Stonewallupproret 50 år: Återuppväck Priderörelsens stolta kamptraditioner

 // Artikel i Offensiv

Detta är en förkortad och redigerad version av en artikel som Offensiv publicerade sommaren 2009 för att fira Stone­wallupproret 40 år. Stonewallupproret inleddes i slutet av juni 1969. Ett år senare anordnades New York Pride till minne av Stonewallupproret. Det blev starten för dagens alla Pride.

Klockan fyra på morgonen den 28 juni 1969 i Greenwich Village, New York, började hbtq+-personer trötta men upprymda dra sig hemåt efter att för första gången ha slagit tillbaka mot den homofobi som genomsyrade USA och resten av världen. 
De som i hela sina liv hade levt i hemlighet i rädsla över att förlora jobb, familj och bostad eller åka i fängelse, hade nu slagits med polisen i tusental ropandes ”Gay Power”. Detta för att försvara landets enda gaybar med dansgolv – Stonewall Inn. Ett år senare firades upproret av ett 15 kvarter långt demonstrationståg, vilket blev starten för Priderörelsen.
Kravallerna vid Stonewall Inn var en lika avgörande enskild händelse för samhällsförändring som när Rosa Parks den 1 december 1955 vägrade ge sin plats på bussen åt en vit man bara för att bussbolagets regler krävde det. Liksom Rosa Parks vägran att resa sig blev startskottet för medborgarrättsrörelsen, ändrade Stonewallkravallerna för alltid folks syn på gaypersoner. De var inte längre osynliga, varken för sig själva eller för andra och de tänkte inte längre be om ursäkt för något.

Kl 01.20 den 28 juni rusar åtta poliser in på Stonewall Inn på Christopher Street. De ropar ”Polisen! Vi tar över stället!”, och några av de mer rutinerade gästerna hinner fly ut genom fönstren innan hela klubben spärras av.
Inne i baren är fönstren täckta med svartmålad plywood och lokalen upplyst enbart av blacklights. De 200 gästerna börjar radas upp av poliserna. En majoritet i lokalen är bögar, ett antal flator, många män i smink och feminina frisyrer men i övrigt maskulina kläder, ett fåtal män som vågat trotsa lagen och klä upp sig fullt ut till drag queens.Kvinnliga poliser drar in de män som klätt sig i kvinnokläder på toaletten för en förnedrande ”verifiering” av deras könstillhörighet. Några av dem börjar protestera och bögarna vägrar visa identifikation. Några flator protesterar när manliga poliser visiterar dem alldeles för närgånget och stämningen blir alltmer explosiv. Polisen beslutar att arrestera alla i lokalen, men måste invänta fler radiobilar.

Det finns olika bud om vad som var den tändande gnistan. Men det som avgjort var annorlunda jämfört med tidigare var att de som tog sig ut och som polisen släppte inte skamset smet hemåt, utan istället trotsigt samlades utanför klubben. Tre kvarter längs Christoffer Street utgjorde en stor del av gaycommunityn i New York, och i resten av Greenwich Village fanns även många andra grupper som var emot polisens brutalitet och som deltog i kravallerna. Minuterna efter att polisen hade gått in hade 100-150 personer samlats utanför baren – en folkmassa som snabbt växer till 500-600.
När en ropande flata våldsamt trycks in i en polisbil får folkmassan nog. Mynt börjar hagla över poliserna, som svar på ett rykte om att baren raidats för att polisen inte hade fått sin regelbundna muta från maffian som äger baren. Folk ropar ”låt oss ge dem betalt” och mynten följs av nagellack, glasflaskor och tegelstenar.
Massan lyckas välta en polisbil och övriga bilar flyr därifrån med punkterade däck. De poliser som blir kvar tvingas barrikadera sig inne i baren tillsammans med dem som blivit arresterade. En myntautomat slits loss och används som murbräcka för att frita de arresterade. Folk börjar kasta brinnande sopor mot de barrikaderade poliserna, vilket tvingar ut dem.

