Socialistisk systemförändring för klimatomställning och rättvisa

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Aldrig under vår planets historia, sedan den bildades för fem miljarder år sedan, har livets mångfald varit lika stort som under de senaste hundratals åren. Det är ett resultat av att planeten under 2-3 miljoner år, det som kallas pleistocen, har haft de mest stabila klimatförhållandena någonsin. Denna stabilitet har bibehållits eftersom jordens ekosystem har skapat bromsar och kontrollmekanismer för klimatförändringar. Men med det Marx kallade ”kapitalismens reva i naturens metabolism” förändras situationen nu snabbt.

Den globala temperaturen stiger 170 gånger snabbare än tidigare. Det är långt ifrån enbart en fråga om klimatförändringar. Sedan 1970 har kapitalismen utplånat 60 procent av populationerna av däggdjur, fåglar, fiskar och reptiler. Jordar urlakas, skogar försvinner och havet försuras och fylls med plast.
En genomgång av läget i miljö- och klimatkrisen kan lätt ge människor en pessimistisk syn på framtiden. Vissa hävdar till och med att vi måste ”försköna” bilden för att ”annars ger människor upp”. Men det är inte problemen som leder till uppgivenhet, utan bristen på lösningar. Marxister har inget behov av att försköna eftersom vi har lösningarna – ett socialistiskt program. Detta förklarade den ryska revolutionären Leo Trotskij tydlig i förhållande till krisen inför andra världskriget: 
”Vi kan inte skjuta upp eller modifiera objektiva villkor som inte är beroende av oss. Vi kan inte garantera att massorna kommer att lösa krisen, men vi måste förklara situationen som den är. Det är programmets uppgift.” (Övergångsprogrammet, 1938)
Att förstå situationen som den är, är en fundamental förutsättning för att kunna lägga fram ett program för förändring.

Även om mänskligt skapade klimatförändringar har varit allmänt kända i några decennier är det inte förrän under de senaste åren som vetenskapen har börjat inse hur ömtålig den 3 miljoner år långa klimatjämvikten är, och hur nära vi är till dramatiska och irreversibla förändringar.
Klimatet förändras i mycket högre takt än tidigare förutspått. Detta beror både på en fortsatt ökning av växthusgaser – de ökade igen med 0,6 procent 2019 – men också för att tidigare prognoser om effekterna av växthusgaser har varit för konservativa.
Som exempel vet vi nu att 50 procent av korallreven redan är bortom räddning och kommer att dö (idag inkomstkälla för 200 miljoner människor). Den permanenta arktiska isen är också historia – det är bara en tidsfråga innan det kommer somrar i Arktis utan is. Detta är saker som forskare trodde skulle hända vid mycket högre temperaturer. Temperaturen stiger också snabbare än väntat, både i luften, men ännu viktigare i haven.
Under de senaste 3 miljoner åren har temperaturavvikelsen aldrig varit större än minus 4 grader eller plus 2 grader från genomsnittet. Med den nuvarande politiken går jorden mot +3,2 grader före århundradets slut – under en period som är som ett ögonblick ur ett klimatperspektiv.
Klimatförändringarna har redan allvarliga effekter på samhället socialt, politiskt och ekonomiskt. I slutet av förra året rapporterade Oxfam att klimatrelaterade katastrofer tvingat 20 miljoner att fly varje år under det senaste decenniet. Detta kommer naturligtvis att öka, och med fler klimatförändringar kommer fler att tvingas fly permanent.

Allvarlig torka påverkar redan jordbruksproduktionen på den afrikanska kontinenten. Det uppskattas att 52 miljoner svälter i 18 länder i Afrika på grund av klimatförändringsrelaterad torka. Några klimatforskare hävdar nu att delar av södra Afrika, Latinamerika och Australien aldrig mer kommer att komma ur den nuvarande torkan, åtminstone inte på hundratals år.
De senaste förödande bränderna i Australien och Amazonas visar inte bara de djupa effekterna som klimatförändringarna redan har idag. Det visar också att klimatet redan nu är farligt nära tippunkter.
Innan det misslyckade klimatmötet COP25 i Madrid skrev 11 000 forskare: ”Särskilt oroande är de potentiella oåterkalleliga klimattippunkter och naturens självförstärkande återkopplingar som kan leda till en katastrofal ’hothouse Earth’, långt bortom människors kontroll. Dessa klimatkedjereaktioner kan orsaka betydande störningar i ekosystem, samhälle och ekonomi, vilket potentiellt kan göra stora områden på jorden obeboeliga.”
Exempel på sådana tippunkter som jorden är farligt nära är avsmältning av glaciärer i Antarktis (som med tiden skulle öka havsnivån med många meter), Amazonas förvandling till savann, tinande permafrost och bränder och skogsdöd i boreala skogar.
Dessa tippunkter betyder inte omedelbara förändringar i klimatet, men att förändringarna kommer att vara oåterkalleliga och driva planeten mot en ”hothouse earth” på mycket mer än 2 grader, även om det kommer att ta ett par hundra år. Tippunkter är inte något nytt för vetenskapen, men det som är nytt är att detta redan kan hända med en temperaturökning på mellan en och två grader.

Attackerna visar en växande rädsla för att klimatstrejkerna och miljöprotester kommer att hjälpa till att forma en ny antikapitalistisk och socialistisk vänster.

Vi ligger nu på +1,1 graders global uppvärmning (sedan förindustriell tid). Om utsläppen minskas till hälften fram till 2030 (det betyder 6-7 procents minskning per år istället för nuvarande ökning) och sedan med hälften igen till 2040 och slutligen netto noll fram till 2050, skulle det ge 50 procents chans att stanna under 1,5 grader uppvärmning, och 66 procents chans att stanna under 2 grader.
Detta visar situationens extremt allvarliga karaktär. Vissa forskare hävdar att vissa tippunkter redan kan vara oundvikliga, och att det vi fortfarande kan kontrollera är i vilken takt de kommer att äga rum och vilken skada de kommer att göra.
Klyftan mellan denna verklighet och bristen på åtgärder mot klimatförändringar är astronomisk.
Enligt FN:s miljöprogram UNEP måste världens länders åtaganden om minskade utsläpp öka fem gånger för att stanna vid 1,5 grader celsius temperaturökning. Samtidigt är de löften som redan har getts, de som pekar mot en förödande 3,2 graders temperaturökning, långt ifrån uppfyllda.
Tvärtom satsar kapitalismen på sitt eget misslyckande. När det saudiska oljebolaget Aramco introducerades på börsen i december förra året blev det snabbt världens värdefullaste företag med ett börs­värde på 1 900 miljarder dollar (18 500 miljarder kronor). Lika mycket har 33 globala storbanker sedan Parisavtalet investerat i den fossila bränsleindustrin, samtidigt som fossilt bränsle subventioneras med över 5 000 miljarder dollar varje år.

Det är i denna bisarra situation med en astronomisk skillnad mellan vad som måste göras och vad som faktiskt görs som Greta Thunbergs ”att helt enkelt säga sanningen” blir ett så explosivt budskap.
EU försöker nu med en ”Grön ny giv” dölja verkligheten bakom dimridåer och visa att de verkligen gör något. Men faktum är att EU:s egen klimatbyrå nyligen meddelade att EU inte ens är nära att nå det gamla alldeles för låga målet om 40 procent reduktion av växthusgaser till 2030.
Klimatmötet COP25 i Madrid, med det orwellska namnet ”Time for action”, var som förväntat förlamat. Alla ”lösningar” fortsätter att fokusera på en absurd utsläppshandel, som försöker lösa kapitalismens misslyckande med mer kapitalism.
Det är denna allvarliga situation som ligger till grund för den unga massrörelse som Greta Thunberg blev katalysatorn för. Miljoner unga runt om i världen ser hur deras framtid saboteras av politiker och ett ekonomiskt system som mer eller mindre kör på som vanligt trots att alla alarmklockor tjuter för fullt. 
De senaste månadernas klimatstrejker har varit mindre än förr, men verkligheten pockar hela tiden på och driver medvetenheten framåt. Senaste nyheten var att januari återigen var den varmaste månaden som uppmätts på jorden. Det betyder inte att de klimatstrejker som varit under det senaste året kommer att fortsätta på samma sätt och bara bli större. Det är uppenbart att de globala strejkarna behöver förnyas för att utveckla rörelsen. 

Att det blir en nedgång med mindre klimatstrejker är inte en överraskning. När 7,6 miljoner var ute på gatorna i strejkerna i september, den största ungdomsrörelsen någonsin, och man fortfarande bara ser prat från etablissemanget och inga verkliga åtgärder kommer frågorna att dyka upp hos de som protesterar: Kommer det att hjälpa att fortsätta strejka? Varför ska jag delta? Vad krävs för verklig förändring?
Dessa frågor kommer att skapa en grund för att åtminstone ett skikt av de inblandade drar mer radikala slutsatser. Ett viktigt steg var när Fridays For Future uppmanade fackföreningar att delta i klimatstrejkerna – hade den uppmaningen hörsammats av fackföreningar och verkligen lett till globala masstrejker som stannat hela samhället skulle utkomsten av COP25-mötet ha blivit helt annorlunda. 
Men i allmänhet var fackföreningarnas svar i de flesta fall tveksamma – och räckte inte för att ta rörelsen till en ny nivå. Nya kamprörelser i världen kan dock visa att klimatkampen måste nå ut till arbetsplatserna för att bli effektiv – strejker och generalstrejker som i Frankrike, Colombia, Sudan och Algeriet visar att den organiserade arbetande befolkningen kan ändra samhället i grunden – om man är organiserad och enig. Om fackföreningsledarna inte förstår att hoppa på tåget kommer rörelser på arbetsplatser förr eller senare att utvecklas ändå – utanför de fackliga strukturerna.

