”Stället dör ut, sakta men säkert”

av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

Boken Det svenska missnöjet tar på ett slående sätt upp om bakgrunden och orsakerna till just det lokala folkliga missnöjet med ”utvecklingen”, eller snarare avvecklingen, av döende svensk glesbygd på många håll – och inte bara där.

Liknande förfall sker i ”orten”, alltså i storstädernas nedslitna och utsatta förortsområden, där all möjlig samhällsservice från vårdcentraler till skolor och kulturcentra, postkontor, bankkontor och även matvaruaffärer sedan länge alltmer försvinner och lämnar efter sig öde, utarmade och förortstorg tömda på verksamheter.
Bokens författare har intervjuat ett antal personer på olika orter, såväl glesbygds- som förortsområden i större städer, som kännetecknas av sociala problem till följd av de senaste årtiondenas förda avreglerings-, privatiserings- och nedskärningspolitik (oavsett formell politisk färg på sittande regeringar).
Den tar upp om vilka problem de upplever i sina vardagsliv, vad de anser att problemen beror på, samt om hur de ser på framtiden och vad som kan göras åt problemen.

I början av 2010-talet såg det ett tag emellertid återigen hoppfullt ut för Ställdalen, på grund av det ovanligt stora antalet asylsökande som då anlände bland annat dit. Under en kortare tidsperiod blåstes det liv i den glesbygdsorten (tillsammans med andra avfolkningsglesbygder runtom i Sverige). Tomma och förfallande hyresbostäder behövde renoveras för att de asylsökande skulle kunna få någonstans att bo, den nedlagda mataffären återöppnades.
Men 2019 var det över: Nästan alla asylsökande hade vid det laget flyttat (samt inte ersatts av några nya asylsökande på grund av den brutalt åtstramade, i praktiken upphävda asylpolitiken).
”Affären i Ställdalen har stängt igen och hyreshusen förfaller. Det ligger krossat glas och skräp i trappuppgångarna, flera lägenhetsdörrar är uppbrutna. De få nyanlända som bor kvar i husen fryser, de måste värma sig med egna element, rören i trapphuset har frusit sönder. Hösten 2019 har byalaget fått hyran för sin lokal i ett av hyreshusen chockhöjd och måste stänga det som är ortens sista samlingsplats.”

Det som istället har hänt är social dumpning: 
”Istället för framtidsoptimistiska flyktingfamiljer har ett nytt slags nyanlända börjat komma till Ställdalen: personer med sociala problem som har fått hjälp av sina hemkommuner att hyra billigt på orten. Enligt en granskning av tidningen Hem & Hyra är Ljusnarsbergs kommun en av de 19 kommuner i landet som drabbats värst av det som att kallas ’social dumpning’.
Först privatiserad flyktingmottagning. Nu social dumpning, Ingetdera är resultatet av några lokala beslut, allt sker över huvudet på befolkningen på orten.”

Det som går som en röd tråd genom boken är att lokalborna, vare sig det är fråga om glesbygdsbor eller förortsbor, beskriver konkreta lokala problem med att få till stånd rimlig skolgång för barnen, tillgång till sjukvård i rimlig tid, fasta jobb med löner som det går att leva på, låga pensioner som det knappt går att överleva på med mera.
Men orsaken till dessa lokala, konkreta ekonomiska och sociala problem antas påfallande ofta bero på migrations- och asylpolitiken – som har att göra med politiska beslut tagna på riksplanet, inte på det regionala eller lokala planet. 
Enligt författarna gäller det resonemanget i hög grad intervjupersoner som är låginkomsttagare med låg utbildningsgrad och liten tillit till det övergripande samhället och dess politik.

Allt sker över huvudet på befolkningen på orten.

En anmärkningsvärd detalj i Det svenska missnöjet är att samma personer som med rätta och fullt begripligt är missnöjda över utvecklingen (snarare avvecklingen) påfallande ofta sympatiserar med och stödjer sina traditionella partier, som Socialdemokraterna, på det lokala planet – men i riksdagsvalen väljer de att rösta på det högerpopulistiska och rasistiska partiet Sverigedemokraterna.
Resonemanget som återkommer är ”Vi tar emot för många”, ”Invandringen kostar för mycket”, ”Välfärden blir lidande”, ”Det leder till problem med gängkriminalitet och skjutningar”, med mera.
Få av de intervjuade personerna definierar sig uttryckligen som främlingsfientliga och än mindre som ideologiska motiverade rasister (undantag finns dock).

Samtidigt är det inte ensartat heller: En del av de intervjuade, som har konkreta vardagsproblem så det räcker och blir över, är också själva oroade över den tilltagande vardagsrasismen och uppfattar just Sverigedemokraterna och deras retorik som en del av problemet. Framför allt verkar så vara fallet bland yngre kvinnor. 
Personer med invandrarbakgrund, som kan berätta om skitsnack bakom deras ryggar och förstuckna glåpord i mataffären, bemöter i boken fördomsfulla uppfattningar om ”De kommer hit för att leva på bidrag” med den fullt rimliga motfrågan: ”Varför skulle jag söka mig hit om jag hade det bra där jag kommer ifrån?”.
De berättar om sina påtagliga svårigheter med att hitta jobb att försörja sig på (till stor del på grund av inbyggd diskriminering i systemet).

Sammanfattningsvis är Det svenska missnöjet en intresseväckande, men ganska deprimerande bok att läsa, därför att den verkligen sätter sökljuset på (utan att direkt säga det rent ut) vad som är kärnproblemet. 
Det är att den växande välfärdens socialdemokrati och arbetarrörelse har lämnat walk-over till den traditionella borgerligheten och dess politik till följd av den tidigare socialdemokratiska arbetarörelsepolitikens envisa fastlåsning till vad som är möjligt – och inte möjligt – att få ut inom kapitalismens systemramar. 
Då inget verkligt kämpande och socialistiskt arbetaralternativ finns ska man inte bli förvånad över att en stor del av de tidigare traditionella socialdemokratiska väljarna och sympatisörerna, som har varit och är de som är mest beroende av ett fungerande välfärdssamhälle, kan attraheras och förledas av just falskt folklig högerpopulism med rasistisk grund.