Sri Lanka: Lugnet före stormen?

av Serge Jordan, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Ett relativt lugn verkar råda på Sri Lanka efter ett år med landets värsta ekonomiska kollaps sedan självständigheten och massornas dramatiska inträde på kampens arena, som kulminerade i och med det spektakulära störtandet av den tidigare presidenten Gotabaya Rajapaksa i juli efter den revolutionära stormningen hans presidentpalats.
Men under ytan växer den sociala jäsningen eftersom ingen av de grundläggande orsakerna till krisen har åtgärdats. Befolkningens ekonomiska lidanden är därmed dömda att förvärras till följd av den nya regeringens extrema åtstramningsplaner.

Elräkningarna har redan höjts med 75 procent sedan augusti förra året, och regeringen under ledning av den nya presidenten Ranil Wickremesinghe godkände ytterligare en höjning på 66 procent i år. Vid årsskiftet uppmanade Wickremesinghe de offentliganställda att godta en längre arbetsdag och tillkännagav anställningsstopp inom hela den offentliga sektorn.
Läkemedelsbristen är fortfarande utbredd och matosäkerheten ökar. Priserna på mat, transporter och många andra livsnödvändigheter har ökat explosivt. Inflationen och det akuta bristtillståndet har utnyttjats av den privata sektorns spekulanter till att skaffa sig extravinster.
Den budget för år 2023 som klubbades igenom i parlamentet i december, som av fackföreningarna kallas ”den mest förödande ekonomiska lagstiftningen sedan liberaliseringarna 1977”, inkluderar nya privatiseringar av statliga tillgångar, avvecklandet av den existerande arbetsmarknadslagstiftningen, slakten på tiotusentals jobb, nedskärningar av bidrag, kraftiga skattehöjningar för arbetare och andra höjningar av allmännyttiga priser.
Dessa åtgärder ligger i linje med Internationella valutafondens (IMF) rekommendationer, vars genomförande är villkoret för ett räddningspaket på 2,9 miljarder USA-dollar.

Under tiden har landets skuldomstruktureringprocess fastnat i det nya kalla krigets geopolitiska malström, då USA-imperialismen använder sin lånefinansiering inom IMF till att sätta press på en motvillig kinesisk regim (Sri Lankas största långivare) till att acceptera en substantiell nedskrivning av dess lån.
Socialister kräver ett fullständigt och omedelbart avskrivande av landets skulder – inklusive den del som ägs av stora privata obligationsägare, som har varit rent mordiska genom att kräva väldigt höga räntor på lånen samtidigt som befolkningsmajoriteten lider av outhärdliga levnadsvillkor – samt förstatligandet av bankerna och storföretagen under demokratisk arbetarkontroll, likaväl som införande av kapitalkontroll för att förhindra att plundrarna gömmer under sina pengar utomlands.
Den nya budgeten tjänar elitens intressen och öppnar nya vägar till ökade vinster. Samtidigt ökar anslagen till de väpnade styrkorna och polisen, som har fått sig tilldelade nästan dubbelt så mycket som den kollapsande sjuk- och hälsovårdssektorn.

