foto: Public Domain
Efter högerns kupp har högerns nye ledare Juan Guaidó utnämnt sig till president till imperialismens stora förtjusning.
”Den första uppgiften för arbetarklassen och de politiskt medvetna och kampvilliga människorna i Venezuela är att organisera ett motstånd mot kuppen.” Det skriver Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Venezuela, Izquierda Revolucionaria, i en kommentar om situationen. Deras artikel publiceras här nedan. Ytterligare kommentarer om utvecklingen i landet kommer i dagarna.
Situationen i Venezuela nådde i förra veckan en kritisk punkt. Den nya ledaren för Venezuelas höger, Juan Guaidó (den kontrarevolutionära nationalförsamlingens nyvalde ordförande), har utropat sig själv till president. Han uppmanade sina sympatisörer att ta till gatorna för att fälla president Nicolás Maduro och hans regering.
Guaidó erkändes omedelbart som Venezuelas ”enda legitima president” av Trumpadministrationen och Latinamerikas högerregeringar, som med Brasiliens Bolsonaro i spetsen har gett entusiastiskt stöd till kuppen. Detta samtidigt som man cyniskt påstår sig stå ”för demokrati”.
Som förväntat kommer också applåder från andra sidan Atlanten från EU och regeringar som den spanska, tyska, franska, brittiska och franska med flera, som har gett Maduro ett ultimatum: kalla till val inom åtta dagar – annars kommer Guaidó att officiellt erkännas som Venezuelas president.
USA:s utrikesminister Mike Pompeo (tidigare CIA-chef) har med alla slags hot krävt att Maduroregeringen omedelbart avgår. ”Vi har alla förslag på bordet”, menade Trump, och ledande representanter för extremhögern i Venezuelas uttryckte i TV att ”vi är väldigt nära det tillfälle som vi har kämpat för i så många år”.
Guaidó och den venezuelanska högern försöker utnyttja den desperation och ilska som venezuelaner känner på grund av den ekonomiska och sociala kollaps som landet lider av. BNP och levnadsstandarden har fallit med 50 procent de senaste fyra åren och situationen har bara förvärrats med prishöjningar på uppemot 1 000 procent sedan början av året.
Under förra veckan svarade har tiotusentals människor i olika delar av landet svarat på Guaidós uppmaning om att inte lämna gatorna förrän Maduro avgår eller militären störtar honom, vilket är en kopia av högerns misslyckade kuppförsök mot den förre president Hugo Chávez i april 2002. Å andra sidan har regeringssympatisörer som samlats i Plaza O’Leary i Caracas och andra centrala platser i storstäderna fått uppmaningar av ledaren för det styrande PSUV-partiet, Diosdado Cabello, om att gå mot Miraflores-palatset och samlas där för att skydda Maduro från ett möjligt oppositionsangrepp, likt de gjorde 2002.
Den stora skillnaden mellan denna kupp och den mot Chávez 2002 är att den parasitära, korrupta och reaktionära högern i Venezuela lyckas mobilisera inte bara universitetsstudenter, egenföretagare och medelklassen, som under de våldsamma månaderna mars och juli 2017. Nu har betydande delar av ungdomar, arbetslösa och även arbetare också marscherat ut från fattiga stadsdelar på uppmaning av högern och extremhögern på grund av att de är desperata över den ekonomiska situationen och de brutala prishöjningarna på basvaror.
Sedan augusti 2018, när Maduros regering lanserade sitt nya ekonomiska åtgärdspaket och devalverade bolívaren genom att införa en ny valuta, ”den självständiga bolivaren” (BS), har hyperinflationen – som redan var ur kontroll – nått förödande nivåer. Innan den senaste krisen började växlades en dollar mot 3 000 BS! Vissa analytiker förutspår en sex- eller sjusiffrig inflation under detta året.
Kostnaden för en enkel konsultation i en privatklinik, något som inte bara medelklassen utan också många arbetare har tvingats till på grund av kollapsen av den offentliga sjukvården, har skjutit i höjden på några dagar – från 2 000 BS till 15 000 BS. Det statliga mobiltelefonbolaget Movilnet har ökat sina låga priser från 169 BS till 1 300 BS!
Samtidigt som regeringen accepterar dessa höjningar, eller till och med implementerar dem i tjänster och produkter som förlitar sig på offentligt ägda bolag, har regeringens enda svar varit ”triumfalistiskt”, med en utlovad lönehöjning på 400 procent (från 4 500 BS i månaden till 18 000 BS i månaden). Det är en höjning på knappa 60 kronor, helt otillräckligt för att bemöta prisökningen på basvaror.
Den utlovade löneökningen – som hyperinflationen kommer äta upp innan den införs – tillsammans med den triumfalism och den föraktande ton som ledningen och PSUV-byråkratin använder mot de protesterande, användningen av repression mot många arbetare som har lanserat defensiva strejker de senaste månaderna och faktumet att de flesta byråkrater lever med alla slags privilegier och materiella förhållanden liknande kapitalistklassens, har bara ökat folkets ilska. På denna objektiva grundval har högern återtagit initiativet.
