foto: Arlid, Flickr CC
Kapitalismens kriser och en medveten nyliberal klasspolitik har lett till ökande orättvisor och nyfattigdom.
I Stockholms innerstad har inkomsterna ökat med 64 procent, men i fattiga Skärholmen bara med en procent, mellan åren 1991 och 2012. ”Ojämlikheten syns redan i munnen på våra barn […] Bland treåringar i Rinkeby-Kista är tandkaries 13 gånger vanligare än på Kungsholmen.” Kvinnor på rika Östermalm lever i snitt åtta år längre än män i fattiga Skärholmen. Skillnadernas Stockholm heter Stockholms stads kommission för ett socialt hållbart Stockholms första rapport. Den blottlägger de växande och extrema klassklyftorna och dess konsekvenser.
”Stockholm är en skillnadernas stad”, konstaterar rapporten och varnar för att staden därför riskerar ”att bli slagfält för sociala konflikter”. Rapporten är fullspäckade med fakta om de extrema och växande klassklyftorna och segregationen i Stockholm. ”Skillnaderna mellan barnfamiljer med olika inkomstnivåer har blivit större”, slår rapporten fast.
Dessutom förstärks sambandet mellan etnicitet och socialt utanförskap.
12 procent, 16 000, av Stockholms barnfamiljer lever i relativ fattigdom. Det är en ökning med 16 procent sedan år 2004. 42 procent och 33 procent av barnen i miljonprogramförorterna Rinkeby respektive Tensta lever i relativ fattigdom. Fattigdomen är även stor i Hässelby-Vällingby och Husby samt i söderförorterna Rågsved och Vårberg.
År 2012 levde 22 000 barn i staden i absolut fattigdom där inkomsten inte räckte för nödvändiga levnadsomkostnader.
”Mönstret återupprepar sig i betygskuverten där skillnaderna mellan stadsdelar och enskilda skolor är stora”, fortsätter rapporten.
I Rinkeby-Kista och SpångaTensta fick bara 77-78 procent av niondeklassarna gymnasiebehörighet. I de mer välmående områdena Östermalm, Norrmalm, Södermalm, Kungsholmen, Bromma och Hägersten-Liljeholmen är andelen 93-94 procent.
De materiella förutsättningarna i hemmet avgör allt mer möjligheterna att utbilda sig.
I Rinkeby och Tensta har 21 respektive 26 procent av invånarna eftergymnasial utbildning – i villaområdet Södra Ängby (i Bromma) är andelen 86 procent.
Endast 47 procent och 53 procent av de vuxna i Rinkeby-Kista respektive Tensta förvärvsarbetar. Detta har inte förbättrats sedan raset under 1990-talskrisen och skillnaderna mellan könen har faktiskt ökat i de fattiga områdena – en mindre andel av kvinnorna har ett jobb att gå till än för tio år sedan. På Kungsholmen, i centrala Stockholm, förvärvsarbetar 86 procent.
En allt ojämlikare fördelning av arbetstillfällen och utbildningsklyftorna avspeglar sig i allt extremare inkomstskillnader.
I innerstaden har medelinkomsten (i fasta priser) ökat med 64 procent mellan åren 1991 och 2012. I Skärholmen har den bara ökat med 1 procent och i Rinkeby-Kista med 5 procent.
Ojämlikheten och den nyliberala bostadspolitiken gör att de fattiga får en allt svårare boendesituation, samtidigt som möjligheterna har ökat för dem med högre inkomster.
”I takt med att andelen bostadsrätter kraftigt ökat i staden genom ombildning och nyproduktion och att hyresrätterna blivit färre har valmöjligheterna för låginkomsttagare att välja bostadsområde allt mer begränsats”, konstaterar rapporten.
De mer resursstarka väljer att lämna de fattiga bostadsområdena och segregationen ökar: ”Vi ser en utveckling i Stockholms stad där den socioekonomiska polariseringen mellan olika områden ökar. De med låg inkomst koncentreras till vissa områden och vice versa.”
Större inkomstklyftor ger utslag i en ökande trångboddhet i de fattigare stadsdelarna. I Rinkeby mäts trångboddheten till 1,2 rum per person – på Östermalm har varje person 2,08 rum.
De växande klassklyftorna är en fråga om liv och död. ”Ekonomiska beräkningar av kostnaden för socioekonomisk ojämlikhet i Stockholms stad saknas. Däremot har en beräkning för Västra Götaland genomförts som visade att ojämlikhet i hälsa under ett år gav upphov till 1 600 dödsfall, cirka 27 000 förlorade levnadsår”, anger rapporten.
Även om rapporten Skillnadernas Stockholm bidrar med ett rikt faktaunderlag om de växande klassklyftorna finns inga som helst förslag på vad som behöver förändras. Istället återfinns verklighetsfrämmande påståenden som ”Näringslivet stärker den sociala hållbarheten” – när det i själva verket är det så kallade näringslivet och dess politiska representanter som har drivit på för nyliberalism och undergrävt den ”sociala hållbarheten”.
Nyckelbegreppet klass finns inte på någon av de 84 sidorna – trots att rapportens tema är just klassklyftor, som omnämns under den förskönande termen ”skillnader”. Ännu mindre finns några politiska förklaringar i rapporten.
Det är kapitalismens kriser i kombination med en medveten nyliberal klasspolitik som har monterat ner välfärden och arbetsvillkoren samt permanentat massarbetslösheten – med ökande orättvisor och nyfattigdom som resultat. ■