Wickremesinghes illegitima och impopulära regim (upprättad av ett i högsta grad diskrediterat parlament som fortfarande domineras av korrupta lagstiftare från Rajapaksas parti, SLPP) har sedan i somras upprättat ett undantagstillstånd, slagit ner på i stort sett varenda fredlig protest och låtit fängsla mängder av aktivister på grundval av grundlösa anklagelser.
Den har infört en ”Essential Services Act” (ungefär ”Lagen om livsnödvändig service”) som förbjuder strejker inom el-, olje- och sjuk- och hälsovårdssektorerna, samt använt sig av den ökända ”Prevention of Terrorism Act” (ungefär ”Antiterroristlagen”) för att neutralisera regeringsfientliga protester och ledarna för ”Aragalaya” (”Kampen”), av vilka många nu befinner sig bakom galler eller står under hård statlig övervakning.
Regeringen har, föga förvånande, också förkastat uppmaningar till rättvisa, sanning och ansvarsutkrävande för tidigare kränkningar och krigsförbrytelser begångna av statens styrkor, särskilt mot den ständigt förföljda tamilska minoriteten. Som läget är för närvarande är de tamilska provinserna i norr och öster under fortsatt tung militär ockupation och lokalbefolkningen utsätts för ständiga förföljelser och övergrepp.
Wickremesinghe, vars parti United National Party (UNP) länge har backat upp statens singalesisk-buddhistiska överhöghet och det tre årtionden långvariga kriget mot tamilerna, har tillkännagivit att han kommer att ”lösa” den nationella frågan innan landets 75-årsdag av självständigheten, i februari 2023.
Det huvudsakliga parlamentariska tamilska partiet, Tamil National Alliance (TNA), har skandalöst nog i utbyte mot dessa symboliska gester avstått från att rösta emot regeringens nedskärningsbudget och låtit den gå igenom i parlamentet.

De oppositionspartier som för närvarande finns, mellan TNA-ledarna som i praktiken röstar tillsammans med det politiska etablissemanget i Colombo för att attackera arbetare och de fattiga, och det påstådda vänsterpartiet People’s Liberation Fronts (JVP) ledare som uttryckligen argumenterar för att det ”har blivit oundvikligt att vända sig till IMF”, erbjuder ingen väg framåt för Sri Lankas arbetande och förtryckta massor.
De är med all säkerhet ingen match för den kampanda som arbetare och förtryckta har visat under det gångna året, inklusive genom två kraftfulla generalstrejker. Den ödesdigra avsaknaden av en politisk röst för ”Aragalaya” och de flesta fackliga ledares svaga attityd ifråga om att stå för en verklig och uthållig kamp mot den härskande klassen är vad som i slutändan tillät 2022 års uppror att bli kapat av en gäng av korrupta och prokapitalistiska kriminella.
Det är emellertid osannolikt att detta kommer att förhindra nya utbrott av massmotstånd från arbetare, landsbygdens fattiga, studenter och unga snarare förr än senare, allt eftersom levnadsvillkoren för miljontals lankeser skarpt och snabbt försämras.

Tusentals anställda inom bank-, försäkringsbolags-, telekom-, el-, järnvägs-, post-, hälso- och sjukvårds-, hamn- och frihandelsektorerna demonstrerade under åtskilliga dagar runt om i landet i december förra året i opposition mot den nya budgeten, mot privatiseringar och för förbättrade arbetsvillkor.
Den 9 januari anslöt sig offentligt sjuk- och hälsovårdsanställda till en endagsstrejk över hela ön, med krav på höjda löner och slut på jobbnedskärningar, trotsande av lagen om livsnödvändig service och insättandet av armén mot dem. Government Medical Officers Association (GMOA, ett offentligfack) har tillkännagivit en ”svart protestvecka” som börjar den 23 januari om inte regeringen gör några eftergifter i fråga om de nya skattehöjningslagarna.

En endags generalstrejk som omfattar hela ön borde förberedas för att dra samman alla sektorer till en enda sammanhängande och kraftfull respons. Gräsrots- och demokratiskt kontrollerade aktionskommittéer på arbetsplatserna, plantagerna, skolorna, universiteten och i bostadsområdena skulle hjälpa till med att förbereda och samordna det nödvändiga återupplivandet av ”Aragalay”, men denna gång på en starkare grundval.
En grundval som helt och fullt fångar upp arbetarrörelsens potentiella makt, som gör ett bestämt ställningstagande i att upprätthålla alla demokratiska rättigheter, inklusive rätten för det rättvisesökande tamilska samhället att få självbestämmande, samt ger upphov till födelsen av ett socialistiskt alternativ till det kapitalistiska system som är ansvarigt för den oemotsvarade misären, förtrycket och våldet som har släppts loss mot folken i Sri Lanka.