Beställ boken från Offensiv, pris 225 kr plus porto.
Klassklyftorna ökar och klyftan mellan stad och land växer snabbt. Stockholm är Europas snabbaste växande huvudstad enligt Stadshusets politiker, samtidigt som antalet invånare fortsätter att minska i många kommuner.
Den pågående utvecklingen som klyver landet är ohållbar. Men det finns motkrafter till dagens trender och politik i form av folkliga protester och engagemang. Om detta och mycket annat handlar Arne Müllers, redaktör på SVT Västerbottensnytt, nya bok Stockholm, städerna och RESTEN (Ord & visor förlag, 2017).
Stockholm, städerna och RESTEN är en bok som förtjänar en stor läsekrets och spridning. Genom att ta ett helhetsgrepp om den regionala utvecklingens moderna historia – från det som kallades aktiv regionalpolitik till dagens så kallade tillväxtpolitik – växer boken till att också bli en handledning i kampen mot de mäktiga krafter som river isär landet.
Ett gediget grävande utmynnar i en knivskarp argumentation mot dagens marknadspolitik.
Det motstånd som den regionala utarmningen och 1950- och 60-talets ”flyttlasspolitik” födde tvingade de dåvarande socialdemokratiska regeringarna att lova en mer aktiv regionalpolitik. Marknaden och kapitalismen skulle tyglas med hjälp av vad Socialdemokraterna benämnde som politik för planmässig hushållning. De statliga satsningarna och stödet som denna politik inrymde hade en viss effekt och dämpade befolkningsminskningen i exempelvis Norrlands inland.
Men särskilt var det den offentliga sektorns utbyggnad som bidrog till att nya jobb skapades.
”Under 1970-talet ökade antalet offentligt anställda med nära 500 000. Det var en bred utbyggnad av förskola, äldreomsorg och även andra delar av offentlig sektor. Det skedde ganska jämnt fördelat över landet. Dessa jobb blev speciellt värdefulla i glesbygdsområdena med en relativt svag arbetsmarknad”.
Den offentliga sektorns expansion för att jämna ut befolkningstillväxten mellan olika landsdelar samt för att minska klassklyftorna och stärka kvinnans ställning kan inte nog understrykas.
Men ”regionalpolitiken drog åt ett håll och den övergripande ekonomiska politiken åt ett annat”. När den kapitalistiska guldåldern 1950-75 samtidigt gick mot sitt slut blev det allt svårare att bedriva en politik som både skulle ”stärka konkurrenskraften” samt utjämna sociala och regionala skillnader.
Kapitalets globalisering och framväxten av ett finansmonopolkapital pressade också på för en politisk kursändring – för avregleringar och privatiseringar som skulle ge kapitalismen nya marknader att exploatera.
Det är bakgrunden till varför 1990-talet blev ”den stora kursändringens tid”, men också ett årtionde av kamp.
Den djupa ekonomiska kris som landet kastades in i början 1990-talet, som delvis hade sin upprinnelse i de avregleringar som S-regeringarna gjort av finansmarknaderna åren innan, följdes av ett borgerligt systemskifte på område efter område. Välfärdspolitiken, inkluderat den aktiva regionalpolitiken, slaktades på marknadens altare.
Omkring 160 000 offentliga jobb försvann mellan 1990 och 1994, minskningen var störst inom vård och omsorg. Samtidigt försvann omkring 200 000 industrijobb. Det var ett stålbad som samhällsekonomin ännu inte återhämtat sig från.
Regionalpolitik i likhet med annan form av fördelningspolitik avfördes från den officiella politiska dagordningen. Nedskärningar, nyliberala systemförändringar och EU-anpassning (Sverige blev EU-medlem 1994) fick förödande följder.
Under 1980-talet växte befolkningen i 165 av landets 290 kommuner, under 90-talet var siffran 107 stycken. ”Slående är att även en del större städer stagnerar eller tappar befolkning under 90-talet. Eskilstuna, Norrköping, Falun, Borlänge, Gävle, Sundsvall., Örnsköldsvik, Östersund och Skellefteå är exempel på detta”.
Jag kommer själv från en stad, Härnösand, som tidigare kallades ”Norrlands Aten” och som trots sitt läge vid kusten samt status som residensstad i Västernorrlands län tillhört de senaste decenniernas stora förlorare. Först försvann industrierna, sedan bantades den offentliga verksamheten där de flesta jobbade.
