Stoppa erövrings- & utrotningskriget och den planerade attacken mot Iran

Av Shahar Ben Horin, Socialistiska Kamprörelsen (ISA i Israel-Palestina) // Artikel i Offensiv

Dödandet av Hamasledaren Sinwar utnyttjas i propagandan som syftar till att sprida en bild av Netanyahus dödsregering och extremhögern som en triumferande kraft som kan påtvinga sin vilja i hela Mellanöstern.

Efter mer än ett år av oavbrutna massövergrepp galopperar Netanyahus och extremhögerns dödsregering full av hybris in i sin regionala militära upptrappning. Täckmanteln är en ”säkerhets”-demagogi utformad för att dölja det politiska syftet med att sätta in den israeliska krigsmaskinen. Tillsammans med den fortsatta folkmordsattacken mot Gaza är expansionen av det regionala kriget nu på väg mot ytterligare en upptrappning, med hotet om en israelisk attack mot Iran, som en del av en strävan att förändra styrkebalansen i regionen.

Även om Västvärldens regeringar uttrycker oro för att förlora kontrollen över händelseutvecklingen fortsätter de att i grunden stödja den israeliska offensiven i förhoppningen att den ska försvaga den ”iranska axeln” och indirekt Moskvas och Pekings inflytande i den globala interimperialistiska maktkampen.

Mordet på Hamasledaren Sinwar i flyktinglägret Tel al-Sultan i Rafah på torsdagen (den 17 oktober) kom efter morden på Hizbollah- och Hamasledarna Nasrallah och Haniyeh och ingår nu i ockupationsmaktens ytliga triumfpropaganda. Man försöker framstå som allsmäktig i en strategisk kris som i själva verket visar på maktens begränsningar. Över ett år av ”totalt krig” och mordisk utrotning i Gazaremsan har utlöst en internationell rörelse av massprotester, en kris som skakat det israeliska etablissemanget och den västerländska imperialismens läger, medan inget av de uttalade målen för kriget uppnåtts.

Medan den israeliska markinvasionen utvidgas i södra Libanon och stridsflygplan sår död och förödelse över hela Libanon, sände Netanyahu ett maffialiknande budskap till Libanons folk (den 8 oktober) att de kan förvänta sig ”en avgrund av långt krig som kommer att medföra förstörelse och lidande liknande det vi ser i Gaza”, om de inte agerar mot Hizbollah. Han fällde krokodiltårar för att Libanon blivit ”en plats för kaos, en plats för krig”, slog fast att ”ett gäng tyranner och terrorister förstörde [det]” och pekade på Teheran. 

Men den kraft som bombat och dödat mer än 2 300 människor, de flesta av dem under de senaste veckorna – en omfattning som inte skådats i Libanon sedan den israeliska invasionen 1982 – och som fördrivit omkring 1,2 miljoner människor från dussintals samhällen, är det mest blodtörstiga terrorgänget i regionen i form av Netanyahus regering.

Bombningarna i Jemen den 29 september riktade sig mot hamnar och flygplatser, oljeraffinaderier och ett kraftverk. På Västbanken bombade ett israeliskt stridsflygplan den 3 oktober ett kafé i flyktinglägret Tulkarm och 18 personer dödades. Kedjan av attacker fortsätter i Syrien, där dussintals civila har dödats av israeliska bombningar under det senaste året. Och nu är världen på helspänn i väntan på en israelisk attack i Iran.

I norra Gazaremsan har cirka 300 000 invånare varit under en medeltida totalbelägring sedan början av oktober, uppenbarligen i enlighet med den tidigare generalen Giora Eilands ”Generalernas Plan”, som främjar etnisk rensning av området under en obegränsad tidsperiod. En stor del av befolkningen, även under trycket av svält och bombningar, kan inte eller vill inte ryckas upp med rötterna söderut under hot om utrotning, eftersom de vet att det inte finns någon säkerhet för att de kommer att överleva eller att ockupationsregimen överhuvudtaget kommer att tillåta dem att återvända. 

I Deir al-Balah i centrala Gaza attackerade ockupationsstyrkorna återigen ett sjukhus, Shuhada al-Aqsa, och satte återigen eld på tält för fördrivna människor, tillsammans med deras invånare. På så sätt fortsätter den israeliska dödsregeringen sina mordiska attacker mot den belägrade palestinska befolkningen, medan tiotusentals har omkommit och två miljoner har fördrivits – det som i den israeliska krigspropagandan ibland kallas ”indirekta skador”, för att beskriva ett ”indirekt folkmord”. Under tiden läggs vittnesmålen om sadistiska övergrepp, inklusive sexuella övergrepp på palestinier av ockupationsstyrkor, till ytterligare vittnesmål om användningen av fångar som mänskliga sköldar.