02.05 stormar poliserna med dragna vapen nerför trapporna samtidigt som förstärkningar anländer i form av Tactical Police Force (TPF), en kravallpolis ökänd för sitt brutala våld mot demonstranter ur bland annat Vietnamrörelsen, en rörelse som hade starkt stöd i The Village. TPF började gripa folk för att föra dem till häktet, men återigen var det transvestiterna som vägrade och började slåss med polisen. TPF ställde upp sig i led med sköldar och batonger för att försöka rensa Christopher Street från demonstranter, men fann sig stå mitt emot en grupp kickdansande män i kvinnokläder.
Som en deltagare beskrev det: ”Jag kan bara inte få den synen att blekna från näthinnan. Polisen med sina batonger och kickdansarna på andra sidan. Det var det mest häpnadsveckande jag sett (…) Jag tror det var då jag började känna ilskan. Folk blev slagna med batonger, och för vad? Kickdans!”

Kravallpolisen jagade de dansande revoltörerna nerför gatan bara för att upptäcka en ny linje av dansande och sjungande demonstranter bakom dem. Den kommande timmen blev en katt- och råttalek mellan poliser och gayaktivister och först framåt tre, fyra-tiden började det bli lugnt på gatorna.

Många samlades i den närliggande Christopher Park för att utvärdera nattens händelser. Tretton personer hade arresterats och ett antal aktivister samt fyra poliser hade förts till sjukhus. Stonewall Inn var totalförstört och polisen anklagades för att medvetet ha sla-git sönder inredningen.
Morgonen därpå började folk samlas utanför den sönderslagna baren, där slagord skrivits som ”drag power”, ”support gay power”, ”legalize gay bars” samt, trots barens skick, ”we’re open”.
På kvällen samlades folk för att festa i lokalen och tusentals män­niskor täckte Christopher Street och kvarteren runt omkring. Bara de bilar vars passagerare erkände att de var gay eller att de stödde gaypersoners rättigheter släpptes förbi. Flygblad delades ut som krävde ”Maffian och polisen – ut ur gaybarerna”.
Måndagen och tisdagen blev lugna på grund av regn, men på onsdagen bröt kravallerna ut igen. Fem demonstranter greps under natten till torsdagen, vilket blev slutet på kravallerna för den gången.

Några veckor efter kravallerna bildades Gay Liberation Front (GLF) av 37 män och kvinnor som identifierade sig som ”gay”, ett begrepp som nu ersatte ”homofil”. GLF hade redan från början en tydlig vänsterprofil, och hämtade mycket av sin inspiration för organisering och metoder från grupper som Black Panthers.

GLF upphörde med sin verksamhet 1972 på grund av inre splittring, men en av de mer lyckade aktionerna var infiltrationen av American Psychiatric Association’s årsmöte 1970 där man började ropa ”tortyr” när en film visade bilder på hur homosexuella skulle ”botas” med elchocksterapi. 1973 ströks homosexualitet ur sjukdomsregsitret i USA.
Sex månader efter kravallerna startades tidningen GAY som ett svar på att The Village Voice vägrade trycka ordet ”gay”, och strax därpå startades även tidningarna Come Out! och Gay Power. Sammanlagt kom dessa tre tidningar snabbt upp i en upplaga på 20 000-25 000. Inom två år fanns det radikala gayaktivistgrupper i de flesta större städer i USA, Kanada och norra Europa.

De flesta större hbtq+-organisationerna i USA och Västeuropa påminner idag snarare om 1950- och 60-talens ”snälla” homofilorganisationer än om den radikala Stone­wallrörelsen. Visst har vi vunnit enorma segrar. Men homofobin finns kvar och det finns en stark heteronorm som begränsar alla människors möjligheter.
Det är dags att lära av gayaktivisterna i New York 1969 – människor som hade fått nog av förtryck och som vågade gå ut på gatorna och visa det. De ropade ut sin sexuella läggning inför hela världen, de slog tillbaka polisen och de visade att de var många, starka och stolta!