År 1990 hade Härnösands kommun 27 446 invånare, i fjol 25 269.
Utvecklingen under 00-talet blev en fortsättning på 1990-talets trender. ”Inte mindre än nio län hade ett mindre invånarantal när årtiondet slutade än när det började. Hela norra och mellersta Sverige ned till och med Gävleborg, Västmanland och Värmland visade minussiffror.”
Den regionala utarmningen märks i alla delar av landet, men Norrland är värst drabbat. ”Även i sin extrema form är de regionala klyftorna inte bara ett Norrlandsproblem. Det berör i växande omfattning även delar av Sverige”, skriver Arne Müller i kapitlet som bär den talande rubriken Nuläget: Ett land där delar har dött.
Avregleringar, bolagiseringar och privatiseringar bidrog till att koncentrera en allt större del av jobb, service och även tillgänglighet till välfärd till storstäderna.
Många kommuner med krympande befolkning och arbetskraft slåss för sin överlevnad för att klara av det absolut nödvändigaste. Samtidigt växer ojämlikheten och segregeringen i storstadsregionerna. Nedskärningar samt indragen service har utarmat förorterna, och nu hotar miljonprogrammets renovering att bli en ny fattigdomsfälla.
”Ojämnheten i den ekonomiska geografin är extrem i Stockholmsområdet. När det gäller många förorter är det lättare att hitta likheter med glesbygdskommunernas villkor än med utvecklingen i områdets centrala delar, som bara ligger några mil bort.”
Istället för regionalpolitik och statliga insatser ska kommunerna numera sälja sig själva, bli attraktiva där konkurrenstävlans måttstock utgörs av Svenskt Näringslivs årliga lista om ”det lokala företagsklimatet”.
Det görs många fantastiska insatser lokalt för att även glesbygdskommunerna ska leva. Men det är en ojämn kamp. Fortsätter nuvarande trender kommer befolknings- och sysselsättningsökningen i allt högre grad att koncentreras till de tre storstäderna – Stockholm, Malmö och Göteborg. I de områden som ligger långt från storstäderna eller i glest befolkade områden fortsätter befolkningskurvan och sysselsättningen att falla nedåt och den kommunala ekonomin kommer att brandskattas totalt.
I ett ökänt tal på Nordic Business Forum Sweden tidigare i år förutsåg ekonomen Kjell A. Nordström till de församlade direktörernas förtjusning (”trollband publiken”, skrev Veckans Affärer i sitt referat den 18 januari) att om 30 år har Stockholm fem miljoner invånare samtidigt som stora delar av landet har förvandlats till ”skräpytor”.
Kortsiktiga, vinsthungriga kapitalister och borgerliga tyckare har fått för sig att i storstäderna förenas befolkningen av en välbärgad massa – ”en ny kreativ klass” – och ser detta som både en önskvärd och ostoppbar utveckling. Men långt innan detta skräckscenario blir verklighet skulle den ohållbara utvecklingen samt kapitalismens återkommande kriser rasera hela samhällsbyggnaden.
Redan nu håller samhällsfunktioner och landsdelar på att börja revoltera mot nyliberalismens ”marknadslösningar”.
En av bokens många styrkor är att den ger en röst till motståndsviljan och kampen i landets glesbygder. Protester har inte bara ökat i antal utan också präglats av större beslutsamhet. Och viktiga segrar och delsegrar har vunnits. I Lycksele stoppades Skatteverkets planerade jobbflytt, i Dorotea krävdes en flerårig ockupation för att sjukstugan skulle öppnas på nytt och vreden i Jämtland-Härjedalen tvingade de styrande att lägga planerna på ett Stornorrland på is.
Dessa och andra protester, som exempelvis kampen för att rädda sjukhuset i Sollefteå som också skildras i boken, ger hopp och visar på en väg framåt.
Nya vindar har börjat blåsa och även de styrande har tvingats att åter ta ordet regionalpolitik i sin mun.
Den parlamentariska landsbygdskommitténs förslag om att flytta 10 000 jobb från Stockholm och extra stöd till 23 utsatta kommuner är en direkt följd av det växande motståndet.
Men landsbygdskommitténs 75 olika förslag innebär ingen avgörande kursändring, utan det handlar främst om att lägga plåster på de sår som kapitalismen och högerpolitikens ”marknadslösningar” skapar.
Den växande regionala ojämlikheten visar på behovet av planerad ekonomi och en socialistisk fördelning i enlighet med behov om hela landet ska leva. .