Den israeliska regeringens yttersta högerflygel fantiserar om att återföra koloniala bosättningar till Gaza för att fullborda den etniska rensningen. Ministrarna Smotrich och Ben-Gvir förväntas delta tillsammans med Likudministrar och parlamentsledamöter i ett evenemang med titeln ”Förberedelser för bosättning i Gaza”. Frågan om bosättning i Gaza uppfattas av den israeliska härskande klassen som ett farligt vågspel och Netanyahu är också skenbart motvillig, men det finns en fortsatt markant trend av förberedelser för att införa en direkt militär ockupation av åtminstone delar av Gazaremsan under en period av år, i avsaknad av alternativa krafter till de facto Hamas-administrationen som kan fungera som en underleverantör till den israeliska ockupationen.

Krigspropaganda

Den regionala virvelvinden av blodsutgjutelse fortsätter att expandera och den israeliska krigspropagandan fortsätter att förhärliga katastrofen som ett recept på en fredligare och säkrare framtid för miljontals israeler. Från allra första stund den 7 oktober 2023 skedde ett systematiskt utnyttjande av den chock som drabbade israelerna efter de fruktansvärda reaktionära massakrerna, kidnappningarna och våldtäkterna på vanliga människor, judar, palestinier och andra, i den överraskningsattack som leddes av Hamas. 

De härskande klasserna lindar alltid in sina krig i propaganda som är utformad för att få politiskt stöd från massorna genom att dölja de intressen för vilka förstörelsen och dödandet utförs, liksom att dölja den verkliga omfattningen av den extrema skada som vanliga människor utsätts för. USA:s president Truman visste också hur han skulle ljuga om att atombomben över Hiroshima 1945 var avsedd att rädda massornas liv och innebar en strävan att minimera antalet civila dödsoffer.

Genom att medvetet trappa upp offensiven i Libanon med hjälp av statsterroristiska metoder, bland annat genom att krossa bostadshus, har minoritetsregeringen Netanyahu och extremhögern medvetet dragit in en större del av Israels befolkning på skjutavstånd och närmare en total regional eldsvåda. Detta skedde under den falska förevändningen att avsikten var att eftersträva lugna förhållanden som skulle göra det möjligt för 50 000-60 000 invånare som fördrivits från sina hem i Galiléen [norra Israel] att återvända. Många andra i Galiléen, bland arbetarklassen och särskilt bland den arabisk-palestinska befolkningen, utsätts nu för mer beskjutning, med en akut brist på skyddsrum och andra skyddsåtgärder. I september ökade antalet avfyrningar mot icke utrymda samhällen inom mer än 5 kilometer från gränsen i Israel med 255 procent och flera delar av västra Galiléen förklarades vara en ”stängd militär zon”.

Den israeliska blodsregeringen mötte  början av september massdemonstrationer och en generalstrejk i den israeliska ekonomin med krav på en ”uppgörelse nu” i Gaza. Istället torpederade den en uppgörelse i Gaza och de indirekta israelisk-libanesiska förhandlingar som fördes under Washingtons och Paris beskydd om att fastställa landgränsen. Netanyahu drog sig i sista stund ur Bidens och Macrons uppmaning den 26 september om ett tillfälligt eldupphör i Libanon. Hizbollahledaren Nasrallah mördades dagen därpå, vilket innebar ytterligare ett språng i krigsdynamiken på regional nivå.

Netanyahus stab rapporterade om att han och Biden talat omedelbart efter att Sinwar dödats och ”enades om att det finns en möjlighet att påskynda frisläppandet av gisslan”. Det är ett eko av Netanyahus budskap även efter mordet på Nasrallah. Kommer Netanyahus, Ben-Gvirs och Smotrichs dödsregering verkligen att vilja stoppa den regionala blitzen, dra tillbaka styrkor från Philadelphivägen i Gaza som Netanyahu helgar – och detta strax före valet i USA? Man har fortfarande intresse av att fortsätta sin militära framfart i en anda av galenskap, med överväldigande stöd från det USA-ledda Västimperialistiska blocket, och strävar efter att skapa en bild av seger i den militära kampanjen som helhet.

De trumpeter som före den 7 oktober 2023 prisade ”normaliseringsavtalen” mellan den israeliska kapitalismen och arabiska regimer som åtgärder som främjar stabilitet och regional fred driver nu på massdödande och massiv förstörelse. ”Normaliseringsprocessen” och den pågående militära kampanjen syftar i grunden till samma sak: att stabilisera och fördjupa den ockupations-, förtrycks- och egendomsregim – roten till den historiska blodiga krisen – som påtvingats miljontals palestinier. Detta, tillsammans med konsolideringen av en regional allians under Washingtons överinseende (som Netanyahu kallar ”axeln av välsignelse”) för att förändra den regionala styrkebalansen på bekostnad av ”axeln av motstånd” som leds av Teheran. I den nuvarande krisen kompletteras detta med en strävan efter att återupprätta militär prestige, att förneka en bild av svaghet via floder av blod.

