Fördjupning: SOCIALISTERS DUBBLA UPPGIFT

Fördjupning: Varför behövs en international?

Sju artiklar på temat i Offensiv #1626:

1. ”SOCIALISMEN ÄR INTERNATIONELL ELLER INGENTING” av Robert Bielecki
2. KAMPEN FÖR EN ARBETARINTERNATIONAL av Elin Gauffin
3. KAPITALISMEN MÅSTE BORT MEN HUR? av Jonas Brännberg
4. “ARBETARKLASSEN ÄR PÅ VÄG TILLBAKA” av Louise Strömbäck
5. ENAD KAMP MOT RASISMEN av Nicole Johansson
6. SOCIALISTERS DUBBLA UPPGIFT av Jonas Brännberg
7. SOCIALISTISK FEMINISM av Ann-Christin Holmström

DEL 6: SOCIALISTERS DUBBLA UPPGIFT

Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Socialister idag har den dubbla uppgiften att både återbygga den breda arbetarrörelsen och samtidigt bygga vårt eget revolutionära socialistiska alternativ.

År 1973 tog Augusto Pinochet makten i Chile i en militärkupp med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och den amerikanska kapitalismen. Det var början på ett terrorvälde riktat mot den arbetarrörelse som hade fört socialisten Salvador Allende till makten tre år tidigare. Kuppen var ett hårt slag mot arbetarklassen och vänstern i hela Latinamerika och i hela världen. Lika betydelsefull på global skala var Pinochets ekonomiska politik: den första praktiska omsättningen av nyliberalismen, med udden riktad mot alla arbetarklassens organisationer.

50 år senare har nyliberalismens privatiseringar, avregleringar, nedskärningar och kapitalets globalisering slagit hårt mot styrkan hos fackföreningar, arbetarpartier och all organisering av arbetarklassen. Särskilt avgörande var stalinismens fall i Sovjetunionen och Östeuropa samt Kinas övergång till kapitalism, vilket innebar att kapitalismen nu omslöt i princip hela världen. Stalinismens kollaps drev socialdemokratiska partier från att vara allt mer högerinriktade arbetarpartier till att bli helt och hållet borgerliga partier – som inte längre på något avgörande sätt skilde sig från de partier som traditionellt försvarat det kapitalistiska systemet.

För socialister innebär det avgörande skillnader. När tio miljoner franska arbetare gick ut i en mäktig obegränsad generalstrejk 1968 fanns alla möjligheter för arbetarklassen att faktiskt ta makten – genom starka fackföreningar, arbetarkommittéer på fabriker och bostadsområden och mäktiga arbetarpartier. Det som hindrade var den socialdemokratiska och stalinistiska ledningen för arbetarorganisationerna, som avledde och bromsade den socialistiska revolution som krävdes för att i grunden ändra samhället. Den socialistiska kampen var framförallt politisk – att vinna stöd inom arbetarrörelsen för en revolutionär och socialistisk politik.

I de senaste årens revolter – till exempel i Myanmar, Vitryssland, Hongkong, Iran, Chile eller Bangladesh – har ilskan, modet och viljan till förändring varit stor, men organiseringen svag. I många massrörelser har arbetare spelat en viktig roll, men inte i form av en självständig klass medveten om sin egen styrka. Protesterna har istället ofta varit spontana med tillfälliga, slumpmässiga och ofta självutnämnda ledare som inte kontrolleras underifrån av en organiserad arbetarklass. Det har i sin tur inneburit att det har varit lättare för den härskande eliten att vänta ut protesterna, eller att ersätta en hatad kapitalistisk ledare med en annan, med i grunden samma politik men med ett ”renare” CV.

I Väst har den fackliga organiseringsgraden sjunkit samtidigt som facken har urholkats på aktiva medlemmar. Tidigare arbetarpartier har blivit borgerliga och högerinriktade och tappat allt förtroende, något som i sin tur öppnat dörrarna för högerextremismens ökade inflytande även bland olika grupper inom arbetarklassen.

Med de senaste årens strejkvågor i flera länder. Strejkerna har fått stort stöd och i viktiga länder ses fackföreningar mer positivt än förr och antalet fackligt anslutna ökar igen. År 2023 var fler arbetare involverade i strejker i USA än på flera decennier (se figur).

Utifrån denna verklighet pekar Socialistiskt Alternativ (SAV) och vår international, International Socialist Alternative (ISA), på socialisters dubbla uppgift i denna period. Det handlar om att samla medvetna och kämpande socialister under socialismens banér i ISA:s sektioner runt om i världen, samtidigt som vi gör vad vi kan för att stärka arbetarrörelsens bredare organisering. Uppgifterna hänger ihop och är beroende av varandra – för att uppnå verkliga förändringar krävs masskamp och stora rörelser. Men utan den socialistiska politiken och dess metoder kommer en återuppbyggnad av en kämpande arbetarrörelse att vara omöjlig.

I Sverige och många andra länder är frågan om bygget av nya arbetarpartier akut. Efter socialdemokratins förborgerligande, med Vänsterpartiet som svans, saknas en politiskt självständig kraft som konsekvent försvarar arbetarnas och de fattigas intressen. Socialistiskt Alternativ pekar på att ett sådant nytt parti behöver vara byggt från och fokuserat på kampen mer än att vara ett valmaskineri. De initiativ till nya partier till vänster om Vänsterpartiet som har lanserats under hösten 2024 är uttryck för behovet av ett nytt arbetarparti, men saknar än så länge den breda, politiskt öppna och rörelsebaserade grund som ett sådant nytt parti behöver för att verkligen kunna växa på en solid grund.

Socialister för fram behovet av att ett nytt arbetarparti behöver ett socialistiskt program, men ställer inga ultimatum; nya partier till vänster behöver ofrånkomligen spegla många olika perspektiv och åsikter om de ska kunna samla fackligt aktiva, antikrigsaktivister, feminister, miljökämpar, antirasister och så vidare. Karl Marx följeslagare Friedrich Engels förklarade redan på 1800-talet att vägen till nya socialistiska partier inte är någon rak linje: ”Det första programmet av det nya partiet är fortfarande förvirrat och extremt bristfälligt… det är oundvikliga brister men övergående sådana. Massorna måste ha tid och tillfälle att utvecklas, och de har tillfälle bara när de har en egen rörelse – oavsett form, så länge det är deras egen rörelse.”

Socialister kan aldrig vara passiva åskådare till den kamp som pågår i samhället, i väntan på att den ska bli ”socialistisk”. ISA pekar på behovet att att aktivt ingripa för att stödja och föra kampen framåt samt höja medvetenheten – det socialistiska partiet byggs samtidigt som stöd ges till organisering av rörelser, återuppbyggande av kämpande fackföreningar och bildandet av nya arbetarpartier.