Spanien i strejk

av John Hird, ISA Spanska staten // Artikel i Offensiv

Arbetare i hela Spanien – Baskien, Andalusien, Kantabrien, Aragonien, Katalonien, Galicien och Madrid – har varit eller är för närvarande involverade i strejker. Många är kvinnor. Sedan covidrestriktionerna upphävdes har arbetare i olika sektorer i den spanska staten vidtagit åtgärder. Katalysatorn var den magnifika metallarbetarstrejken och rörelsen i Cadiz i slutet av 2021.

I Baskien skedde en våg av strejker inom metallindustrin i maj. Tusentals arbetare i Alava mobiliserade sig för att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet för att gå med på löneökningar och bättre villkor.
Därefter var det metallarbetarna i den baskiska provinsen Biscaya som var på tur, den 23 och 30 juni samt den 1 juli. Alla baskiska fackföreningar – ELA, CCOO, LAB och UGT – som traditionellt sett är splittrade gick samman för att uppnå ett kollektivavtal. Sammanlagt kallades 52 000 till strejk då arbetsgivarna vägrade att förhandla om lönerna. Strejkuppropet följdes av 80-85 procent av arbetarna, samtidigt som 15 000 demonstrerade på gatorna.

En annan aspekt av den nuvarande strejkvågen är att olika kamper går samman, där fackföreningarna börjar ta upp kvinnors och hbtq+-personers förtryck på allvar.
Mercedes var den fabrik där en historisk, symbolisk strejk hölls till stöd för Erika Tavares, som mördades av sin före detta make i Vitoria-Gastiez, där hennes arbetskamrater lämnade sitt skift i 30 minuter för att markera sitt avsky mot denna fruktansvärda handling. Sedan dess har det förekommit fler sådana uttryck för feministiska arbetares kamp.
De mest lågavlönade arbetarna och särskilt kvinnorna är beredda att kämpa. Arbetare inom den offentliga sektorn, vårdpersonal och lärare börjar också agera. Det finns en tydlig medvetenhet om att det var arbetarklassen som höll samhället igång under pandemin till höga kostnader, medan de i toppen gjorde enorma vinster – nu är dags att återställa balansen.
Arbetare som deltar i de många strejker som pågår just nu lär sig snabbt att många av de fackliga ledarna håller tillbaka kampen och inte är beredda att gå hela vägen. Nästa steg måste vara regionala och landsomfattande generalstrejker.