Stoppa kriget – ryska trupper ut ur i Ukraina, nej till Nato-imperalism

Av Per Olsson

När detta skrivs den 3 mars har Putinregimens krig mot Ukraina gått in på sitt åttonde dygn. Kriget, som stadigt trappats upp, skördar allt fler offer och lägger infrastruktur, stadskärnor och bostadsområden i ruiner.  En miljon människor har drivits på flykt undan bomberna, raketbeskjutningarna och markstriderna.

Det är ett imperialistiskt krig och en allvarlig eskalering av den globala maktstriden om intressesfärer, marknader och prestige på världsarenan. Kriget utgör en brutal fortsättning på den auktoritära Putinregimens repressiva politik på hemmaplan och dess storryska chauvinism.

De ryska trupperna måste omedelbart och villkorslöst dras bort från Ukraina. Behovet av hjälpinsatser är enormt och de som tvingats på flykt undan krig och förtryck, oavsett ursprungsland, måste ges permanent skydd och asyl.

Fullt stöd måste ges till de modiga antikrigsprotester som genomförs i Ryssland, trots massarresteringar, bestraffningar och risk för avsked.

Men inget förtroende och stöd kan ges till EU-regeringarna och USA-imperialismen som utnyttjat kriget för sina egna syften och maktintressen. Det är en ny chockdoktrin där krigets fasor och den djupaste säkerhetskrisen i Europa sedan andra världskriget används för att snabbt lägga om politiken och genomföra den kraftigaste militära upprustningen i modern tid, stärka Nato och avskaffa alla hinder som funnits mot vapenexport. Den militära upprustningen innebär nya pålagor och nedskärningar i välfärden, en trend vi såg även innan krigets utbrott. Samtidigt som den tilltagande militariseringen av Europa, inte minst Östersjöområdet, på intet sätt bidrar till att minska spänningarna och konfliktriskerna. Tvärtom.

Att kriget och de militära spänningarna mellan de imperialistiska makterna beskrivs som det ”nya normala läget” ger en skrämmande bild av vad som hotar om inte världens arbetare och fattiga förenas i en kamp för en socialistisk värld i fred och frihet. Eller som socialister förkunnade för mer än hundra år sedan: ”Militarismen måste dö om folket ska överleva”.

de militära spänningarna beskrivs som det ”nya normala” vilket ger en skrämmande bild av vad som hotar om inte världens arbetare och fattiga förenas i en kamp för en socialistisk värld i fred och frihet.

Över hela världen har det genomförts stora antikrigsprotester och det finns en enorm solidaritetsvilja, som tvingat EU-ledarna att i en liten grad och tillfälligt sänka flyktingmuren gentemot Ukraina. Enligt förslag ska ukrainska flyktingar få stanna och ges skydd i åtminstone ett år. De socialdemokratiska regeringarna i Sverige och Danmark var dock in i det sista motståndare till vad de föraktfullt stämplade som ”kollektiv asylrätt”. Samtidigt rapporteras om vidrig rasism när svarta stoppas från att fly Ukraina av ukrainska och polska gränsvakter.

EU har tänkt att aktivera ett 20 år gammalt direktiv som var tänkt att ge skydd till flyktingarna från krigen i det före detta Jugoslavien men som aldrig togs i bruk. Detta kommer öppna för att flyktingar från Ukraina får stanna ett år i EU med rätt att gå i skola och arbeta utan att behöva genomgå asylprocess. Tidigare flyktingmotståndare som polska och ungerska regeringarna – men även SD ledda kommuner i Sverige som Sölvesborg – vänder nu och tar emot flyktingar. Vi får dock räkna med att EU och högerstyrda stater och kommuner   imorgon inte vara främmande att skylla problemen på samma flyktingar och påstå att “flyktingmottagandet” är orsaken till “varför vi måste skära ned”.

Samtidigt med krigets upptrappning har samtal förts om ett möjligt eldupphör. Idag den 3 mars ska nya samtal hållas men av krigsutvecklingen att döma är det tyvärr inte mycket som tyder på att en väg öppnas till ett eldupphör. De första samtal som hölls tidigare veckan gav inga kända resultat, utan följdes av utvidgat krig med nya ryska truppinsatser, Putins knähund i Belarus, president Lukasjenko, öppnade för att tillåta kärnvapen i landet och att ryska styrkor ska få etablera sig där permanent. Det finns även uppgifter om att trupper från Belarus gått in i Ukraina, något Lukasjenko förnekat med kommentaren “Det behövs inte”.

Kriget har skapat den värsta säkerhetskrisen i Europa sedan andra världskrigets slut och dess geopolitiska skalv har för lång tid osäkrat världen. Väst-imperialismens agerande hettar upp situationen ytterligare. Som tex när USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield talade i FN:s generalförsamling och menade att Putin hotat att invadera Finland och Sverige, vilket är en övertolkning av Putins faktiska hot.

