Stoppa kriget mot Gaza: ”Mellanöstern vid avgrundens rand”

av Leon, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Människor över hela världen ser med bävan på att kriget mot Gaza har gått in i sin tredje vecka. Över hela världen har det genomförts massprotester mot kriget och i solidaritet med de palestinska massorna som utsätts för kraftiga bombningar av den israeliska regimen. Om bombkriget mot Gaza följs av en markinvasion hotar ett blodbad och en förstörelse i en omfattning som inte har skådats på årtionden. Över en miljon palestinier har beordrats att lämna sina hem i norra Gaza utan att ha någonstans att ta vägen eftersom gränsövergången Rafah mellan Gaza och Egypten är stängd.

Hittills har över 5 000 palestinier dödats, varav 1 000 barn. Det är det högsta antalet dödsoffer på minst 15 år. Hamas attack den 7 oktober dödade över 1 400 israeler, det högsta antalet dödsoffer i Israels historia. Över 150 israeler hålls fortfarande som gisslan i Gaza av Hamas.
Krigstillstånd råder även vid gränsen mellan Israel och Libanon med dagliga skärmytslingar mellan den israeliska militären och Hizbollah. En markinvasion i Gaza kan lätt utlösa ett fullskaligt krig mellan Israel och Hizbollah, som drar in regionala makter som Iran och följs av ett direkt amerikanskt ingripande. Redan har missiler och drönare som avfyrats av Iranstödda Houtistyrkor i Jemen – som skulle kunna utgöra ett hot mot Israel ­– skjutits ned av amerikanska krigsfartyg.
Kriget i Gaza är den senaste brännpunkten i den globala kapitalistiska krisen och drivs av det kalla krigets dynamik.
USA:s president Joe Biden har blivit den första amerikanska presidenten att besöka Israel under ett krig. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak följer i hans fotspår. Men till följd av massprotesterna efter attacken mot sjukhuset i Gaza kunde det planerade mötet i Amman mellan Biden, Egyptens ledare Abdel Fattah el-Sisi, Jordaniens kung Abdullah bin Al-Hussein och Fatahs ledare Mahmoud Abbas inte hållas, utan ställdes in. Samtidigt varnade Jordaniens kung för att ”Mellanöstern är vid avgrundens rand”.

Bidens besök i Israel hade en dubbel karaktär: Å ena sidan syftade det till att främja USA-imperialismens intressen i regionen, vilket den ökade amerikanska militära närvaron i regionen, med krigsfartyg och marinstridskrafter för att ingripa, tillsammans med det enorma militära stödet till den israeliska regimen, vittnar om. Washingtons starka uppbackning är en orsak till den israeliska regimens brutala krigföring.
Men å andra sidan skulle besöket tjäna till att lindra den skada som stödet till Netanyahu kan orsaka USA-imperialismen i regionen. Därför var Bidens resa också ett led i Vita husets strävan efter att försöka hålla tillbaka den israeliska regimens värsta krigshökar. Ett annat led i denna strävan var Bidens skryt om att han har lyckats förhandla fram en uppgörelse som innebar att gränsen skulle öppnas för mat och medicin till Gaza.
Den kinesiska imperialismen har cyniskt försökt framställa sig som en neutral fredsmäklare i hopp om att detta ska stärka den egna ställningen gentemot USA-imperialismen, främja den kinesiska imperialismens intressen i Mellanöstern, samt avleda uppmärksamheten från Rysslands krig i Ukraina.
Men den kinesiska regimen, som med sina lån har skuldsatt många av regionens länder, har också band till den israeliska regimen som man helst vill ha kvar. Det kan dock bli svårt om kriget utvidgas och Iran samt andra regionala imperialistiska krafter blir direkt indragna.
Putinregimen, som bedriver krig i Ukraina, har också försökt framställa sig som en fredsmäklare.

Den ryska och den kinesiska imperialismen förenas i att man tävlar med USA-imperialismen om inflytande i regionen och fruktar att den fortsatta och farliga utvecklingen kan komma att innebära ett hot mot de egna maktintressena.
Saudiarabien har offentligt sagt sig vilja frysa ”normaliserings”-samtalen med Israel och Turkiets Erdoğan, som har arbetat för att förbättra sina relationer med Netanyahu, försöker nu återigen att framstå som en försvarare av palestiniernas rättigheter. Den egyptiska regimens roll har också avslöjats. Den kunde ha avbrutit sina förbindelser med Israel, och det kunde Jordanien också ha gjort..
Den egyptiska regimen har samarbetat med Israel för att upprätthålla blockaden och hävdar nu att man håller Rafahövergången stängd för att undvika en ny Nakba som skulle jaga ut Gazas befolkning från deras land till permanenta flyktingläger på Sinaihalvön. Men Sisiregimen gör det också av rädsla för framtida sammanstötningar med miljontals palestinier.

