Stöd kvinnornas och arbetarnas kamp i Iran

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Massprotesterna efter mordet på Jina Amini i Iran fortsätter att rasa, en rörelse som utmanar hela den iranska diktaturen. Vad som kan bli ett nytt, viktigt steg har nu tagits i denna imponerande masskamp, efter att oljearbetare gick ut i strejk under måndagen och landsomfattande demonstrationer den gångna helgen.

Eftersom regimen fortfarande håller internet nedstängt är det knapphändig information som når ut. Men flera inlägg på sociala medier visar hur oljearbetare i en av staden Abadans oljeraffinaderier har gått ut i strejk, vilket också de petrokemiska arbetarna i staden Asalouyeh har gjort.
Arbetarna i Asalouyeh samlades utanför huvudkontoret och skanderade: ”Detta är året av blod, Sayed Ali Khamenei är slut!” och ”Ner med diktatorn!”. Andra talkörer som hörs är ”Var inte rädda, vi står tillsammans!”. Det är strejkande arbetare från flera olje- och petrokemiska bolag i dessa städer som tillsammans har gått ut i strejk. De har också blockerat vägar till och från Asalouyeh.
Och i ett uttalande från Council for Organizing Oil Contract-Workers’ Protests (ungefär ”Rådet för organiseringen av oljearbetares protester”) säger de att: ”Detta är bara början, och vi kommer att protestera varje dag i solidaritet och i tandem med folk från hela landet”.
Utöver oljearbetare har också rapporter om att lastbilschaufförer som fraktar bitumen från privatägda Pasargad Oil Company till Abadans raffinaderi har gått ut i strejk. De har nu i över fyra dagar vägrat att genomföra transporter.

Samtidigt har massprotester fortsatt i hela landet. Universitetsstudenter i Teheran och andra större städer har fortsatt protestera, högstadieelever har publicerat foton på hur de rycker av sig hijaben och pekar finger mot bilder av Khamenei, och alla skolor och universitet i iranska Kurdistan fick hållas stängda på söndagen då enorma protester lamslog området.
Det var också enligt Al Jazeera i iranska Kurdistan som både de största protesterna föregående helg hölls och där masskampen attackerades hårdast av regimens mordiska styrkor. I den kurdiska staden Sanandaj sköts också en ung man ihjäl av säkerhetsstyrkorna när han satt i passagerarsätet i en bil.
Den statliga tv-kanalen i Iran hackades även under helgen, med en uppmaning till fortsatta protester och där talkören ”Kvinnor, liv, frihet!” ropades ut. Bilder på Jina Amini och tre andra unga kvinnor som har mördats av regimen de senaste veckorna visades också upp.

Om denna kamp kan organiseras och samordnas än mer framöver kan det utgöra ett allvarligt slag mot den iranska diktaturen. Att strejker inom den så viktiga oljeindustrin har påbörjats utgör ett stort slag mot ekonomin, vilket ger masskampen större kraft. Fler arbetargrupper behöver ansluta sig och gå ut i strejk.
Diktaturens svar mot protesterna har varit dödligt våld, påståenden om att demonstrationerna är ”upplopp” organiserat av utländska makter, och motdemonstrationer till stöd för statsapparaten runtom i landet. Men ännu har man inte lyckats skrämma bort folket, eller dränka rörelsen i blod.
I ett hycklande uttalande från regimen under helgen hävdar de att det ”nu är viktigt att det iranska samhället får enighet bland alla grupper oavsett språk, religion eller etnicitet för att överkomma fientlighet och splittring av Irans fiender”, ett ytterligare försök att svartmåla protesterna. Detta genomskådas dock lätt av de flesta.

Detta är året av blod, Sayed Ali Khamenei är slut!

De unga, särskilt kvinnor, som till och med visar sig beredda att riskera sina liv för frihet och rätten att leva och uttrycka sig själva utan fundamentalistiska påtryckningar, ger hopp och inspiration till en hel värld. Det ses inte minst i de många och pågående solidaritetsprotesterna världen runt till stöd för den modiga kampen i Iran, samt att protesterna har spridit sig även över nationsgränserna till Irak och Afghanistan. Rörelsen har potential att likt arabiska våren störta makthavare runt om i Mellanöstern.
Men för att rörelsen ska kunna vinna och få ett slut på det brutala kvinnoförtrycket och mordet på kvinnor, unga och alla som står emot den iranska diktaturens förtryck krävs demokratisk organisering och samordning där arbetarklassen som kollektiv spelar en central roll, samt en revolutionär ledning som kan visa på en väg framåt.
Det krävs en samordnad rörelse för kvinnors fri- och rättigheter, som också reser krav på frigivning av alla politiska fångar, ett slut på diskrimineringen av alla religiösa, nationella, och etniska minoriteter, grundläggande demokratiska fri- och rättigheter som mötesfrihet, pressfrihet, med mera. Allt detta är saker som massorna idag förvägras av den diktatoriska regimen. Det krävs fler strejker och organisering på arbetsplatserna för att slå dråpslag mot den iranska diktaturens ekonomi.

Allt detta behöver kopplas till socialistiska krav med sikte på ekonomin – gemensamt ägande över produktionsmedlen, oljan, jordarna och andra tillgångar där de viktigaste ekonomiska instituten, banker och storföretag ställs under demokratisk kontroll och styre underifrån för att möjliggöra en rättvis fördelning av resurserna och verklig frihet från utsugning och förtryck.

LÄS OCKSÅ: