Av Robert Lundqvist // Artikel i Offensiv

Det senaste kommunfullmäktigemötet i Luleå dominerades av två motioner från Socialistiskt Alternativ (SAV).
Den ena handlade om att vi vill ha en begränsning av undervisningstid för lärare i relation till för- och efterarbete samt planeringstid.
Bakgrunden är förstås att arbetssituationen för så många lärare har blivit på tok för ansträngd. Bland alla som sjukskrivs på grund av stress är lärare ett överrepresenterat yrke.
I den andra motionen argumenterade vi för att Luleå kommun ska verkar mot att den planerade lagen om anmälningsplikt blir verklighet, den som ofta kallas angiverilagen, och som kan leda till att offentliganställda måste anmäla personer som de misstänker saknar uppehållstillstånd till polis och Migrationsverk.

I diskussionen om begränsning av undervisningstid var vårt förslag att kommunen ska teckna ett lokalt kollektivavtal med de fackliga organisationerna. Detta som ett sätt att redan nu få till en lösning, men även för att signalera att detta behövs på central nivå.
Rent tekniskt finns det inget som hindrar sådana lokala lösningar. Motionen avslogs i slutändan, och argumentationen var rätt typisk och ihålig. ”Det är upp till parterna” och ”Vi inväntar centrala kollektivavtal” var kärnan i det som blev sagt från både majoriteten och den borgerliga oppositionen. Att Luleå kommun är en av parterna och att lokala avtal är en möjlighet vispades undan, skandalöst nog, även av Vänsterpartiet.

Den andra motionen om angiverilagen fick delvis stöd. Majoriteten, det vill säga Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, stödde förslaget om att kommunen skulle verkar för att lagen inte ska bli verklighet, men ville inte stödja de krav som vi hade på åtgärder ifall lagen blir verklighet: Att ansöka om undantag, klargörande i arbetsbeskrivningar om att kommunanställda inte har informationsplikt som en uppgift och att anställda som skulle misstänkas för brott mot lagen då ska få juridiskt stöd.
Flera inlägg kom från majoriteten och Centerpartiet, där de tydligt uttryckte sina farhågor inför lagen.
De övriga partiernas inlägg var både väldigt avslöjande och bitvis underhållande. Gång på gång fick vi höra att: ”Det finns ingen lag, det finns inget att ta ställning till”, följt av argumenterande för att det ändå inte vore så farligt om det blir verklighet.
Eller som en av liberalerna uttryckte det: ”Det kommer inte att bli någon lag, det har vi bestämt på vårt landsmöte”. SD:s gruppledare var förstås tydlig: Förslaget är bra, inga kommunanställda får bryta mot lagen, alla ”illegala” ska hittas och utvisas. Han följde även upp med att hota att om fullmäktige tar beslut om att kommunen ska verka för att lagen inte ska bli verklighet så kommer han att överklaga det beslutet till förvaltningsrätten.
De övriga högerpartierna följde helt den hållning partierna har i regeringen. De kanske även lokalt tycker att förslaget om en angiverilag är bra, eller så duckar de för Sverigedemokraterna i en fortsatt ryggradslös och oärlig hållning.

Resultatet blev i alla fall ett beslut om att kommunen i första hand ska verka för att lagen om anmälningsplikt inte ska bli verklighet, i andra hand att den ska upphävas.
Det hade inte skett utan SAV:s motion. ■