Kriget i Gaza är den senaste brännpunkten i den globala kapitalistiska krisen och drivs av det kalla krigets dynamik.

Explosionen vid al-Ahli-sjukhuset i Gaza var en enorm tragedi med 500 palestinska dödsoffer, många av dem människor som sökte skydd från israeliska bombningar. Den israeliska regimen har cyniskt distanserat sig från allt ansvar, men bombardemanget mot Gaza motsvara redan ett års amerikanska bombningar i Afghanistan.
Det finns ännu inte tillräckligt med bevis för att avgöra om explosionen orsakades av en israelisk bomb eller en missil från Palestinska islamiska jihad (PIJ), men en sak är klar: Massiva bombningar av tätbefolkade bostadsområden har orsakat och kommer att fortsätta att orsaka sådana tragedier, och oavsett den omedelbara orsaken har israeliska stridsflygplan bombat i närheten av sjukhuset.
Oavsett om detta orsakades av en PIJ-missil eller inte motsätter vi oss också otvetydigt metoderna med urskillningslösa missilattacker mot civilbefolkningen.
Explosionen har ökat fokus och ilska mot kriget. Marocko såg de största protesterna sedan de marockanska ledarna undertecknade ”normaliseringsavtalet” med Israel. Dessa protester belyser också motståndet mot den marockanska monarkin, vilket ökar risken för ytterligare instabilitet i dess styre.

Protesterna på Västbanken slogs ned av den palestinska myndigheten, som har spelat rollen av en polisstyrka som samarbetar med israeliska intressen för att undergräva motståndet mot ockupationen. Demonstranter, som var arga på Fatahs roll, skanderade ”Folket vill se presidentens fall” med hänvisning till Mahmoud Abbas som har förlorat ett stort stöd under årens lopp på grund av sitt samarbete med den israeliska regimen. Samma slogan hördes i protesterna i Amman. Den kokande ilskan underifrån är återigen ett stort problem för de regionala regimernas överlevnad.
Förnyat fokus på folkliga aktioner bland palestinier och massorna i regionen är en viktig positiv förändring som belyser massornas roll när det gäller att befria sig från korrumperade och förtryckande regimer.
Protester har brutit ut i Mellanöstern och i hela världen mot den israeliska aggressionen. Förutom de som redan har nämnts har Tunisien sett de största protesterna sedan presidentens maktövertagande för över två år sedan. I Jemen, Irak, Libanon och Egypten, bland andra länder, har massprotester gjort sin solidaritet med de palestinska massorna tydlig.
Även i Väst har har stora protester ägt rum, trots att regeringarna i exempelvis Tyskland och Frankrike har förbjudit dem.

Men vi har även bevittnat en farlig ökning av nationalistiska, islamofobiska och antisemitiska uttalanden och handlingar.
Protester i land efter land har visat äkta solidaritet och motsatt sig den kriminella israeliska krigsmaskinen. Revolutionära socialister har dock ett ansvar att klargöra meningsskiljaktigheter med de delar av rörelsen som intar en okritisk hållning till den massaker som Hamas utförde mot israeliska arbetare. Socialister kämpar sida vid sida med arbetande människor mot det kapitalistiska systemet av förtryck och krig. Att inta en genuint internationalistisk ståndpunkt innebär att vi motsätter oss angreppet på arbetare var de än bor.
Många av dem som är ute på gatorna frågar sig hur de palestinska massorna ska kunna vinna verklig befrielse. Den urskillningslösa terrorismens handlingar förnekar massorna att spela en kollektiv roll i kampen och är därför en reaktionär taktik. Istället tillskriver de sig själva rollen som ”befriare”. De kämpande massorna tillerkänns inget ansvar, inget demokratiskt beslutsfattande och inga synpunkter. Vissa inom vänstern har till och med hävdat att denna taktik är ett oundvikligt steg på vägen mot avkolonisering och att den därför inte bör kritiseras.
Men i verkligheten har urskillningslös terror, som den vi bevittnade den 7 oktober, gett den israeliska regimen den kraft som den behövde för att göra livet till ett helvete för de palestinska massorna.
Vi ställer detta synsätt mot rätten till kamp, inklusive väpnad kamp, för att försvara sig mot militär invasion, med stöd av valda kampkommittéer i de palestinska samhällena. Detta exemplifieras av taktiken i det palestinska massupproret 1987 och ”värdighetsstrejken” 2021.