Men en seger för högerns reaktionära krafter kommer inte att lösa folkets problem. Tvärtom. Målet för de imperialister som står bakom Guaidó är att tvinga fram en intervention av högt uppsatta militärer, eller åtminstone betydande skikt av dem, för att störta Maduro och ge makten till högern.
I åratal har Maduro försökt stanna i regeringen genom allt ge mer ekonomisk makt och tyngd i regeringen till höga militärer. Det har bidragit till en ökning av korruptionen och provocerat fram oroligheter bland arbetare och befolkning. Dock garanterar inte detta en lojalitet från den bolivariska nationella säkerhetsstyrkan (FANB) gentemot Maduro.
Under den senaste offensiven för att ta makten 2017 hade högern hoppats att deras protester på gatorna skulle sprida sig från städernas medelklassområden till arbetarklassens och de fattigas områden, men man misslyckades. Dessutom hade fascistiska gruppers våld och terror fått hundratusentals arbetare, som var missnöjda med regeringens politik, att ge PSUV och dess nationella konstituerande församling en sista chans. Men nu har situationen genomgått en kvalitativ förändring.
Den härskande klassens media och den internationella reaktionen presenterar händelserna i Venezuela som socialismens misslyckande. Men Venezuela har aldrig varit ett socialistiskt land. Imperialismens och dess media har stor hjälp av PSUV:s byråkratiska ledning som beskriver samarbetet med kapitalister och den katastrofala politiken som en ”övergångsfas mot socialism”, allt medan högern använt den ekonomiska kollapsen för att så förvirring bland massorna, underminera deras moral och diskreditera socialismens idéer, arbetarkontroll och allt som luktar som vänster eller revolution.
Vad Maduro och PSUV-ledarna står för är ljusår från vad socialism är och vad miljontals förväntade sig 2013, då de röstade för att behålla de sociala välfärdsprogrammen och förändringarna som Chávez drev igenom i ett försök att svara på arbetarna och de mest förtryckas förväntningar.
Sedan dess har Maduro och hans samarbetspartners försökt övertyga den venezuelanska och den internationella härskande klassen att de skulle kunna hantera den värsta krisen i landets historia utan de sociala explosioner som ett högerstyre skulle innebära. Under de senaste månaderna har nya stora nedskärningar och lönesänkningar drivits igenom, samtidigt som tusentals arbetare i statsägda bolag avskedats, vilket lett till att stödet till PSUV snabbt förlorat ytterligare stöd.
Nu är det samma borgerlighet, vilka tjänat på regeringens samförståndspolitik, som manövrerar med imperialismen för att återta direkt kontroll över statsmakten.
Erfarenheterna från de senaste åren visar att vi inte kan ha något förtroende för Maduros regering, byråkratin eller de högt uppsatta militärerna om vi vill hindra reaktionens seger. Det är Maduros politik, hans byråkrati och hans korruption som har öppnat för högern och för kuppen.
Guaidó är som en varg i fårakläder och talar om en regering för alla och om försoning. Men om han och de krafter som stödjer honom kommer till makten, kommer resultatet att bli en mardröm för miljontals arbetare och bönder som redan lider svårt under den sociala och ekonomiska krisen. Deras politiska och ekonomiska agenda kan bara appliceras med ännu mer massiva avskedanden, slakt av offentliga utgifter och förtryck av fackföreningar, sociala rörelser och vänsteraktivister. Allt detta på en blodigare och brutalare skala än vad de gör i sina stödjares länder (Brasilien, Argentina med flera).
Vi har ingen tid att förlora. Massivt motstånd måste resas mot reaktionens och imperialismens slag via massiv mobilisering underifrån, där ett revolutionärt socialistiskt och internationalistiskt program lyfts fram. Arbetare och förtryckta i hela världen, i början med de i Latinamerika, har en skyldighet att förkasta det blodbad som högerns och dess internationella mentorers kupp förbereder. Bara arbetarklassen kan rädda folket!
Den första uppgiften för arbetarklassen och de politiskt medvetna och kampvilliga människorna i Venezuela är att organisera ett motstånd mot kuppen.
Det enda sättet att undvika ett tragiskt resultat för arbetarklassen och befolkningen är med en oberoende enhetsfront från vänster för att öppet kämpa för erövring av makten i syfte att etablera ett verkligt demokratisk styre baserad på arbetare och de utsugna. Det behövs direktdemokrati på alla plan. Till försvar av ett genuint socialistiskt klassprogram som föreslår exproprieringen av de stora privata monopolen och bankerna för att få ett slut på hyperinflationen och korruptionen, avskaffa byråkratins privilegier och sträva efter att överföra den verkliga makten till arbetarklassens och de förtrycktas händer.
