Stoppa kriget! – Israels militära terroristattack mot Libanons folk

Av Yasha Marmer (Socialistiska Kamprörelsen, ISA i Israel/Palestina) // Artikel i Offensiv

Måndagen den 23 september blev den hittills blodigaste dagen den israeliska regimens krig mot Libanon. Enligt det libanesiska hälsodepartementet dödades närmare 500 personer och 1 645 skadades. Tiotusentals drevs på flykt undan de intensifierade israeliska flygangreppen. De allt dödligare attackerna mot Libanon utgör enligt Israels försvarsminister Yoav Gallant en ”ny fas” i det snart ett år långa terrorkriget mot Gaza. Det är med stöd från inte minst USA-imperialismen som den israeliska regimen, som mötts av allt större protester även på hemmaplan, trappar upp och utvidgar kriget.Kriget mot Libanon är också ett direkt angrepp mot försöken att nå en vapenvila i Gaza. Netanyahus dödskabinett (regering) är den farligaste kraften i regionen. De senaste dagarna lönnmord, terror och intensifierade luftangreppen är sannolikt en förberedelse för israelisk markinvasion av Libanon, vilket riskerar att sätta hela regionen i brand. Nu krävs en upptrappat krigsmotstånd.

Denna artikel skrevs av Yasha Marmer (Socialistiska Kamprörelsen, ISA i Israel och Palestina) under den gångna helgen.
Socialistiska Kamprörelsen kämpar på plats mot kriget och mot den blodiga kapitalistiska regering som leder det, och för ett socialistiskt alternativ som kan förena massornas i en gemensam kamp för fred.

Israels regering – dödskabinettet – saboterar återigen ett eldupphör och ett utbytesavtal samt driver på för en långvarig upptrappning på flera håll i Libanon, Västbanken och Gaza; ett ”evigt krig” för att försvara ockupationen och kapitalets styre.

31 personer, inklusive tre barn och sju kvinnor, dödades och ytterligare 66 skadades av det israeliska flygvapnets attacker i Beirut i fredags – och de följdes av fortsatta bombningar under de följande dagarna. Detta inleddes efter tillkännagivandet av krigsminister Gallant den 10 september att ”tyngdpunkten” för den israeliska kapitalismens militära attack rör sig norrut – till Libanon.

Netanyahuregeringen och cheferna för militären och underrättelsetjänsten – som litar på den israeliska kapitalismens krigsmaskin – ”exporterar” den militära aggression som de använder i kriget för att förstöra Gazaremsan till Västbanken och Libanon. Det sker naturligtvis utan någon paus i folkmordsattackenGaza. 

På eftermiddagen den 20 september attackerade de krigsflygplan som skickats av dödskabinettet två bostadshus, med 40 lägenheter vardera, i Dahiyadistriktet i Beirut.Skrämmande nog återfanns kropparna av fyra personer från samma familj i vraket. Räddningsarbetet fortsätter och dödssiffran väntas stiga.

Under attacken dödades enligt Hizbollah också befälhavare för Radwanstyrkan, liksom chefen för en av organisationens elitenheter, Ibrahim Akil. Den israeliska arméns talesman tog på sig ansvaret för mordet. Detta är ytterligare en länk i kedjan av provocerande och blodiga lönnmord, efter mordet i slutet av juli på Fuad Shukar, Hizbollahs ledare i Beirut, och omedelbart därefter på chefen för Hamas politiska byrå, Ismail Haniyeh, i Teheran. Dessförinnan utfördes mordet på Muhammad Daf den 13 juli i Al-Muassi-området i Gazaremsan – som en del av en komplott där minst 90 palestinska kvinnor och män på flykt dödades. Den militära underrättelsetjänstens bombningar i Libanon följer samma mönster som bombningen av civil infrastruktur i hamnen i al-Hudaydah i Jemen den 20 juli.

Vågorna av explosioner av tusentals personsökare och walkie-talkies av olika slag, liksom telefoner och mobila datorer som bars av operatörer och personer i olika positioner i Hizbollah, inklusive icke-militära positioner – i hela Beirut, Tyre, södra Libanon, Bekaa och Syrien – resulterade i urskillningslösa skador på tusentals invånare och var i huvudsak en kampanj av statlig terrorism med många dödsoffer.

