MUSIK |
| Konsert: Bruce Springsteen, the Seeger Sessions Plats: Hovet, Stockholm |
Bruce Springsteen påpekar att det är 31:a gången han gästar Sverige. Och han gör det i folkmusiktappning. Dessutom börjar publiken, liksom bossen själv, till stora delar vara aningen överåriga i rocksammanhang. Men bara ”till stora delar” – för plötsligt skrattar Springsteen till och tar ett hopp med gitarren på bästa Born in the USA-manér.
Springsteen har, tillsammans med sitt nyfunna 16-mannaband, spelat
in låtar ur folkmusikern Peter Seegers digra repertoar. Det är
med dessa kampsånger de turnerar – men ett par av Bruces
egna låtar hinns också med, om än förvandlade till
nästintill oigenkännlighet. Också de låtarna görs
nämligen med hela orkestern inramning: blåssektionen, violinisten,
ståbasen och den svarte körsångarens sammetsröst
som avlöser Bruces vid mikrofonen.
Första delen av konserten avslutas med ”Pay me my money down”.
Det sägs att den ursprungligen sjöngs av svarta hamnarbetare
i USA:s sydstater. Efter att ha lastat skeppen på kvällen,
brukade redarna säga att lönen skulle betalas nästa morgon – och
sedan smita ut ur hamnen i gryningen.
Jag vet inte om publiken inte tycker sig ha fått valuta för
pengarna – i runda slängar 5 miljoner svenska kronor har vi
tillsammans betalat Springsteen och hans 16 musiker – men vi fortsätter
att sjunga refrängen när bandet lämnar scenen. Bruce sätter
sig vid pianot, dricker vatten och ser belåtet på oss. Antagligen
har precis samma scen utspelat sig också i de övriga nio länder
han besökt i Europa de senaste tre veckorna. Men det spelar ingen
roll, för oss är det här och nu och enda gången.
Kanske är det vad som är Bruce Springsteens storhet: han lyckas
få det mesta att kännas genuint.
Kampsånger
Under hela sin karriär har han skrivit om mannen på gatan
och i fabriken, och därför förblivit en arbetarklasshjälte – trots
att det var länge sedan han själv lämnade livet i Amerikas
småstäder.
Han lyckas också få politiska kampsånger att låta
ytterst levande. Han har visserligen aldrig gjort hemlighet av sin ovilja
mot republikanerna. Som extranummer spelas ”My city of ruins” från
2002. Då försökte Springsteen rikta det amerikanska medvetandet
mot att bearbeta sorgen istället för att följa med på Bushs
korståg mot terrorism. I antikrigssången ”Bring ’em
home” är Irak-parallellen glasklar.
”
How can a poor man stand such times and live”, ursprungligen en
kommentar till börskraschen 1929, handlar om maktens ignorans inför
katastrofer som drabbar folket. När Springsteen och hans Seeger
Sessions band spelade den i New Orleans, var givetvis mr Bush den tilltänkte
adressaten.
Man kan säga ett och annat om hur radikalt det är att stödja
demokraterna – och inte minst att ta 600 för en konsertbiljett.
Faktum kvarstår: här åker en av vår tids levande
legender världen runt och dammar av gamla kampsånger inför
en miljonpublik. Det är väl värt något? Publiken
ställer sig i alla fall upp. Och Springsteen själv skuggar
med
handen för ögonen: ”Good news! The Swedish ass has finally
risen!”
Ulrika Waaranperä