Under det senaste året har regimen i Teheran agerat återhållsamt av rädsla för en eldsvåda som man inte skulle kunna bemästra militärt och som skulle kunna komplicera de politiska och ekonomiska kriserna. Men den storskaliga israeliska offensiven i Libanon och mordet på Nasrallah, som följde på mordet på Haniyeh i Teheran den 31 juli, ökade trycket på den iranska regimen för ett direkt militärt svar, vilket slutligen kom med den ballistiska missilattacken mot Israel den 1 oktober. Den riktade sig särskilt mot israeliska militära mål, men orsakade också den mest omfattande skadan på israelisk civil infrastruktur i en missilattack under den nuvarande krigskrisen och dödade direkt en palestinsk civilperson i Jeriko och indirekt en israelisk civilperson. Träffarna, som inledningsvis censurerades, var av större omfattning än spärrelden i april. Som en del av dynamiken i ett regionalt krig med ökande intensitet var Netanyahu snabb med att markera attacken som en möjlighet att bomba strategiska mål i Iran.

Målen för den planerade israeliska attacken mot Iran är fortfarande en källa till spekulationer. Den israeliska regeringens hot om att slå till mot kärnkrafts- och oljeanläggningar har inte nödvändigtvis hävts, trots vädjanden från Bidenadministrationen och försäkringar från Netanyahu och Gallant. Netanyahu, som omintetgjorde [försvarsminister] Gallants separata resa till Washington, har redan öppet brutit löften till Vita huset. Det faktum att Trump kan komma att återta presidentposten i USA sporrar Netanyahuregeringen och extremhögern, och Trump uppmanar till en israelisk attack mot iranska kärnkraftsanläggningar. En israelisk bombning av Iran skulle inte bara kunna utlösa en eskalerande slagväxling, utan också förstärka en växande trend under de senaste månaderna av röster inom regimen i Teheran som kräver ett svar på israelisk aggression genom att utveckla ett militärt kärnvapenprogram. Kom ihåg att den israeliska bombningen av den irakiska reaktorn 1981 inledningsvis fick Saddam Husseins regim att satsa på ett militärt kärnvapenprogram.

Utplaceringen av det amerikanska missilförsvarssystemet THAAD i Israel som en del av USA:s allt större inblandning i det regionala kriget – inklusive en upptrappning av USA:s bombningar mot houthierna i Jemen – kan i sig sporra den israeliska regimen till att satsa på en mer provokativ strategisk attack mot Iran, i synnerhet om man hittar en förevändning för en ”andra attack”. Teheran hotade med vedergällningsattacker mot oljeanläggningar som tillhörde koalitionen av arabstater, vilket skulle utlösa en chock på den globala marknaden för fossil energi. Oljepriserna steg med 5 procent den 3 oktober efter att Biden sagt att hans administration diskuterade huruvida man skulle stödja en israelisk attack mot iranska oljeanläggningar. Den regionala konflikten, vars tyngdpunkt fortfarande ligger i attacken mot Gaza, hotar således att fortsätta expandera och sända mer destabiliserande chockvågor globalt.

Avgörande militär uppbackning från Washington och vapenembargo

Av rädsla för instabilitet och under press från den allmänna opinionen har Västvärldens regeringar arbetat för att distansera sig politiskt från grymheterna i Gaza och, i mindre utsträckning, i Libanon, genom retorik och symboliska diplomatiska och juridiska åtgärder. På senare tid har frågan om ett vapenembargo också varit på agendan för de största makterna i Väst. Hittills har steg tagits i denna riktning, främst för syns skull, inklusive små förseningar i vapenleveranser från USA, och med låg profil även från Tyskland, samt vaga uttalanden från regeringsföreträdare i Storbritannien och Frankrike efter valresultaten i dessa länder. Till detta kom en ny varning i ett brev från den amerikanska administrationen att om livsmedelsförsörjningen i norra Gaza inte förbättras – inom en månad, det vill säga om svälten fortsätter till efter det amerikanska valet – kommer vapenleveranserna att ses över, i enlighet med den israeliska regeringens påstådda åtagande i mars förra året om att tillåta leveranser till den bombade befolkningen.

Netanyahu kritiserade Macron för ett uttalande som överdrivet citerades som ett vapenembargo mot staten Israel. Militär import till Israel kommer från USA (69 procent), Tyskland (30 procent), Italien (0,9 procent) och i liten skala från andra länder (0,1 procent), inklusive Frankrike och Storbritannien, enligt SIPRI-data (2019-2023). Macron deklarerade inte ens ett stopp för militär export till Israel, utan snarare en reservation mot att överföra ”vapen som skulle kunna användas i Gazakriget”. Elyséepalatset manipulerar den allmänna opinionen, men den franska imperialismen, som historiskt sett har försett den israeliska regimen med kärnvapen, ställer sig i praktiken på den militära aggressionens sida mot Libanon.

Ett verkligt amerikanskt vapenembargo mot den israeliska krigsmaskinen skulle vara en dramatisk utveckling, men det finns inte på dagordningen utan en kamp och ett masstryck i frågan i USA självt. Som Bidenadministrationens sändebud för humanitära frågor i Mellanöstern till hjälporganisationer i Gaza hävdade i slutet av augusti: ”Israel är en alltför nära allierad för att vi ska kunna införa ett vapenembargo eller stoppa vapenleveranser till landet”. När Harris fick frågan om Vita husets nya brev om Gaza, ”Stöder du att vi avbryter det militära biståndet om situationen i Gaza inte förbättras?”, svarade hon: ”Jag tror inte att det är vad som står i brevet” (den 16 oktober). I slutändan är det ändå så att den israeliska kapitalismen inte står inför någon betydande internationell isolering. utan förlitar sig på ett överväldigande stöd från Västmakterna och samarbete från den saudiledda koalitionen av USA-vänliga arabstater.

Netanyahu visste i varje skede under det gångna året att han var garanterad ett starkt militärt, ekonomiskt och politiskt stöd från Washingtonlägret, baserat på USA-imperialismens geostrategiska intressen i regionen och därför hade han inga problem med att förödmjuka Biden gång på gång, inklusive att korsa dennes deklarerade ”röda linjer”, dra tillbaka uppnådda överenskommelser, avvisa offentliga uppmaningar till eldupphör och brist på samordning av åtgärder i förväg.

Regional maktkamp

Kvällen innan Sinwar dödades gav Biden-Harris-administrationen upp möjligheten att nå en överenskommelse om eldupphör före valet och nöjde sig med att bedriva lobbyverksamhet för att begränsa den förväntade israeliska attacken mot Iran, i hopp om att förhindra att händelserna helt skulle spåra ur. Nu försöker administrationen måla upp en bild av att Sinwar var det hinder som undanröjdes på vägen mot en uppgörelse i Gaza. Hindret är fortfarande den ockuperande regeringen, som vägrar att dra tillbaka militären från Gaza.

Massutrotningen i Gazaremsan, bombningarna av hela Libanon och strävan efter en strategisk militär offensiv i Iran är beroende av det militära spelrum som i överväldigande grad möjliggörs av USA-imperialismen i vad Biden kallar det ”järnhårda stödet” till den israeliska kapitalismen. USA-imperialismen är inte bara underkastad den israeliska regimens nycker i den nuvarande krisen, utan förlitar sig på arbetsfördelningen, där Teherans ”motståndsaxel”, och indirekt Peking- och Moskvalägret, drabbas av slag med amerikanska vapen och under hot om ingripande av amerikanska militära styrkor som är utplacerade i regionen. Följaktligen sicksackade Bidenadministrationen från att uppmana till eldupphör i Libanon till att öppet stödja markinvasionen.

När den tillförordnade libanesiske premiärministern, magnaten Najib Mikati (med stöd av Hizbollahs 8 mars-allians), i början av oktober berättade för Bidens representant Amos Hochstein att den libanesiska regeringen var intresserad av att gå vidare med det avtal som formulerades i juni om landgränsen mot staten Israel, klargjorde man för honom att avtalet för närvarande inte stod på dagordningen – och att den amerikanska administrationens prioritet i själva verket inte var ett eldupphör, utan att ingripa genom att utse en president i Libanon och bilda en ny regering. Presidentämbetet, som är avsett för en kristen representant, har inte tillsatts på två år sedan general Michel Aoun (Fria patriotiska rörelsen, 8 mars-alliansen) avslutade sin mandatperiod. Hizbollah har hittills hindrat kandidater som favoriserats av Washington och Riyadh, som nu hoppas kunna dra nytta av slagen mot Hizbollah för att kröna sin lojala kandidat, befälhavaren för de libanesiska väpnade styrkorna Joseph Aoun, som genomgick militär utbildning i USA. Egyptiska och qatariska medlare varnade dock Biden-administrationen för att eftersom det är uppenbart att den israeliska armén inte kan utrota Hizbollah och att Hizbollah kommer att förbli en betydande (politisk och militär) kraft i Libanon även efter krigsslutet, kommer alla försök till en politisk lösning i praktiken att kräva Hizbollahs samtycke.

