För hundra år sedan revolterade Söders fattiga arbetarbefolkning.
Den 5 maj 1917 rådde en stor livsmedelsbrist i Sverige, och inte minst på Södermalm i Stockholm. Den dagen samlades ett tjugotal kvinnor för att tvångsköpa potatis hos en handlare vid namn OP Jonsson.
Vid den tiden köptes i stort sett all mat med ransoneringskort, istället för pengar. Södermalm, som
till skillnad från idag var en arbetarstadsdel där många av Stockholms arbetare och fattiga bodde och där stora delar av stadens industrier var placerade, drabbades hårt av livsmedelskrisen.
Krisen berodde främst på världskriget och att många bönder valde att sälja spannmålet dyrt till Tyskland, som kunde betala mer än de svenska handlarna.
Som Håkan Blomkvist påminner om i boken Potatisrevolutionen hade den 53-åriga kokerskan Lovisa Jonsson på väg hem från sitt arbete fått höra att det skulle finnas ett tiotal kilo potatis hos OP Jonssons Affär.
Handlaren som först ljög och inte sade sig ha någon potatis vägrade att sälja ett enda hekto till någon av de som försökte köpa den utan ransoneringskort. Ett flertal kvinnor, däribland silverpolererskan Clary Ählström och Lovisa Jonsson, vägrade att lämna lokalen förrän de fått köpa potatis.
Polisen tillkallades, som med våld försökte få ut dem ur affären, vilket orsakade ett stort liv på gatan. Efter bara en timme hade över 3-4 000 personer samlats utanför affären och längs med Skånegatan då ryktet gått både att handlaren hade potatis, men även att bylingen (polisen) slagit oskyldiga kvinnor och barn.
Förutom det brutala våldet, där polisen tacklade omkull Lovisa Jonsson så att hon ramlade och började blöda, ska även en av poliserna ha skrikit åt en av kvinnorna att ”Du är förstås byråskriven förstår jag”. Vilket betydde att ”Du är förstås prostituerad”. Repressionen mot den hårt arbetande befolkningen på Södermalm, som dessutom var på svältgränsen, visade sig i sitt råaste slag vid affären på Skånegatan.
När även Lovisa Jonssons dotter Cecilia Hansson blev brutalt nedtryckt på gatan efter ha försökt protestera mot polisens våld, fick åskådarna nog. Cecilia Hanssons protest kom senare under rättegången att grovt överdrivas av polis. Hon hade endast med en ihoprullad tidning harmlöst slagit en polis på huvudet, som en reaktion på det övervåld som polisen utsatte hennes mor för. Gatorna började genast eka med talkörer som ”Bort med polisen och fram med potatisen” och ”Släpp dem, era jefvla knölar”.
Stenar och flaskor haglade mot piketen som anlände för att föra iväg de gripna kvinnorna. Flera människor som endast gått ut ur sina bostäder för att se ”vad som stod på” greps då. Även de åtalades senare för upploppet, inte bara de som försökt inventera potatisen.
Inte bara polisen, utan även personer ur en högre samhällsklass fick en hel del snytingar av folkmassan under kvällen och en man som såg ut att komma från en högre samhällsklass fick fly Götgatan i en droska.
Förutom den vänstersocialdemokratiska tidningen Folkets Dagblad Politiken rapporterade samtliga andra tidningar till polisens fördel och mot kvinnorna, med underrubriker som ”horder av kvinnor har dragit fram på Södermalm och plundrat affärer”.
Folkets Dagblad Politiken intervjuade senare de åtalade, men skrev redan dagen efter kravallerna att: ”Polisens onödiga och fullkomligt vettlösa brutalitet väckte den starkaste harm hos ofrivilliga åskådare. Även om de har order från Stockholms blodtörstiga polismästare får de dock inte låta sina onda lidelser så fullkomligt ta överhand”.
Polisvåldets råa karaktär påverkades självklart av den våg av hungerprotester som svepte genom Sverige efter februarirevolutionen i Ryssland och arbetsnedläggelsen och arbetarrådets övertagande av den lokala makten i Västervik, som makthavarna fruktade skulle spridas till resten av landet. Inte minst strejkerna i Ådalen hade antagligen en inverkan på polisens brutala ageranden.
Dagen efter samlades över 500 kvinnor för att demonstrera för bröd på Södermannagatan, men skingrades av polisen efter bara några minuter. Sveriges socialdemokratiska vänsterparti kallade tillsammans med Syndikalisterna och vissa fackliga medlemmar av det gamla SAP redan veckan efter till demonstration den 5 juni, med uppmaning till allmän arbetsnedläggelse för alla arbetare och en demonstration mot hungerpolitiken, det brutala polis- och militärvåldet och för allmän rösträtt.
Flera exempel på den extremt patriarkala samhällsandan som många kom att reagera mot var också att de kvinnliga åtalade för hungerkravallerna på Södermalm hånades extra mycket och omnämndes som ”ogifta Ählström” och ”frånskilda Jonsson” i tidningarna, inte med sina fullständiga namn.
Av de 20 åtalade var 6 kvinnor och 14 män. Av dem dömdes 14. Alla åtalade kvinnor dömdes. Av alla 14 dömda var bara två över trettio och två under 18 år. Fyra kvinnor dömdes till dagsböter, förutom en som dömdes till tre månaders straffarbete. En kvinna dömdes också, men var fortsatt efterlyst då hon aldrig greps under upploppet. Sju av de åtalade männen dömdes till straffarbete i två till fem månader och en till fängelse.
I rättegången försvarade sig Clary Ählström med orden: ”Han var en drummel och att det icke passade sig för en gammal karl att knuffa omkull ett fruntimmer på gatan. En sådan karl, som kan slå ett fruntimmer, skulle stormas, ty då både kung, kejsare och fan kunde avsättas så kunde äfven konstapel nio, Johansson avsättas”. ■
