Av Robert Lundqvist // Artikel i Offensiv
Förra veckan beslutade SSAB att bygga ett nytt stålverk i Luleå, en jätteinvestering på över 50 miljarder kronor. Enligt deras egna planer ska det stå klart 2028. Investeringen innebär en välkommen omställning från fossil teknik, men en grundläggande faktor står fortfarande i vägen för en verkligt hållbar omställning.
Idag tillverkar masugnen i Luleå stålämnen (som skickas till Borlänge för valsning) och i processen används fossilt kol för att ta bort syre ur malmen, det som kallas reduktion. I det nya verket ska så kallad järnsvamp och skrot användas, och reduceringen av järnsvamp görs med väte istället för kol.
Från att vara landets största enskilda punktkälla av koldioxid blir det en påtaglig förändring; mängden koldioxid som släpps ut i landet kommer enligt SSAB att minska med 7 procent.
SSAB står idag för 10 procent av landets totala koldioxidutsläpp. Allt det försvinner inte – bland annat för att masugnen i Oxelösund kommer att drivas vidare ett antal år framåt. Planen är också att bygga valsverk i Luleå, så även driften i det nuvarande valsverket i Borlänge kommer att påverkas.
Det är förstås nödvändigt att ta fram andra sätt att tillverka stål än dagens. Stålproduktionen står globalt sett för 7 procent av de totala koldioxidutsläppen, men att som SSAB bara byta process är inte realistiskt på global skala. Den största orsaken är tillgången på el. Tillverkningen av järnsvamp kräver stora mängder el.
En omställning i både Luleå och Oxelösund skulle kräva 10 procent av all el som produceras i Sverige idag. I global skala handlar det om uppskattningsvis 20 procent mer el som skulle behövas bara för att ställa om stålindustrin – samtidigt som allt annat behöver ställas om och elektrifieras.
SSAB säger själva att de har avtal som fyller deras behov, men det finns samtidigt andra stora industriprojekt i Norr- och Västerbotten. I Norrbotten och Västerbotten innebär de nya industrierna att elbehovet ökar nästan tio gånger till omkring 110 TWh. Hela Sveriges elanvändning är idag omkring 130 TWh.
Med alla planerade investeringar är risken för personalbrist överhängande, både i byggandet av nya anläggningar, nya bostäder och till exempel i välfärden, när lågavlönade och stressade välfärdsarbetare kanske byter jobb.
Även om SSAB:s nya stålverk skulle kunna vara en viktig pusselbit i klimatomställningen innebär kapitalismens brist på planering och vinstjakt problem, och det finns en risk att projekt kraschlandar. SSAB planeras förstås inte heller för någon minskning av produktionen: i företagens vinstjakt går allt ut på att producera mer.
En hållbar klimatomställning förutsätter dock minskade behov av stål och andra råvaror, och en sådan omställning kan inte lämnas till marknaden. Stål- och gruvindustrin måste förstatligas, för en planerad och genomtänkt omställning där fossilsnåla produktionssätt kan förenas med samhällets behov. Kort sagt, för en socialistisk politik. ■