Den ”saudiska axelns” förhållningssätt till den israeliska kapitalismens krigsmaskin balanserar på ett dilemma, med ett tydligt intresse av att försvaga den ”iranska axeln” trots Riyadhs rädsla för att underminera avspänningen med Teheran och för en motreaktion även på hemmaplan. I väntan på den israeliska attacken, och samtidigt som Teheran hotar med en potentiell attack mot oljeanläggningar i Gulfstaterna, gjorde Irans utrikesminister Abbas Araghchi stopp i Riyadh (den 9 oktober) och i Kairo (den 17 oktober) under sin besöksturné i regionen denna månad och krävde att den ”saudiska axeln” skulle avstå från att samarbeta med den israeliska attackplanen. Däremellan anlände Saudiarabiens bin Salman till Kairo (den 15 oktober) för att tillsammans med Egyptens president al-Sisi tillkännage inrättandet av ett saudiskt-egyptiskt strategiskt samordningsråd mot bakgrund av den regionala utvecklingen och välanvända slagord om stabilitet och påstått stöd för inrättandet av en palestinsk stat kastades upp i luften. Den saudiska monarkin hoppas att den regionala krigskrisen ska skapa möjligheter för dem att återta inflytandet över den regionala ordningen efter en rad misslyckade interventioner sedan förra decenniet, särskilt i Syrien, Jemen och Libanon. De samarbetade på ett eller annat sätt för att avvärja iransk spärreld mot Israel i april och oktober, och bin Salman har svårt att dölja sin önskan om att främja en ”normalisering” med den israeliska kapitalismen parallellt med en formell ”försvarspakt” med USA-imperialismen, den mäktigaste supermakten på global och regional nivå. Planen spårade ur den 7 oktober 2023. Hamas överraskningsattack, som hade förberetts i två år, syftade till att förändra den regionala agendan och undergräva ”normaliseringsprocessen”.

Under de senaste månaderna har det förekommit rapporter om att ett militärt alliansavtal mellan USA och Saudiarabien skulle kunna undertecknas som skulle lämna Israel åt sidan. Men detta skulle kräva två tredjedelars ratificering i den amerikanska senaten, vilket är mindre troligt utan ett större regionalt avtal. I en artikel i The Atlantic (den 25 september), som granskar Washingtons försök att främja en stabiliserande överenskommelse i Gaza och regionen som en del av deras exitstrategi, illustrerade de förnekade citaten, som tillskrevs bin Salman, under ett besök av utrikesminister Blinken, det största hindret för att formalisera relationerna med den israeliska regimen: massornas solidaritet i Saudiarabien med de palestinier som attackeras under ockupationen. ”70 procent av min befolkning är yngre än jag”, de flesta av dem ”introduceras [till den palestinska frågan] för första gången genom denna konflikt. Det är ett enormt problem. Bryr jag mig personligen om den palestinska frågan? Det gör jag inte, men mitt folk gör det”. Han klargjorde att han behövde lugn i Gaza av opinionsskäl och att han inte motsätter sig att den israeliska militären anfaller igen ”efter sex månader, ett år”. Enligt en undersökning som genomfördes i Saudiarabien i december motsatte sig 96 procent av de tillfrågade banden mellan arabländerna och Israel. Mot denna bakgrund kräver Riyadh en läpparnas bekännelse till beredskapen att erkänna en palestinsk stat i framtiden – ett retoriskt trick som Netanyahu har använt tidigare, men som blockeras i sammansättningen av hans nuvarande koalition.

Ytlig bild av militära framgångar

Den omfattande offensiven i Libanon och upptrappningen av aggressionen i hela regionen skapade intrycket av att den israeliska högerregimen enkelt och oskadat skulle kunna genomdriva sin vilja som grannskapets översittare. Men trots skrytet om militära framgångar är de i det stora hela inte i närheten av en strategisk ”segerbild”.

Mordkampanjen mot ledare och militära befälhavare för Hamas, Hizbollah och den iranska regimens styrkor spelar en central propagandaroll för att skapa ett politiskt intryck av militära framgångar. Men precis som tidigare har hänt med politiska mord begångna av israeliska regeringar mot medlemmar av ledningen för dessa och andra rörelser – inklusive morden på Abbas al-Musawi 1992 och Ahmed Yassin 2004 – har detta ingen strukturell effekt på den organisatoriska och militära förmågan, i alla fall inte över tid, och avrättningarna sporrar till och med till politiska massympatier för dessa rörelser.

Trots den militära och spionerirelaterade överlägsenheten hos den starkaste militärmakten i regionen, uppbackad av den starkaste militärmakten i världen, ett år in i krigskrisen och blodsregeringens ”militära påtryckningar” avslöjas dess oförmåga att få gisslan frisläppt, att stoppa avfyrandet av missiler djupt in på israeliskt territorium, att låta tiotusentals återvända till sina hem, liksom dess oförmåga att kuva Hamas militära gren, för att inte tala om Hizbollahs mer utvecklade milis. Den israeliska militären hävdar att Hamas militära gren ”övermannades militärt” efter att dess centralkommando kollapsat och att den blev en decentraliserad ”gerilla- och terroristorganisation”. Påståendet är överdrivet och står i strid med insikten om att även i territorier som redan utsatts för koncentrerade attacker av ockupationsstyrkorna fortsätter partisankrigföring mot invasionen att organiseras och fortfarande avfyras raketer mot Gröna linjen. I Gaza, på Västbanken, i Libanon, Syrien, Irak, Jemen och Iran är den israeliska kapitalismens krigsmaskin inte i närheten av att besegra de relevanta politiska och militära styrkorna.

