en stegrad utsugning av massorna.
Men om sålunda klassindelning­en har ett visst historiskt berättigan­de, så har den det dock endast för en given period, under givna samhälleli-ga betingelser. Den grundade sig på produktionens otillräcklighet: den kommer att sopas bort av de moder­na produktivkrafternas fulla utveckling. Och faktiskt förutsätter sam- hällsklassernas avskaffande en historisk utvecklingsgrad, där inte bara tillvaron av den ena eller den andra bestämda härskande klassen utan tillvaron av en härskande klass överhuvud taget, alltså själva klasskillnaden blivit en anakronism, blivit förål- drad.
Den förutsätter alltså en sådan höggradig utveckling av produktionen, att en viss samhällsklass’ tillägnelse av produktionsmedlen och produkterna, och därmed av det politiska herraväldet, monopolet på bildning och den ideologiska ledningen, inte bara blivit överflödig ut­an också ur ekonomisk, politisk och intellektuell synpunkt blivit ett hinder för utvecklingen. Denna punkt har nu uppnåtts.

Bourgeoisins politiska och ekonomiska bankrutt är knappast längre någon hemlighet för den själv, och dess ekonomiska bankrutt upprepas regelbundet vart tionde år.
Under varje kris kväves samhället under trycket av sina egna produktivkrafter och produkter, som det in­te kan utnyttja, och står hjälplöst in- för den absurda motsägelsen, att producenterna inget har att konsumera, emedan det saknas konsumen­ter.
Produktionsmedlens expansionskraft spränger de band, som det kapitalistiska produktionssättet pålagt dem.
Deras befrielse ur dessa bojor är den enda förutsättningen för en ständigt snabbare fortskridande utveckling av produktivkrafterna och därmed en praktiskt taget obegränsad stegring av produktionen.
Det samhälleliga tillägnandet av produktionsmedlen undanröjer inte bara de konstlade skrankor som nu hämmar produktionen utan också det positiva slöseri och förstörande av produktivkrafter och produkter, som för närvarande oundvikligt följer produktionen och når sin höjdpunkt i kriserna. Det frigör vidare en mängd produktionsmedel och produkter för samhället genom att undanröja den dåraktiga lyxen och slö- seriet, som råder bland de nu härskande klasserna och deras politiska representanter.

Möjligheten att med hjälp av den samhälleliga produktionen säkra alla samhällsmedlemmar en existens, som inte endast är materiellt fullkomligt tillfredsställande och från dag till dag blir allt rikare, utan som också garanterar dem fullständigt fri utbildning för och användande av deras kroppsliga och andliga anlag, denna möjlighet finnes nu för första gången, men den finnes.
Med samhällets besittningstagan­de av produktionsmedlen undanröjes varuproduktionen och därmed produktens herravälde över producenterna.
Anarkin i den samhälleliga produktionen ersättes genom planmässig målmedveten organisation. Indi- videns kamp för tillvaron upphör. Först därmed lämnar människan, i viss mening, slutgiltigt djurriket, utbyter de djuriska existensbetingelser­na mot verkligt mänskliga.
Alla de levnadsbetingelser, som hittills omgivit människorna och hittills behärskat människorna, kommer nu under människornas herra- välde och kontroll, vilka nu för första gången blir medvetna, verkliga herrar över naturen, i och genom att de blir herrar över sina egna samhälleliga förhållanden.

Lagarna för människornas egen samhälleliga verksamhet, som hittills mött dem som främmande naturlagar, som behärskat dem, kommer nu att sakkunnigt användas och därmed att behärskas av människorna.
Människornas egna samhälleliga förhållanden, som hittills framstått som något av naturen och historien påtvingat, blir nu något frivilligt.
De objektiva, främmande makter, som hittills behärskat historien, kommer under människornas egen kontroll.
Först från den stunden kommer människorna fullt medvetet att själva göra sin historia, först från den stunden kommer de samhälleliga faktorer, som de satt i rörelse, att övervä- gande och i ständigt större utsträckning få de av dem önskade verkning­arna.
Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.