Än så länge domineras dock klimatrörelsen av en förhoppning om att de nuvarande ledarna ska kunna ”pressas” till att ändra sig genom stora demonstrationer, även om också ledande personer som Greta Thunberg nu inte har något hopp i dem utan sätter sin tilltro ”till folket”. På World Economic Forum i Davos var hennes och Fridays For Futures kritik inte nådig:
”Allt mindre än att omedelbart upphöra med investeringar i fossilbränsleindustrin skulle vara ett svek mot livet självt. Dagens ’business as usual’ håller på att förvandlas till ett brott mot mänskligheten.”
Att Greta Thunberg inte har kunnat ”köpas upp” av etablissemanget gör att attackerna mot henne har blivit allt värre. Putin har kallat henne manipulerad, Trump säger att hon är löjlig och Brasiliens president Bolsonaro har kallat henne ”ungjävel”. Men också liberala medier har börjat misstänkliggöra henne, som när SVT:s Erika Bjerström kallade Greta för ”vänsterpopulist”.

Vad attackerna visar är en växande rädsla för att klimatstrejkerna och miljöprotester i allmänhet kommer att hjälpa till att forma en ny antikapitalistisk och socialistisk vänster. Och oron är befogad. Det finns många skäl för varför klimatkrisen kommer att vara en katalysator för socialism från nu och framåt:
• Det är uppenbart att det inte är mänskligheten som sådan som är ansvarig för klimatkrisen, utan den vinstdrivna, fossila kapitalismen, till exempel uttryckt i att 100 företag ansvarar för 71 procent av de industriella utsläppen av växthusgaser.
• Klimatkrisen kopplar samman miljöfrågor med den exploderande ojämlikheten. Medan utsläppen måste minskas till hälften under de kommande tio åren beräknas det att 8 000 nya privata jetflygplan under samma period kommer att levereras till multimiljonärer.
• Precis som andra rörelser kopplas klimatkampen allt mer samman med andra frågor. I Indien rapporterades det i januari att miljoner människor bildade en 18 000 km lång mänsklig kedja i frågan om miljön och social rättvisa. Att miljö- och klimatmedvetenhet växer i Indien är inte konstigt – södra Asien är och kommer ännu mer i framtiden att vara en del av världen som hårdast påverkas av klimatförändringar med smältande glaciärer (som först kan leda till översvämningar och sedan till att hundratals miljoner människor blir utan tillgång till friskt vatten), torka och stigande havsnivåer. 
• När till och med FN:s klimatpanel IPCC säger att ”oemotsvarad förändring” är nödvändig, bekräftar det behovet av massiva offentliga investeringsprogram som bortser från kapitalisternas vinstintresse, liknande Green New Deal (grön ny giv) som har lanserats av senator Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders i USA.
• Samtidigt som Green New Deal visar att det är tekniskt möjligt att ställa om samhället och förhindra förödande klimatförändringar pekar programmet samtidigt på det verkliga hindret: profithungriga storföretag och deras representanter i världens regeringar. När Extinction Rebellion släppte en video om hur verklig klimatomställning är möjlig var det tydligt att det inte är de tekniska lösningarna som är utopiska, utan tanken att den nuvarande kapitalistiska eliten faktiskt skulle genomföra dem.

När fossila storföretag och finans­institutioner som investerat tusentals miljarder i denna industri i många fall är mäktigare än länder och har regeringar som agerar i deras intresse blir det uppenbart att det behövs ett helt annat system, där dessa kapitalistiska jättar tas ur privata vinstintressens händer och ägs gemensamt så att deras verksamhet kan ställas om för att tillfredsställa behoven på ett sätt som stoppar exploateringen av både människor och vår natur. 
Det Marx kallade revan i metabolismen mellan människa och natur är skapad av kapitalismen där både människor och natur ses som varor som kan exploateras till lägsta möjliga pris för högsta möjliga vinst. Bara genom att ersätta det systemet kan vi skapa en ekonomi som genom demokratiskt styrd planering återskapar balansen mellan människan och den planet vi lever på och av.
År 2020 blir ett avgörande år. Det är året då utsläppen av växthusgaser måste börja minska för att ha någon chans att minska med 50 procent fram till 2030. Det blir året för det avgörande COP26-mötet i Glasgow i november. Vid det mötet måste ett dramatiskt mer ambitiöst engagemang för minskade utsläpp äga rum om Parisavtalet alls ska behålla någon trovärdighet. 

År 2020 kommer också att vara ett år då klimatrörelsen måste ändra form för att kunna utvecklas. Tillfälliga bakslag är definitivt möjliga. Men de kommer samtidigt att ge erfarenheter och förmedla medvetenhet bland några av de miljoner som har varit aktiva i rörelsen. Utan tvekan kommer fler klimat­aktivister att dra lärdomar som gör dem mer öppna för att kämpa inte bara för systemförändring, utan mot hela det kapitalistiska systemet och för en socialistisk systemförändring.
Om COP26 slutar i en ny katastrof är det inte omöjligt att det kan blir den trigger, ”kontrarevolutionens piskrapp” som Marx skrev, som öppnar vägen för klimatrörelsen in på arbetsplatserna och verkligen börjar störa ”business as usual”, med strejker, blockader och andra aktioner som hotar kapitalisternas vinster och visar att arbetare tillsammans har kraften för den systemförändring som är nödvändig.