Somalia: Pandemin accelererar fattigdomen

av Kristofer Lundberg // Artikel i Offensiv

Svår torka, klimatförändringar, fattigdom, terror och väpnade konflikter har plågat Somalia i tre årtionden och tvingat allt fler människor in i en extrem utsatthet och fattigdom samt tvingat människor på flykt. Matbristen är akut och över en miljon barn är undernärda.

Förra året var Somalia drabbat av översvämningar när floder steg som ett resultat av kraftigt regn, vilket dränkte en rad byar och lokalsamhällen. Vattenmassorna förstörde bondgårdar och tog död på boskapsdjur. Omkring 370 000 människor i Somalia tvingades fly och ett 20-tal miste livet. Uppemot 200 000 barn i landet påverkas ännu av översvämningarna när tusentals familjer bor i primitiva läger på högre belägen mark eller under bar himmel.
Landet saknar i stor utsträckning grundläggande social service, hälso- och sjukvård, vatten och sanitet. Detta kombinerat med låg utbildning gör befolkningen extra sårbar. 

Mot den bakgrunden har covid-19 fått en allt snabbare spridning i Somalia och behovet av internationellt bistånd är stort. Somalia väntade redan innan pandemin på utlovat ekonomiskt stöd som har uteblivit. Lokala biståndsarbetare sliter med små resurser mot klockan. Huvudstaden Mogadishu och dess region Benadir i den sydvästra delen av landet är värst drabbat. 
Låga kunskaper om viruset, mytbildning och låg tilltro till myndigheter kombinerat med resursbrist, trångboddhet och tät trängsel i huvudstaden gör det svårt att stoppa smittspridningen i landet. 
Dödstalen har stigit snabbt sedan slutet av april och pandemin har slagit hårt mot en redan ansträngd ekonomi i ett av världens fattigaste länder. 

Från lokala organisationer på plats i Somalia kritiseras de internationella givarna som inte lever upp till Grand Bargain-avtalet. Avtalet undertecknades av 30 av världens största biståndsgivare och biståndsorganisationer 2016, och därefter har ytterligare 30 givare ställt sig bakom. Avtalet fastslår att givarna och organisationerna senast 2020 ska avsätta minst 25 procent av allt internationellt bistånd till lokala organisationer i mottagarländerna.
Överenskommelsen är kopplad till de globala utvecklingsmålen för hållbar utveckling och Agenda 2030. Men givarna lever inte upp till avtalet. Istället fortsätter de att skicka sina miljoner till de stora institutionerna som FN och andra internationella organisationer, vilka inte finns på plats utan har evakuerat sin personal på grund av covid-19.
Enligt FN:s organ för humanitära insatser hade den 5 maj omkring 1,5 miljarder dollar öronmärkts för kampen mot covid-19 i 63 länder. Det är pengar som de lokala organisationerna i Somalia inte har sett mycket av.

Det första bekräftade fallet av covid-19 registrerades i Somalia den 16 mars. Då stängdes flygplatser, skolor, universitet och koranskolor. Den 7 maj rapporterades 932 bekräftade smittade och 42 döda på en befolkning på 15 miljoner; den 28 december var den officiella dödssiffran 127 döda och 4 690 smittade. Troligtvis är såväl dödsantalet som smittspridningen betydligt mer omfattande. 
Det är många som dör hemma då de inte har tillgång till sjukvård och för att de av olika skäl inte söker upp vården. Möjligheten att föra statistik i Somalia är svårt och ingen kan därför med säkerhet säga hur många som har dött.
Många beskriver svårigheter i att isolera sig vid sjukdom på grund av trångboddhet, men även med anledning av de kulturella arv där gemenskap och att besöka och ta hand om den som är sjuk är viktigt. 
Ytterligare försvårande omständigheter gäller stigmatisering kring viruset och att få vågar säga om de är sjuka eller har symptom. 
Att jobba hemifrån går inte för de som är beroende av inkomsten från marknaderna, där trängseln kan vara mycket hög. Dessutom saknar 2,6 miljoner internflyktingar på landsbygden rinnande vatten och tvål för att tvätta händerna. 

Även om förutsättningarna är svåra är det mycket som kan göras om resurserna fanns.
Att Somalias inte drabbats lika kraftigt som andra länder kan bero på att landet har en ung befolkning med en medelålder på bara 17 år.Pandemin har dock slagit hårt mot en redan svag ekonomi. Människor riskerar därför snarare att dö av svält än i spåren av coronaviruset. Fattigdomen är fortfarande den pandemi som skördar flest offer. 73 procent av befolkningen lever i fattigdom och 43 procent i extrem fattigdom med mindre än en dollar om dagen. 4,7 procent är beroende av internationella stödprogram. 
Ungdomsarbetslösheten är högst i världen, 67 procent, vilket slår hårt i ett land där 70 procent av befolkningen är under 30 år.

Den sociala, ekonomiska och politiska situationen, kombinerat med effekterna av klimatförändringar, krig och terror, kommer oundvikligen få den unga generationen att söka vägar för förändring ut ur krisen. Utvecklingen i världen, inte minst på den afrikanska kontinenten, kan spela en roll i att politisera ungdomen, inte minst kvinnorna som har varit de som främst har deltagit i demonstrationerna mot terror. Där blir behovet av att återupprätta de socialistiska idéerna centrala.