Förutom Hizbollahmedlemmar skadades även grannar och familjemedlemmar till aktivister i organisationen, parlamentsledamöter och diplomater, liksom förbipasserande, inklusive barn, på marknader, stormarknader, bankkontor, universitet, bostäder, sjukhus, städer och byar långt från Hizbollahs militära baser.

Dödssiffran efter vågorna av explosioner steg till 36, varav minst två barn, enligt det libanesiska hälsoministeriet. Tusentals skadades, hundratals av dem allvarligt och dödligt. Antalet skadade som behövde sjukhusvård i Beirut var högre än de tusentals som lades in på sjukhus omedelbart efter den enorma explosionen i Beiruts hamn 2020. En läkare på ett sjukhus i Beirut specificerade i en intervju: ”Omkring 75 procent av de sårade skadades i ögonen, inklusive 15 procent som förlorade två ögon. Fingrar var avskurna, inre organ var utslitna och vi har inte tillräckligt med utrustning och narkos för att behandla dem alla.” Katastrofen drabbade ett kollapsande sjukvårdssystem i ett land som befinner sig mitt i en akut och långvarig ekonomisk kris som redan före attacken ledde till brist på läkemedel och sjukvårdspersonal. Till det stora antalet fysiskt skadade kommer många fler psykiskt skadade offer. 

De som gav order om att utföra denna attack från de luftkonditionerade rummen på Kriyabasen i Tel Aviv gjorde det med vetskap om just dessa effekter. Uppenbarligen ingick i kalkylen att en sådan omfattande attack med stor sannolikhet skulle kunna leda till ett fullskaligt krig med Hizbollah; att Hizbollah skulle svara med raketbeskjutning, även mot Israels större städer och att ett regionalt krig mot ”den iranska axeln” och till och med Iran självt skulle utvecklas.

”Israel förbereder sig för en ny fas av konfrontation med Hizbollah, riktad mot den stora mänskliga och militära kapaciteten. Det är detta som gör talet om ett fullskaligt krig realistiskt. Om fienden inleder en operation som riktar sig mot fler än 10 000 personer, militär personal och civila, i centra, utposter eller hem, då har han beslutat att vi befinner oss i ett krig utan regler, tak och gränser, och kanske är det meningslöst att vänta på att fienden ska kasta tärningen först”, skrev Ibrahim Al-Amin, redaktör för den libanesiska tidningen Al-Akhbar, som anses stå Hizbollah nära, i förra veckan. 

Hizbollahledaren Nasrallahs tal den 19 september hade inte karaktären av en allmän krigsförklaring, även om han kallade attacken med explosioner en krigsförklaring mot Libanon. Han betonade att utnötningskriget vid gränsen mellan Israel och Libanon inte kommer att upphöra utan en vapenvila i Gaza, och i en retorisk vädjan till Netanyahu och Gallant betonade han att ”ni kommer inte att kunna låta invånarna återvända till sina hem i norr. Det enda sättet är att stoppa aggressionen i Gaza och på Västbanken. Ingen militär upptrappning, inga lönnmord, inget dödande och inte ett fullskaligt krig. Det kommer inte att få invånarna att återvända till norr. Snarare kommer det ni gör att öka fördrivningen och eliminera möjligheten att få dem att återvända.” Som populistisk ledare valde han faktiskt att gå i linje med massornas önskan i regionen, och i Libanon självt, att undvika ett regionalt krig och tvinga Netanyahuregeringen till eldupphör, samtidigt som han betonade att ”den libanesiska fronten inte kommer att upphöra förrän den israeliska aggressionen i Gazaremsan har upphört”.

Redan vid tidpunkten för talet skickades det israeliska flygvapnets stridsflygplan för att skaka Beiruts himmel med plan som passerade ljudvallen och regnade bomber över södra Libanon. Dagen efter genomfördes ytterligare en megaprovokation med mordet på många offer i hjärtat av Dahiya. Krigsregeringen i Tel Aviv är redo att offra inte bara den israeliska gisslan utan också, potentiellt, ytterligare tiotusentals invånare i Israel och regionen för krigets skull för att stärka ockupationen och det nationella förtrycket av miljontals palestinier och den israeliska kapitalismens hegemoni i regionen.

Krig och statsterror är regeringens metod för att hålla både den inhemska opinionen, inklusive ”oppositionspartierna”, och imperialisterna på sin sida. De vill framställa sina handlingar som att de förhindrar ett fullskaligt krig med Iran. De vill återfå den nationalistiska stämningen från perioden efter den 7 oktober och återigen i april i konflikten med Iran. Detta trots att allt fler förstår att den enda ”lösning” som denna militära politik erbjuder är ständigt krig, ockupation och terror.