”Dahiehdoktrinen”, som formulerades 2008 efter att Dahiehs centrum i södra Beirut förstörts i kriget 2006, och som nu genomförs i Libanon, är en kampanj med terrorbombningar som syftar till att orsaka en snabb och kolossal förintelse. Syftet är att slå mot medvetenheten för att åstadkomma snabb kapitulation, lokal massilska mot den attackerade milisen och långsiktig avskräckning mot en militär konfrontation med staten Israel. Den tidigare Mossadchefen Tamir Pardo kritiserar den israeliska regeringen för att inte officiellt ha förklarat krig mot själva staten Libanon, uppenbarligen för att få till stånd en snabb kapitulation genom att pressa fram direkta förhandlingar, medan den israeliska kapitalismen ”nu har en fantastisk möjlighet att forma Mellanöstern”. Men trots skillnaden mellan Hizbollah och den libanesiska staten, och trots att flygplatsen den här gången bara har hotats och ännu inte bombats, är skadorna på infrastruktur och civilbefolkning enorma och dödandet och förstörelsen i Libanon har redan överskridit 2006 års dimensioner, vilket förvärrar den allvarliga ekonomiska krisen och rädslan för ökande sekteristiska spänningar. Men Netanyahus och Uncle Sams förstörelse av miljontals liv leder inte till att de politiska målen i ”Dahieh-doktrinen” uppnås. Det finns ingen snabb seger här. Befolkningen i Libanon vet mycket väl att det massiva dödandet och förstörelsen utförs av den israeliska regeringen och Hizbollahmilisen och andra styrkor uppfattas av många som den enda militära försvarsstyrkan mot den mordiska aggressionen – medan den libanesiska armén förblir neutraliserad och UNIFIL förblir en prydnad.

Det är uppenbart att Hizbollahs militära infrastruktur, under inflytande av en djup infiltration av israeliskt spionage, har drabbats av allvarliga slag sedan mordet på den militära flygelns befälhavare Fuad Shukr den 30 juli, genom den israeliska ”förebyggande offensiven” den 25 augusti och i stor utsträckning i den våg av attacker som inleddes med personsökarbombningarna den 17 september. Inom några veckor mördade den israeliska regeringen, förutom Nasrallah, en stor del av den högsta militära ledningen och kan ha dödat hans tilltänkta efterträdare, Hashem Safieddine, i en bombning av Dahieh den 3 oktober.

Omfattningen av den förstörelse och det dödande som orsakats av Hizbollah på israeliskt territorium har under tiden överskuggats. Mot bakgrund av den israeliska regeringens massiva dödande, fördrivning och förstörelse i hela Libanon uttryckte Hizbollahs biträdande generalsekreterare Naim Qassem i sitt tal den 8 oktober retoriskt stöd för de ansträngningar som talmannen i Libanons parlament Nabih Berri (från det shiitiska partiet Amal, 8 mars-alliansen) gjorde för att främja en vapenvila, uppenbarligen utan att uttryckligen villkora den med att den israeliska offensiven i Gaza skulle upphöra. Samma dag avfyrades dock den dittills tyngsta spärrelden av missiler mot Haifa och dess förorter. Hizbollahs militära kapacitet är fortfarande betydande, vilket illustreras av striden vid `Odaisseh den 2 oktober, då åtta israeliska soldater från elitförband dödades och av den explosiva drönare som träffade Golanibrigadens träningsbas i norra Israel den 13 oktober, varvid fyra soldater dödades och dussintals skadades. Särskilt när det gäller markkrigföring utgör Hizbollah en betydande utmaning för den militära ockupationen i södra Libanon.

Socialister deltar i kampen för ett fullständigt och omedelbart tillbakadragande av ockupationsstyrkorna från Libanon och för ett fullständigt och ovillkorligt stopp för alla militära angrepp från den israeliska högerregimen, under Washingtons beskydd, mot Libanon och dess befolkning, mot palestinierna och mot länderna i regionen. Israels offensiv i Libanon och på andra fronter syftar inte till att uppnå personlig säkerhet för miljontals israeler. I själva verket skapar den en motsatt trend genom att utvidga kriget och till och med underblåsa stödet bland breda lager i regionen för reaktionära hämndaktioner mot civilbefolkningen, såsom urskillningslös missilbeskjutning eller terrordåd som riktar sig mot civila.

Som en del av den kamp som är nödvändig för att stoppa infernot har befolkningen i Libanon, liksom i Gaza och på Västbanken, rätt till självförsvar inför en invasion och militär aggression – och demokratisk kontroll genom valda folkkommittéer över de olika väpnade styrkornas verksamhet. Det kan garantera försvarsinsatser över befolkningsgränserna som kommer att integreras i en bredare kamp för att stoppa kriget och förändra regionens ansikte, mot ockupationskrig, nationellt förtryck, imperialistisk aggression och mot oligarkierna och fattigdomen. Ur en sådan kamp kan också politiska kamporganisationer växa fram kring massornas gemensamma intressen gentemot de härskande klasserna och kring ett program för socialistisk förändring. Detta som ett alternativ till kapitalistiska partier som agerar som redskap för Västimperialismen, liksom till Hizbollahs och högerislamistiska krafters prokapitalistiska och sekteristiska politiska agenda, som i slutändan förlitar sig på kapitalismen och regionala och globala imperialistiska makter, samtidigt som de inte kan erbjuda ett verkligt sätt att besegra systemets nationella och sociala förtryck.

