Socialistisk plan krävs för att hejda klimathotet

2012-06-13 16:19:45




I nästa vecka anordnar FN ännu ett toppmöte för att diskutera hur man ska nå en global hållbar utveckling. Tidigare toppmöten har inte levererat. Kapitalisterna och deras politiker är oförmögna att genomföra de åtgärder som krävs för att hejda klimatkrisen.

Det har nu gått 20 år sedan FN  höll sitt första toppmöte om miljön. Sedan dess har utsläppen av de växthusgaser som orsakar klimatför­ändringarna fortsatt att eskalera till en kritisk nivå. Allt eftersom utsläppen har skjutit i höjden har gapet i de industrialiserade kapitalistländerna mellan regeringarnas gröna retorik och deras svaga och otillräckliga åtgärder vidgats till en avgrund.
De förödande översvämningarna i Pakistan under 2010 och orkanen Katrina i USA 2005 belyste risken för att klimatförändringar, manifesterat i form av extrema väderhändelser, är något som har kommit för att ­stanna. Detta smulade sönder alla ­återstående antaganden om att detta är ett problem enbart för framtida generationer.
Enligt den amerikanske meteorologen Jeff Masters är det ”fullt ­möjligt att 2010 var det mest extrema ­globala väderleksåret sedan 1816”.
Klimatförändringarna kommer också att öka den sjukdomsrelaterade dödligheten i undernäring, värmestress och också malaria och gula febern. Den globala växthuseffektens följder kommer att bli förödande och huvudsakligen drabba de fattiga.
Den andra signifikanta faran vi står inför, förutom den globala växthuseffekten, är användandet av ­farliga energikällor som kärnkraft och fossila bränslen (kol och olja).

När den jordbävning som uppmättes till nio på Richterskalan slog till alldeles utanför kusten till den japanska staden Sendai fredagen den 11 mars 2011, registrerades den seismis­ka chockvågen omedelbart av senso­rerna på kärnkraftsanläggningen Fukushima 1, som är belägen vid ­kusten, söder om jordbävningens epicentrum. Reaktorerna stängdes ner som en ”förebyggande åtgärd”. Dussintals kärnkraftsvänliga experter fortsatte dock försäkra TV-tittarna att ”allt var under kontroll”.
Jordbävningen följdes ­olyckligtvis av en tsunami, som med lätthet bröt igenom kustfördämningarna runt anläggningen och översvämmade reaktorbyggnaden, vilket fick dieselgeneratorerna att sluta fungera.
Fukushima 1 hade sex reaktorer, av vilka tre var i drift vid tidpunkten för jordbävningen. Det blev en härdsmälta i reaktorerna 1, 2 och 3. De byggnader som inrymde reaktorerna 1och 3 förstördes av vätgasexplosioner, då ånga strömmade in i dessa utrymmen från reaktorinneslutning­arna. Det radioaktiva nedfall som följde var det värsta sedan Tjernobylkatastrofen 1986.
Nio månader efter Fukushimakatastrofen tillkännagav till slut den japanska regeringen att de ­signifikanta radioaktiva läckagen hade stoppats, även om det kommer att ta 40 år att sanera och avveckla anläggningen.
På lång sikt är lagringen av det giftiga avfall som produceras av kärnkraftverken ett ännu större problem än att handskas med en katastrof som den som drabbade Fukushima. Detta därför att avfallet kommer att förbli radioaktivt i 100 000 år och ingen helt igenom säker metod för förvaring ännu har tagits fram.
Storföretagen, i synnerhet de multinationella storföretagen och ­deras lokala agenter, bär huvudansvaret för dagens miljöproblem.
I likhet med många föregående toppmöten misslyckades den FN-sponsrade klimatförändringskonferensen i sydafrikanska Durban 2011 fatalt, ifråga om uppnåendet av en överkommelse för att tackla problemet med den globala växthuseffekten. Konferensen avslutades med enbart en förhoppning om att en ny och o­specificerad överenskommelse ersättande Kyotoavtalet, som går ut 2012, ska träda i kraft tidigast 2020. Inget avtal kommer med andra ord att finnas innan dess.

År 2020 är emellertid också den ­deadline som ges av klimatforskarna ifråga om en 40-procentig minskning av växthusgasutsläppen för undvikandet av en potentiell katastrof.
Misslyckandet för Durbantoppmötet och dess föregångare i Köpen­hamn 2009 – toppmöten som var avsedda att korrigera bristerna i Kyotoavtalet – visade på kapitalistklassens oförmåga att tackla problemet med den globala växthuseffekten. FN kallade på förhand Köpenhamnskonferensen för sista chansen att undvika en katastrofal, global växthuseffekt. Vad toppmötet avslöjade var de djupt antagonistiska relationerna mellan stormakterna, vilket förhindrade en överenskommelse om hur ­problemet med klimatförändringarna ska lösas.
Bevisen står nu klara och tydliga ifråga om att regeringarna, vad de än hävdar om motsatsen, inte har för avsikt att vidta några meningsfulla åtgärder för att ta itu med klimatförändringarna.

Den globala kapitalistiska kris som bröt ut sommaren 2007 har gjort det sannolikt att även otillräckliga åtgärder, i likhet med Kyotoavtalet, kommer att mötas av opposition från de flesta stater.
Till exempel vägrade USA, som näst efter Kina släpper ut mest koldi­oxid, kategoriskt att medverka i ­något internationellt avtal för att minska utsläppen av växthusgas. Inte ens när man i Köpenhamn erbjöds ett system fullt av kryphål.
En hållbar ekonomisk tillväxt är inte möjlig på kapitalistisk grundval. Anledningen är dels den kortsiktiga vinstjakten och dels att den imperialistiska rivaliteten mellan nationalstaterna är ett direkt hinder för ett nödvändigt globalt samarbete.
Att ta uti med den globala växthuseffekten är egentligen en relativt enkel uppgift; det behövs inga tekno­logiska genombrott. Det räcker med en brett genomförd tillämpning och ytterligare utveckling av existerande teknologi, som vind-, våg och solkraftsteknik.
De politiska och tekniska nyckelelementen i den omställningen är:

• Snabb omställning till användandet av förnybara energikällor, som vind-, våg och solkraft.
• Omfattande utbyggnad av kollektivtrafiken.
• Utvecklandet av ett järnvägsnät så att flygtrafik på korta och medellånga sträckor kan minskas i omfatt­ning och till slut avvecklas helt och hållet.
• Omställning av bilindustrin till användandet av förnybara energikäl­lor.
• Mer forskning om förnybar en­ergi och materialanvändning som inte är baserade på oljeprodukter.
  

Detta program kan dock endast förverkligas på grundval av elimineringen av storföretagens makt.
Detta betyder förstatligandet av de huvudindustrier som dominerar ekonomin.
Vilket måste genomföras över ­hela världen och omfatta alla de 147 multinationella företag vilka, enligt nyligen genomförda undersökningar, dominerar klotet.
Ett avskaffande av kapitalismens marknadssystem är avgörande för tacklandet av den globala växthusef­fekten.
En grön omställning kräver att samhällsekonomin planeras på ett demokratiskt och långsiktigt sätt.

Pete Dickenson