Den chock, oro och förstämning som kriget skapat har makteliten utnyttjat till att inom ramen av en ny chockdoktrin genomdriva vad de länge önskat med inte ansett sig kunna genomföra.  Den militära upprustningen som nu inletts, efter att världens militärutgifter redan för några år sedan hade nått sin högsta nivå sedan det gamla kalla kriget, har bara sin motsvarighet  i den upprustning som föregick de båda världskrigen.

– Kriget riskerar att bli mycket brutalare och blodigare än vi hittills sett. Det ser avgrundsmörkt ut just nu, säger SVT:s utrikeskorrespondent Samir Abu Eidm på plats i Lviv i västra Ukraina som hittills inte utsatts för samma fruktansvärda bombardemang och raketbeskjutningar som många andra av landets städer.

I landets nästa största stad Kharkiv, belägen i Ukrainas östra del och vars befolkning i huvudsak är rysktalande, har våldsamma strider rasat flera dagar och det finns många otäcka indikationer som pekar mot att invasionens nästa blodiga fas blir en belägring av huvudstaden Kiev samt att erövringen av staden Cherson följs av fortsatta ryska framryckningar i södra Ukraina. I söder samlar sig Putinregimens styrkor för en som det ser ut storoffensiv för att erövra industri- och hamnstaden Mariupol och därmed säkra en land- och järnväg från de ryskkontrollerade utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk till Krim samt säkra kontrollen över kustområdena runt Azov-sjön.

Den ryska krigsinsatsen har dock mött ett betydligt större motstånd än man räknat med. I likhet med det USA-ledda kriget mot Irak har den ryska imperialismens massiva krigsinsats och den storskaliga invasionen syftat till att chocka och inge fruktan (shock and awe) samt genomföra en ”regimförändring”. Men Moskva, och enligt uppgift också Pentagon, underskattade försvarsviljan i Ukraina och överskattade sin egen militära kapacitet. Trots förstörelsen och offren finns en fortsatt vilja att slå tillbaka den ryska invasionen och det finns många vittnesmål om hur obeväpnade folkmassor gått ut på gatorna och stoppat framryckande tanks.

Trots förstörelsen och offren finns en vilja att slå tillbaka invasionen och vittnesmål beskriver hur obeväpnade folkmassor gått ut på gatorna och stoppat framryckande tanks.

I stadsterräng är större militär slagkraft inte lika stor fördel, det visar inte minst slaget om Mosul där det tog det tog irakiska och kurdiska trupperna nästan nio månader att driva ut IS, trots mångdubbelt fler soldater. Till skillnad från Mosul har dessutom de ukrainska styrkorna, så länge de orkar strida, lokalbefolkningens stöd.

Enligt ukrainska uppgifter har mer än 4 500 ryska soldater dödats, ryska uppgifter gör gällande att 498 soldater dödats. Att Putinregimen erkänner förluster är ett indirekt erkännande av att krigets början inte gått enligt de första planerna. ”Putin inledde invasionen trots att han var fullt medveten om att västvärlden skulle svara med allvarliga ekonomiska sanktioner och en betydande förstärkning av Nato:s östra flank. Nu när han har påbörjat attacken kommer han sannolikt att fortsätta med ett försök att störta Zelenskys regering och installera en marionettregim i Kiev”, skrev den amerikanska tankesmejdan Council on Foreign Relations om krigsinsatsens mål. 

Ett ohyggligt skräckscenario hotar om Moskva försöker gå vidare för att ta över Kiev, upprätta en Quislingregering och i praktiken ockupera landet. Om de nuvarande samtalen och medlingsförsöken, även från den kinesiska regimen, förblir resultatlösa är risken överhängande att en allt mer desperat och isolerad Putinregim inleder ett fullskaligt terrorkrig från luften mot Ukrainas städer likt de bombningar och missilattacker som lade Tjetjeniens huvudstad Groznyj i ruiner 1999-2000 och vars förödelse gjorde ”Groznyj till den mest förstörda staden på jorden”, enligt FN 2003.

De närmaste dagarnas utveckling kan bli avgörande.

Kriget kan innebära början till slutet för Putinregimen, som mötts av många modiga protester på hemmaplan, och protester har även genomförts i exempelvis Belarus, mot ett krig som kastar ner Ryssland i en djup kris. De åtgärder som Väst vidtagit har inneburit att Ryssland utestängts från det globala finanssystemet och att den ryska centralbankens amerikanska tillgångar har frysts, vilket hindrar den från att använda sina valutareserver för att exempelvis stötta rubeln som rasar som en sten. Rubelfallet kan signalera början till hyperinflation.

Kriget kan innebära början på slutet för Putin-regimen

Ju längre kriget pågår, desto större sannolikhet att Putin möter ett allt större motstånd på hemmaplan, och även om Rysslands är militärt överlägsen är det inte ensamt avgörande.