Den israeliska kapitalistiska ”oppositionen” i dödsregeringens tjänst

Den israeliska offensiven i Libanon åtföljs av ett särskilt flagrant tillstånd av maktberusning i den israeliska härskande klassen. Netanyahus blodsregering har fått hjälp av det israeliska kapitalistiska ”oppositions”-blocket, vars partier, inklusive resterna av Meretz i ”Demokraterna” under ledning av general Yair Golan, tävlar om att utmana Netanyahu från höger med chauvinistiska stridsvrål till förmån för bombningar av Iran och Libanon, samtidigt som de underblåser reaktionära massillusioner om minoritetsregeringens militära aggression.

Faktum är att hela den israeliska härskande klassen återigen slöt upp bakom regeringens militära åtgärder, precis som den gjorde vid varje tillfälle under den blodiga krisen när den såg en möjlighet till en militär maktdemonstration och främjandet av sina geostrategiska intressen. Med tiden kommer dock ockupationsmaktens militära maktbegränsningar att avslöjas i Gaza, på Västbanken och i Libanon, och det kommer återigen att stå klart att ingen politisk fråga som låg till grund för den blodiga krisen har lösts. Därför är det viktigt att insistera på att även inom den gröna linjen, som en del av uppbyggnaden av kampen för att stoppa kriget och störta regeringen, föra fram ett politiskt alternativ från en internationalistisk klassbaserad vänster gentemot de etablerade partierna, som kommer att uttrycka en kamp över nationsgränserna för att rycka upp med rötterna den ordning som bygger på ockupation, förtryck och kapitalets styre, och för social rättvisa och regional fred, grundad på socialistisk förändring.

Den förnyade vågen av nationalistisk reaktion som underblåses av den regionala militära upptrappningen har drastiskt minskat ”Deal Now”-rörelsen i det israeliska samhället. Den har också drivit fram demoralisering bland massorna i hela regionen och världen som motsätter sig den israeliska högerregimens militära aggression. Och den verkar ha försvagat kraften i den palestinska proteststrejk som utlystes av Arab High Follow-Up Committee i Israel den 1 oktober. Icke desto mindre gick folkmassor runt om i världen – framför allt i Marocko och Spanien – ut för att demonstrera, strejka och fortsätta att bygga upp en kamp för att stoppa det blodbad som den israeliska dödsregeringen åstadkommer. Fortsättningen av demonstrationerna på internationell nivå kan också ge medvind för att organisera demonstrationer på båda sidor av den gröna linjen mot den militära aggressionen och ockupationen.

De israeliska demonstrationerna för ”Deal Now” har krympt, men inte försvunnit: den mer militanta och kritiska flygeln av de bortfördas familjer, ledd av Einav Zangauker och andra (”We Are All Hostages”), uppmanade med beslutsamhet att fortsätta bygga upp en kamp, trots det militära kommandots restriktioner och trots motsatta uppmaningar från det etablerade ”Hostages and Missing Families Forum”. Zangauker, en ensamstående mor från Ofakim [en israelisk arbetarstad] som stödde Likud och Netanyahu, har också då och då under de senaste månaderna krävt ett slut på kriget, även om detta budskap är inkonsekvent. I en intervju med The New York Times denna månad uttryckte hon empati för det faktum att ”det palestinska folket också betalar ett mycket högt pris. Barn, familjer, kvinnor, äldre. Det här är bilder som jag som människa inte vill se”. Tyvärr tenderar de förhärskande rösterna i ”Deal Now”-rörelsen att föra fram ett totalt chauvinistiskt bortträngande av de palestinska och libanesiska massornas sorg och förstörelse, om inte till och med ett implicit eller explicit stöd för militär aggression.

Under tiden fortsätter dynamiken i den regionala krigsexpansionen och ett avtal om eldupphör är inte i sikte. Men som det massiva utbrottet av ilska i början av september underströk kommer pendeln i det israeliska samhället att svänga i ilska mot dödsregeringen. Den ekonomiska kris som utvecklas under bördan av att finansiera ockupationens krigsmaskin kommer att fördjupa massornas förbittring över en kris som leder till en återvändsgränd. Att insistera på att bygga demonstrationer mot den regering som önskar tystnad som på en kyrkogård markerar en nödvändig väg för kamp, för de många som kommer att vakna upp till kamp vid en senare tidpunkt. De krafter bland socialister och andra, palestinier och israeler, som konsekvent kämpar mot kriget och ockupationen som en del av en internationell kamp, insisterar på behovet av att lösa de problem som ligger till grund för krisen från roten. I det israeliska samhället, mot bakgrund av Netanyahus dödsregering och extremhögern, kan endast en kamp som antar bestämda krav på ett omedelbart stopp för kriget, ett utbytesavtal med fångar och gisslan, tillbakadragande av alla militära styrkor som attackerar den palestinska och libanesiska befolkningen, mot regeringens ekonomiska attacker och mot ockupationen och kapitalets styre, börja markera en verklig väg ut ur den blodiga krisen.

