Spanien: Äldre lämnas att dö

av John Hird, Socialismo Revolucionario (ISA Spanska staten) // Artikel i Offensiv

Covid-19-krisen i den spanska staten fick internationell uppmärksamhet efter att 60 personer, de flesta från den lilla baskiska staden Haro som hade deltagit på en begravning den 6 mars, visat sig vara  smittade. Snart tre veckor senare är Spanien totalt nedstängt och vården är nära kollaps. Under måndagsdygnet (den 30 mars) noterades de högsta dödstalen hittills med 849 personer avlidna i coronaviruset.

Vård- och omsorgsanställda utgör nära en av sex (14 procent) av de  85 195 bekräftade smittfall som rapporterades den 30 mars. Antalet smittade i behov av intensivvård är nu betydligt fler än det totala antalet intensivvårdsplatser.  
– Jag har aldrig sett något liknande. Att jobba på IVA [intensivvårdsavdelning] är ett väldigt intensivt jobb, men vi är nu överväldigade, man hinner inte ens gå på toaletten, säger en läkare på Getafesjukhuset i den svårt drabbade Madridregionen till El Pais.
Den hårt pressade vård- och omsorgspersonalen saknar skyddsmasker, handskar och skyddsdräkter, och testerna har varit väldigt få. 

Den spanska sjuk- och hälsovårdsservicen administreras självständigt av varje region, vilket innebär att det finns betydande skillnader i fråga om vilken vård som kan erbjudas. Under lång tid har vården drabbats av nedskärningar och privatiseringar. Särskilt stor har vårdslakten varit i Madridregionen, där 60 procent av de smittade bor.
Det finns nu 25 äldreboenden i Madrid där de äldre har lämnats för att dö. Facken på äldreboendena har i veckor efterlyst mer resurser och larmat om att personalen saknar skyddsutrustning. Men myndigheterna har inte gjort mycket för att skydda personalen och de äldre på boendena. Och nu är det enligt facken för sent.
Viruset dödar en generation. Och det värsta är inte att nära och kära dör, utan det är hur de dör. Många gamla lämnar det här livet ensamma och det kommer inte att glömmas eller förlåtas.
Äldreomsorgen i Spanien  är en skandal och sektorn är nerlusad av en ”tjäna pengar”-mentalitet, dålig standard och korruption samt fruktansvärda villkor för de anställda, särskilt för immigrantarbetarna. Jag bor ovanför ett omsorgsboende och jag vet att de boende betalar över 2 000 kronor i månaden för det. De flesta är tvungna att belåna eller sälja sina hem för att ha råd med omsorgen.

För nära tre veckor sedan dog 15 boende på ett privat äldreomsorgshem i Tomelloso, Kastilien-La Mancha. Boendet sköttes av en okvalificerad person tillika fullmäktigeledamot för högerpartiet PP. Äldreboendets ägare hade inte ens brytt sig om att anställa en läkare, trots de vinster som ”affärsverksamheten” inbringade.
Covid-19 har avslöjat ett ruttet omsorgssystem och familjer har all rätt i världen att kräva utredningar och åtal av de skyldiga, men vi måste gå längre än så. Arbetarrörelsen måste kräva och kampanja för att alla privata boenden ska övergå i offentlig regi. 
Regeringen och den härskande klassen hävdar nu att ”alla sitter i samma båt”, samtidigt som de är ansvariga för att omsorgen, hälso- och sjukvården idag har mindre resurser och färre anställda än för tio år sedan, trots en större och äldre befolkning.

Covid-19 har avslöjat ett ruttet omsorgssystem. Arbetarrörelsen måste kräva och kampanja för att alla privata boenden ska övergå i offentlig regi.

När den socialdemokratiska premiärministern Pedro Sánchez först utlyste undantagstillstånd framhöll han att banker och industrier skulle hållas öppna, vilket provocerade fram en debatt i miljontals hem om vad som utgör samhällsbärande arbete. 
I den baskiska huvudstaden Vitoria-Gasteiz gick 5 000 bilarbetare på Mercedes-fabriken ut i strejk för att fabriken skulle stängas, vilket strejken åstadkom.
En annan ny protestform är ”cacerolada”, att slamra med grytor och kastruller på sina balkonger i protest mot att stora arbetsplatser hålls öppna och i solidaritet med de vårdanställda. Balkongprotesterna har blivit alltmer politiska.

I likhet med de flesta regeringar i Europa lägger den spanska regeringen tyngdpunkten på individerna att passivt stanna hemma och lita på de styrande, staten och myndigheterna. Men en pandemi kan inte framgångsrikt bekämpas av ett samhälle baserat på profitsystemets själviskhet och girighet, vilket regeringarna motvilligt och mot sin politiska/ideologiska övertygelse tvingas erkänna genom att delvis återförstatliga nyckeltjänster och -sektorer.
Det finns naturligtvis för närvarande också rädsla och många känner sig isolerade, men situationen håller på att förändras. Den härskande klassen kommer inte att kunna förhindra kritik och kollektiv organisering mot de umbärande som de anser vara nödvändiga för att skydda sitt ruttnande system.