Det är svårt att se hur en rysk ockupation skulle vara möjlig. De uppskattade 160 000 ryska soldaterna är visserligen betydligt fler än Ukrainas armé, men ändå få för att upprätthålla en ockupation av ett land stort som Västeuropa med flera miljonstäder.

Under krigets första sju dagar har det skett en dramatisk omsvängning av EU-regeringarnas försvars- och säkerhetspolitik, och USA-imperialismens har lyckats i sin strävan att samla Väst bakom Nato:s fortsatta expansion och militära uppladdning. Nato är ingen försvarsallians, utan en krigsallians som bildades 1949 av USA-imperialismen med syftet att se till att ”hålla amerikanerna inne (i Västeuropa), ryssarna (ute) och tyskarna nere”, som Nato:s första generalsekrerare, den brittiska generalen lord Lionel Hastings Ismay, cyniskt förklarade. När det gamla kalla kriget tog slut med Berlinmurens och Sovjetunionens kollaps kom Nato, efter att ha ”hamnat i en identitetskris och frågor har väckts om dess fortsatta relevans” som det heter i en historik, att förbli ett verktyg för USA-imperialismen att behålla sin militära närvaro i Västeuropa samt expandera i österut och vinna allierade i Öst- och Centraleuropa. Idag spelar Nato också en allt större roll som USA:s verktyg i det nya kalla kriget mot Kina.

Sedan stalinismens kollaps 1989-91 har Nato drivit krig mot Serbien, Afghanistan och Libyen med svenskt stöd och i de två sistnämnda även med svenskt deltagande. Under 2000-talet har det svenska Nato-samarbetet blivit så omfattande och nära att “Sverige är en närmare partner till Nato än vad till och med några av våra Natoallierade är” (Ken Howery, som var Trumps ambassadör i Stockholm, i Dagens Nyheter den 21 november 2020).

Under samma tid har de svenska regeringarna, inte minst de senaste S-ledda regeringarna, stadigt stärkt de militära banden till USA.

Den politiken har nu snabbt tagits till en ny nivå av den nuvarande S-regeringen med beslutet om skicka vapen till Ukraina för att det “bäst tjänar vår säkerhet” enligt statsminister Magdalena Andersson. Med vår menas Nato:s intressen och strävanden. “Det är en lika häpnadsväckande som snabb vändning i svensk försvars- och säkerhetspolitik vi nu bevittnar”, berömmer högerns husorgan Svenska Dagbladet och hoppas att regeringens nästa steg blir att göra som den S-ledda regeringskoalitionen har gjort i Tyskland och snabbt öka militärutgifterna från 1,5 till 2 procent av BNP, vilket enligt Nato ska vara en miniminivå. Det är möjligt att Socialdemokraterna svänger, som de gjort i Finland, och säger ja till en Nato-option. 

Det kan inte heller uteslutas att Socialdemokraterna också säger ja till en Nato-option. 

Kriget och regeringarnas militära upprustning har fått vapenfabrikernas ägare att se fram emot nya beställningar och vinster. Året har börjat med börsras, men vapenfabriken Saabs aktie har ökat med 20 procent: “Saab är ett tryggt alternativ i en osäker värld. Kriget i Ukraina kommer leda till att allt fler länder runt om i världen ökar försvarsanslagen väsentligt”, skriver Affärsvärlden nöjt å den svenska kapitalismens vägnar.

Att V-ledningen, utan någon bred diskussion, vikit ner sig och erbjuder borgfred med regeringen är ett svek som försvårar att en bygga en rörelse mot kriget som också säger nej till Nato-militarism och som står upp mot alla försök från makteliten att utnyttja kriget för sina syften.

Att det går bygga en rörelse mot kriget visas av den enorma solidaritet som uttryckts i rekord i biståndsinsamlingar och villighet att hjälpa. Refugee Welcome i Stockholm berättar i radion att det nu anmälts över 3000 volontärer, mot bara två i januari.

Som Offensiv skrev i sin senaste ledare: 

”För socialister är utgångspunkten alltid, även i krig, vad som gynnar arbetare, fattiga och vanligt folk. Arbetarrörelsens bästa traditioner är att stå emot krig och militarism, att ha en självständig linje – inte alliera sig med högern, kapital och stat.

Socialister stödjer protesterna mot kriget på hemmaplan i Ryssland, massprotester internationellt och en global arbetarblockad mot Putins krigsmaskin, vilka tillsammans kan ha störst effekt. Oavsett krigsutvecklingen den närmaste veckan påverkas allt och alla: medvetenhet, maktförhållanden och ekonomi för en lång tid framåt. För alla som är emot kriget gäller det att analysera och mobilisera mot kriget och det globala kapitalistiska systemet.”