Stoppa kriget, ja till ett utbytesavtal, störta dödsregeringen. Kämpa för återuppbyggnad och en socialistisk lösning.

1. Bygg demonstrationer och protester och strejker över hela samhället för att stoppa kriget och störta dödsregeringen. Nej till en attack mot Iran, stoppa offensiven och ockupationen i Libanon! Stoppa folkmordsangreppet på Gaza – ta bort alla militära styrkor! Stoppa arméns och bosättarnas aggression på Västbanken. Nej till avrättningspolitiken och till bombningar. Ja till ett avtal nu för utbyte av fångar och gisslan, ”alla för alla”! Stoppa åtstramningarna som är avsedda att finansiera krigsmaskinen och gynna kapitalisterna! Ja till en organiserad protestvägran bland den israeliska allmänheten mot allt deltagande i ockupations- och utrotningskriget.

2. Förstärkning av den internationella kampen för att stoppa infernot. Ett slut på imperialistmakternas flöde av vapen, pengar och soldater för massmord, ockupation och destruktiva krig i Mellanöstern. Stöd till de palestinska fackföreningarnas uppmaning till solidaritetsaktioner och organisatoriska åtgärder för att bidra till att stoppa blodbadet i Gaza. Ja till palestinska demonstrationer och proteststrejker, såsom strejken i maj 2021, på båda sidor av den gröna linjen, som en del av en masskamp som organiseras demokratiskt genom valda aktionskommittéer, inklusive aspekter av organiserat självförsvar, för nationell och social befrielse.

3. Ett slut på Ben-Gvirpolisens politiska förföljelse och aggression som syftar till att tysta kampen mot den israeliska regeringen och upprätthålla nationellt förtryck och ”söndra och härska”. Förstärk förberedelserna för oberoende säkerhetsåtgärder och organisera självförsvar, och för att upprätthålla freden för demonstranter mot blodsregeringen.

4. Tilldela alla nödvändiga resurser för den massiva återuppbyggnaden av samhällen. Expropriering av kapitalisternas enorma resurser för återuppbyggnadsarbetet i alla drabbade samhällen och överföring av omfattande skadestånd till vanliga invånare i Gaza, Libanon, Västbanken och i Israel till invånare i norr och västra Negev. Massiv överföring av mat, rent vatten, basvaror och medicinsk utrustning utan kostnad till invånarna i Gazaremsan i den utsträckning som krävs.

5. Kamp för en grundläggande lösning. Fred kräver kamp – för socialistisk förändring. Ett slut på kriget som förs för att vidmakthålla den diktatur som belägringen, ockupationen, de koloniala bosättningarna, fattigdomen och det nationella förtrycket innebär för miljontals palestinier. Ett slut på kapitalets styre och den imperialistiska aggressionen. Slut på nationellt förtryck, lika rätt till existens, självbestämmande och ett liv i värdighet, välfärd och personlig säkerhet för alla. Ja till kampen för upprättandet av en självständig, demokratisk, socialistisk och jämlik palestinsk stat med huvudstad i östra Jerusalem, och till kampen för demokrati och socialistisk förändring i Israel och regionen.

6. Internationell solidaritet med vanliga människors kamp i hela regionen, som en del av kampen för socialistisk förändring och fred, inklusive strävan att upprätta en konfederativ, demokratisk och socialistisk regional samarbetsram på frivillig och jämlik grund. Det kommer att främja demokrati och personlig säkerhet och utnyttja de viktigaste resurserna, under demokratiskt offentligt ägande, till förmån för alla, samtidigt som lika rättigheter garanteras för alla nationer och alla minoriteter. Förverkliga en rättvis lösning på flyktingfrågan genom en överenskommelse som innefattar ett erkännande av den historiska orättvisan och rätten för dem som vill återvända, samtidigt som ett liv i välfärd och jämlikhet garanteras för alla invånare.

7. Främja åtgärder för att bygga ett klassbaserat, internationalistiskt och militant politiskt alternativ till vänster. För breda kamppartier på båda sidor av den gröna linjen, som kommer att sträva efter att samarbeta med varandra i kampen mot det israeliska kapitalets och ockupationens styre och för socialistisk förändring. Mot den nationalistiska kapitalistiska politik och imperialistiska aggression som försvarar förtryckande regimer som en del av ett system av ojämlikhet och flera kriser, vilket har gett upphov till det nuvarande historiska blodbadet.