Stockholmsvården: Corona inför stormen

av Johan Sand, anestesisjuksköterska // Artikel i Offensiv

I Sverige rapporteras dagligen fler fall av insjuknade i covid-19. Hittills har 1070 av de 2510 (25 mars) svenska fallen inträffat i Stockholm, det vill säga mer än 40 procent. Det ställer höga krav på en redan hårdbantad sjukvårdsorganisation.
Onsdagen den 25 mars vårdades 300 personer för covid-19 på sjukhus i Region Stockholm. 65 av dessa var inlagda på intensivvårdsavdelning. 18 ytterligare hade avlidit under dygnet.

Söndagen den 22 mars vårdades 216 personer för covid-19 på sjukhus i Region Stockholm. 28 av dessa var inlagda på intensivvårdsavdelning. Nio ytterligare hade avlidit. Med tanke på att det i början av året fanns cirka 90 intensivvårdsplatser i hela Stockholm och att dessa oftast var belagda utgör covid-19 redan en stor belastning på akutsjukvården och allra mest på intensivvården i Stockholm. 
Alla tillgängliga erfarenheter från länder där smittspridningen hunnit längre, till exempel Italien, Spanien och Frankrike, talar för att det inom en snar framtid kommer att komma många fler svårt sjuka som behöver sjukhusvård och intensivvård. Den befintliga normalkapaciteten räcker inte. Det är en konsekvens av de ständiga sparkraven på akutsjukvården som vårdpersonal har larmat om länge: reservkapaciteten att klara av extraordinära situationer har sparats bort.

Sedan en tid pågår intensiva förberedelser för att utöka antalet vårdplatser, inte minst antalet intensivvårdsplatser. Det är ingen lätt uppgift. Det har redan redovisats hur antalet tillgängliga ventilatorer har minskat i Sverige sedan 1990-talet. Men det stora problemet är inte ventilatorer eller annan teknisk utrustning, utan personal att bemanna platserna, alltså att vårda patienterna. 
Sjukhussängar finns och övrig utrustning går också att få tag på, men intensivvård är en extremt personalkrävande vårdform där varje vårdplats kräver minst sex personer per dygn utöver läkarbemanning, vilken också måste vara högre än vanligt och finnas 24 timmar per dygn. 
Det har redan innan coronapandemin varit svårt att hålla alla intensivvårdsplatser öppna på grund av personalbristen. Det stora bemanningsbehovet medför att anställda inom intensivvården behöver arbeta mycket kvällar, helger och nätter. Det, i kombination med konstant hög arbetsbelastning och ofta dålig löneutveckling, gör att många bara orkar några få år och följaktligen råder en nästan kronisk personalbrist inom intensivvården.

I Region Stockholm har en regional särskild sjukvårdsledning för att försöka samordna och utöka vårdresurserna inrättats för det som hälso- och sjukvårdsdirektören Björn Eriksson beskriver som ”stormen är annalkande”. Från och med denna vecka ställs all planerad sjukvård som inte är mer eller mindre livräddande in för att frigöra personal. Det möjliggör att omfördela vårdpersonal. 
Exempelvis har operationspersonal fått gå en kortare snabbutbildning i intensivvård för att kunna bemanna extraöppnade intensivvårdsplatser på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. På Nya Karolinska i Solna sker nu en snabb­ombyggnad och flytt för att utöka antalet platser på ECMO-enheten, där patienter som behöver hjärt- och lungmaskin vårdas. 
Det är värt att notera att de privata vårdgivarna, som annars får så mycket beröm av de styrande politikerna i Region Stockholm, lyser med sin frånvaro (undantaget är St. Görans sjukhus, som ingår i katastroforganisationen för Region Stockholm). Det är först nu som det påpekas att de privata vårdgivarna också förväntas upphöra med icke livsnödvändig planerad verksamhet och bidra med personal. 
När det råder en krissituation är det alltså den offentliga vården som förväntas ta huvudansvaret – och som ges förtroendet.

Så sent som i höstas fick akutsjukhusen i Stockholm ett sparbeting som utlöste varsel på såväl Danderyds sjukhus som Södersjukhuset och inte minst Karolinska. Skandalöst nog kvarstår detta sparbeting, samtidigt som Karolinska annonserar efter extrapersonal. 
Regionens politiska ledning har lovat att sjukhusen ska ersättas för alla extra kostnader som coronapandemin medför, så i praktiken har sparkraven pausats. Ingen kommer att sägas upp under våren, även om varslen formellt kvarstår på Karolinska. Det är givetvis en absurd situation att ha ett varsel om uppsägningar samtidigt som hela sjukhuset samlar all kraft för att utöka vårdmöjligheterna.

Ingen vet hur hårt belastad sjukvården i Stockholm kommer att bli de närmaste veckorna. Erfarenheterna från Italien är fasansfulla. De långt gångna nedskärningarna inom akutsjukvården i Stockholm, och uppstyckningen av vård på många olika vårdgivare som är resultatet av vårdval och privatiseringar, har försvårat förberedelserna inför pandemisituationen. 
Samtidigt gör alla anställda på de stora sjukhusen sitt yttersta för att kunna omhänderta så många patienter på ett så bra sätt som möjligt, trots den politiska ledningens mångåriga nonchalans.