Hamas är en högerinriktad prokapitalistisk kraft som har fungerat som det styrande partiet i Gaza under de senaste 17 åren. Den spelar polisens roll när det gäller att undertrycka arbetarnas strejker samt kvinnors och hbtq+-personers rättigheter. Vi får inte förväxla Hamas med de palestinska massorna. Hamas är till sin natur en arbetarfientlig organisation.
Urskillningslös terrorism står i diametral motsättning till internationell arbetarsolidaritet och är främmande för klasskampen.
Attacken den 7 oktober chockade det israeliska samhället, men undergrävde också den sionistiska idén om säkerhet för den judiska befolkningen i Israel.
Högerregeringen har börjat attackera palestinier i Israel och andra som har protesterat mot kriget. På ett vidrigt sätt har högerextrema nationalistiska chauvinister till och med attackerat vakor och familjemedlemmar till gisslan och kallat dem ”vänsterförrädare”.

Socialist Struggle Movement (ISA i Israel-Palestina) organiserar sig emot attacker mot studenter som har svartlistats av extremhögern för att inte tillräckligt stödja kriget mot Gaza och står upp för den demokratiska rätten att motsätta sig regeringens handlingar.
Samtidigt har högerns misslyckande med att uppfylla sitt löfte om säkerhet efter årtionden av ockupation lett till att misstron mot regeringen är mer omfattande än tidigare.
Regeringen var redan innan den 7 oktober extremt impopulär, vilket polariseringen och de historiska massprotesterna sedan januari i år har visat. Nu körs israeliska högerministrar bort en efter en när de försöker besöka samhällen som överlevde Hamasmassakern.
Ilskan mot regeringen och särskilt de högerextrema är stor. En 19-årig överlevande sade att medan hon kunde lämna sitt förstörda samhälle har människorna i Gaza, bara några kilometer bort, ingenstans att ta vägen. Hon lade 100 procent av skulden på Netanyahus agerande för att ha skapat denna kris.

Den politiska krisen i Israel förstärks också av den hotande ekonomiska krisen. Klassmotsättningarna fortsätter att utvecklas med ilska mot bankerna som, trots rekordvinster, bara har gett små donationer till överlevande och mot livsmedelsjättarna som, under en tid av krig, har höjt sina priser.
Chefen för Shin Bet (den israeliska säkerhetstjänsten) erkände misslyckandet. Andra höga israeliska tjänstemän verkar också ta på sig ansvaret. Netanyahu har dock inte gjort det. Han lovade att göra sig av med Hamas, men i takt med sina misslyckanden gräver han sin egen grav.
I det korta perspektivet är det inte sannolikt att dagens mindre protestaktioner snabbt blir till en bredare antikrigsrörelse i Israel, men den fortsatta krigsutvecklingen rymmer också möjligheten till att en fredsrörelse börjar formas. Kriget är den senaste dramatiska händelsen som återspeglar en ny period av global kapitalistisk kris. Detta är en viktig länk i kedjan av krig och konflikter. Från Ukraina till Sahel och Nagorno-Karabach avslöjar kapitalismen sig som ett system av ständigt pågående misär, fattigdom och krig.

De globala makterna svarar med att försöka rädda sina egna intressen i regionen. Detta belyser återigen arbetarklassens roll i kampen för ett alternativ på global nivå. Vi står i solidaritet med alla offer för krig och terror, och ansluter oss till dem som står upp och kämpar tillbaka.

SOCIALISTISKT ALTERNATIV & OFFENSIV SÄGER:
• Stoppa kriget mot Gaza. Nej till ockupation, blockad och belägring.
• Nej till Västimperialismens stöd till kriget, inklusive den svenska regeringens stöd och militarism.
• Solidaritet med alla civila offer.
• För demokratisk organisering och massiv arbetarkamp underifrån på båda sidor mot krig, terror, förtryck och korrupta styren.
• En demokratisk och socialistisk palestinsk stat och en socialistisk samhällsomvandling av Israel som en del av en demokratisk, socialistisk federation i Mellanöstern är det enda sättet att få slut på ockupation, diskriminering, fattigdom, exploatering och krig.