Med Stefan Löfven fick Socialdemokraterna i början av 2012 en partiordförande med lång facklig förhandlingsvana som aldrig tagit strid mot arbetsgivarna och länge varit partiets mest pålitliga högerytter inom LO.
Socialdemokraterna skakades av en politisk kris, kryddad av både politiska affärer och svag opposition från Vänsterpartiet, som också gett spelrum åt ett högerpopulistiskt genombrott för Sverigedemokraterna.
För att till varje pris kunna ”bryta upp blockpolitiken” och regera med stöd av privatiseringarnas mest hängivna anhängare i Centern och Liberalerna var Löfven beredd att ta ytterligare jättekliv i nyliberal riktning. Januariavtalet 2019, med sina punkter om kraftigt försvagat anställningsskydd, marknadshyra i nyproduktionen, nyliberal avveckling av arbetsförmedlingen och löfte om att aldrig mera föreslå vinstbegränsningar i den privatiserade välfärden gav tydliga besked om hur långt Socialdemokraterna var beredd att sälja ut det sista av sin redan så svärtade själ för att behålla regeringsmakten.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt har Sverige lagt alla sina ägg i den USA-ledda Natokorgen med en absurd miljardrullning på militär upprustning i Östersjöregionen och slavisk medverkan till militära fiaskon i Libyen och nu Afghanistan.
När han nu har kastat in handduken hörs de mest uppskattande kommentarerna om Löfven som en man som alltid höll sina ord från centerledaren Annie Lööf och Liberalernas Nyamko Sabuni.
Att 1990-talets absurda budgetregler ändå har brutits och sent om sider något mera pengar avsatts till vård, skola, omsorg och tillfälliga förbättringar för sjuka och arbetslösa är en konsekvens av alla riksdagspartiers reaktion mot den pandemi som hotade leda till en 1930-talsliknande depression.
Samtidigt har det gränslösa stödet till banker och företag gett upphov till groteskt ökade förmögenheter hos Sveriges redan vinststinna miljardärer och spekulanter i aktier och fastigheter.
Löfvens mest använda argument för att legitimera sin nyliberala högeragenda har varit att isolera Sverigedemokraterna och blockera möjligheten av en blåbrun högerregering med stöd av SD.
I verkligheten har S under Löfven valt att bakom den tomma retoriken mot SD köpa det mesta av den flyktingfientliga agenda och repressiva fokusering på brott och straff i socioekonomiskt utsatta områden som drivits på av Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson.
Rättvisepartiet Socialisterna demonstrerade för ett rött kort mot januariavtalet, som Vänsterpartiet i stället valde att besvara med två röda linjer, om LAS (lag om anställningsskydd) och marknadshyra.
Att V till sist vågade liera sig med den växande folkrörelsen mot marknadshyra genom att dra undan sitt passiva stöd bidrog säkert till Löfvens avgång och självinsikt om att hans ledarskap har blivit en politisk belastning inför nästa val. Socialdemokraterna vill nu snabbt hitta ett nytt ansikte.
Därmed har det politiska landskapet ändå öppnats på ett sätt som ger en ny möjlighet för en gräsrotsbaserad vänsterrörelse att bygga på delsegern mot marknadshyra.
Kampanjen Nej till marknadshyras protestvecka 11-18 september (läs mer på sid 3) följd av klimatstrejker och andra protester innebär nya möjligheter att bygga en rörelse av rörelser där hyresrättskämpar, vård- och skolpersonal, elever och föräldrar, klimat- och förortsaktivister med flera kan hitta varandra i gemensam opposition mot både nyliberal och blåbrun högerpolitik. Så kan också en grund läggas för ett nytt skifte i det politiska klimatet med nya gräsrotsrörelser för en återupprustad och vinstfri välfärd i balans med människor och natur, och därmed även början på en ny socialistisk medvetenhet. ■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.