Den israeliska regeringens katastrofala upptrappning kommer ur desperation, vid en tidpunkt då den israeliska kapitalismen, inför årsdagen av den 7 oktober, inte kan uppnå ett militärt slut på någon front och presentera en ”segerbild”. Konflikten i toppen av den israeliska regimen trappas upp mot bakgrund av att folkmordsattacken, som har förstört Gazaremsan, utplånat familjer och samhällen och massakrerat invånare, misslyckats med att uppnå de officiella målen för kriget – att ”utplåna Hamas” och ”lösa gisslanfrågan”. 

Strax före början av explosionsattacken i Libanon lade dödskabinettet till målet att ”invånarna i norr ska återvända till sina hem på ett säkert sätt”. Möjligheten att uppnå detta genom att ”öka det militära trycket” på Libanon liknar möjligheten att frita gisslan genom att ”öka det militära trycket” på den ödelagda Gazaremsan.

Den kapitalistiska ”oppositionen” i Knesset (Israels parlament) hjälper den blodiga regeringen – till exempel det nya partiet Demokraternas ordförande, general Yair Golan – som attackerar Netanyahu från höger för att han dröjt med att invadera Libanon. Inför dessa röster från den nationalistiska reaktionen, betonar vi att målet med förstörelse, dödande och massförlust av massorna i Libanon, såväl som massorna i Gaza, aldrig kommer att bana väg för återställande av samhällen och hållbar säkerhet i Galileen eller västra Negev. Och från början var förstörelsekriget mot Gazaremsan, i likhet med de militära angreppen i Libanon eller på Västbanken, inte avsett för detta.

Den militära aggressionen på Västbanken och i Libanon saboterar medvetet alla chanser till vapenvila och frisläppande av gisslan i Gaza, vilket förvärrar upptrappningen på Västbanken och i Libanon. Dödskabinettets upptrappning leder regionen till en utdragen blodig kris utan något slut i sikte, för att skydda status quo med ockupation, nationellt förtryck och kapitalets styre.

USA-imperialismen befinner sig i en paradox. Å ena sidan strävar Vita huset efter ett stabiliserande avtal som kommer att leda till vapenvila, om än bara tillfälligt, fram till presidentvalet. Å andra sidan omintetgör Washingtons grundläggande stöd för Netanyahu-regeringens militära attacker samt USA:s egna styrkor och ingripanden i regionen – som en del av rivaliteten med den ”iranska axeln” som stöds av den ryska och kinesiska imperialismen – alla möjligheter till en överenskommelse.

Några av de demonstrationer som anordnades av de kidnappades familjer i Israel under den gångna helgen innehöll mer långtgående budskap, som till exempel den banderoll som höjdes under en demonstration framför Kirya i Tel Aviv: ”Nej till ett fullskaligt krig, ja till ett avtal”. Den ihållande proteströrelsen för en uppgörelse (”Deal Now”) nådde sin kulmen i början av månaden, med den största demonstrationen sedan den 7 oktober och en generalstrejk i den israeliska ekonomin. 

Utvidgningen av kriget till Libanon som har initierats av Netanyahus blodiga regering och extremhögern måste också bemötas med ilska och brådska för att bygga upp kampen för fler proteståtgärder och strejker på lokal och nationell nivå. Det nya kriget i Libanon är ett avsiktligt mord på massornas strävan efter eldupphör, en bytesaffär och återupprättande av samhällen.

Stoppa katastrofen med den blodiga krisen nu! Stoppa politiken med lönnmord och bombningar och faran för ett regionalt krig! Stoppa blodbadet i Gaza, stoppa arméns och bosättarnas aggression på Västbanken, ja till avtalet nu för utbyte, för återkomsten av ”alla för alla” (kamprörelsens paroll att alla fångar och gisslan, på alla sidor, ska släppas)! 

Kamp för att störta den blodiga regeringen och hela dess agenda som tjänar kapitalets och ockupationens styre. Ett slut på imperialistmakternas tillförsel av vapen och medel för massmord, ockupation och destruktiva krig i Mellanöstern. 

Ja till internationell solidaritet i vanliga människors kamp i hela regionen och internationellt, som en del av en kamp för socialistisk förändring och fred, mot det kapitalistiska och imperialistiska system som skapar krig och död.