Gruvhål som blir kvar även efter jobben försvunnit.
Sveriges återstående gammelskogar, oexploaterade stränder och fjäll är hotade.
Hela 60 procent av den svenska skogen har utsatts för kalavverkning. När träd till slut planteras är det inte längre skog, utan raka och täta planteringar på ofta sönderkörd och upplöjd mark, ogenomträngliga av sly och med endast spillror av det tidigare djurlivet kvar.
Bekanta läten av gammelskogens karaktärsdjur tystnar – tjädrar, lavskrikor, hackspettar och berguvar trängs liksom tusentals andra arter undan i resterna av deras tidigare livsmiljöer. Långt mindre än 1 procent av alla slutavverkningar är bundna till någon form av krav på hänsyn till miljö eller kulturarv.
Om avverkningen fortsätter i samma takt som nu finns inga ursprungliga skogar kvar i Sverige om tjugo år förutom i redan skyddade områden, enligt viltekologen Jon Anderssons unika kartläggning av tillståndet i skogen.
I Gävleborgs län har skogsägarna lämnat in anmälningar om avverkning för motsvarande 23-24 procent av hela länets skogsbestånd. Men egentligen är det värre, eftersom endast gammal skog slutavverkas. Det kan röra sig om planer att avverka så mycket som 75 procent av länets äldre skog.
I fjällen hotas såväl skogen som fjällhedar och våtmarker av utländska gruvbolag som i Sverige har hittat en av världens mest liberala minerallagar. Hundratals prospekteringstillstånd har klubbats igenom utan seriösa miljökonsekvensbeskrivningar, även i naturreservat som Sjaunja/Sjávnja och Vindelfjällen.
Sjaunja är landets näst största naturreservat – lika stort som Blekinge – och som en del av Laponia ett skyddat världsarv. Artrikedomen saknar sannolikt motsvarighet i landet och våtmarkerna har klassats som ett av världens mest skyddsvärda. Där har Boliden AB fått tillstånd att provborra efter guld, silver och koppar.
I Vindelfjällen – Sveriges största naturreservat – borrade gruvbolaget Blackstone Nickel tills de begärde konkurs lagom inför att det var dags att betala ett skadestånd till en drabbad sameby. Något år senare sökte två av kapitalisterna nya tillstånd i reservatet för ett nytt bolag – Gungir Resources – vilket beviljades.
Även landets orörda stränder minskar snabbt. De rika ska ju bo någonstans och säkerligen inte på hyggena. Krav på att strandskyddet lyfts för stora lyxvillor av glas och betong innebär en privatisering av allemansrätten. Ofta skövlas all vegetation ned mot nya och stora privata brygganläggningar, ibland olagligt med staket ned till vattnet.
2015 ökade antalet dispenser från strandskyddet i Sverige med hela nio procent. Sedan början av 2000-talet har antalet ökat med cirka 35 procent.
Strandskyddet urholkades under borgarnas styre, stick i stäv med två tredjedelar av svenska folket. Nu fortsätter S-MP-regeringen i samma spår med en ny utredning för att underlätta upphävande av skyddet.
Samma ”gröna” regering vill nu även öka avverkningen av gammelskogen. Bara under de senaste åren har hundratals skyddsvärda skogar avverkats i Sverige – även i planerade naturreservat – enligt Naturskyddsföreningens kartläggningar.
Hur kan detta komma sig? Svaret är tyvärr att det är fullt lagligt. I skogsvårdslagen finns det inget som förbjuder avverkning av skyddsvärda skogar. Lika okänt är att Sveriges 4 273 rödlistade arter, varav 2 029 är akut hotade, inte heller har något formellt skydd.
”Frihet under ansvar”. Så sammanfattade landshövdingen Maggi Mikaelsson (V) skogsbolagens rättigheter när riksdagen klubbade hennes förslag till svensk skogspolitik för tio år sen (SOU 2006:81). Det visade sig vara förödande.
I Mikaelssons utredning fanns allt från fritt fram till att kalhygga och avverka fjällnära och orörd skog till ökad gödsling och större inslag av främmande trädslag – allt det som gynnar kvartalsutdelningen till aktieägarna, men missgynnar ett i längden hållbart skogsbruk. Det var inte för inte skogsbolaget SCA bjöd henne på älgjakt och middagar.
När det slutligen skulle tas fram en ny utredning – en som skulle se över hur miljöhänsynen i skogsvårdslagstiftningen ska kunna öka – var det många som blev försiktigt optimistiska. Men i somras sparkade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) utredaren Charlotta Riberdahl från uppdraget under rungande applåder av högerpartier och storföretagens lobbyorganisationer. Riberdahl hade gjort det oförlåtliga att under en fråga på ett seminarium under Almedalsveckan i Visby luftat att hon hade frågetecken kring om ett så stort privat ägandet av skogen var förenligt med miljöhänsynen.
Strax därefter gjorde samma landsbygdsminister ett anmärkningsvärt uttalande om att den egna regeringens arealmål om skydd av skog skulle vara ”mindre bra” för att bevara den biologiska mångfalden. Och statsminister Stefan Löfven fyllde i med att ”mer skog” kan avverkas då det funnits ”en nettotillväxt” av skog i flera år. Statsministern gjorde sitt uttalande under en bjudning av Holmen skog – en av de största privata skogsägarna.
”Att en rödgrön regering har så liten förståelse för skogsekosystemen och för vikten av att bevara biologisk mångfald är minst sagt skrämmande”, svarade organisationen Skydda Skogen.
Uttalanden om att det ”aldrig har funnits så mycket skog i Sverige som idag” är ständigt återkommande. Snarare har vi aldrig haft så mycket monokulturer av gran och tall som nu. Den återstående oskyddade skogen med höga naturvärden uppgör nu bara uppskattningsvis mellan 3,7 och 6,3 procent av den produktiva skogen. Men dessa skogar avverkas i en mycket snabbare takt än det bildas nya naturreservat.
Före detta statsminister Göran Persson (S), som fram till förra året var chef för Sveaskog – ännu ett exempel på hur statliga bolag utgör reträttposter för olämpade politiker som har tvingats att avgå från politiska uppdrag – har i sommarens debatt om skogen uttalat att ”brukandet” av skogen är en ”moralisk plikt” för klimatets skull.
Energi av skog ger mindre koldioxidutsläpp än olja sett till förbränningen. Men i det längre loppet är det värre. En hel fjärdedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser kommer från marken på kalhyggen enligt forskare vid LUCCI, Lunds universitet (studier av växelverkan mellan kolets kretslopp och klimatet).
När skog avverkas hamnar det mesta av kolet i atmosfären och tas inte upp i samma mängd igen förrän skogen vuxit upp, i tallens fall det vill säga ca 100 år efter plantering då de ofta uppnått sin maximala längd och bredd. Det innebär att ingen av de tallar som planterats sedan 1950 – då kalavverkningarna tog fart i Sverige – ännu binder kol i samma utsträckning som en ursprungligt avverkad tall gjorde. En gammal orörd skog binder dock kol främst genom marklagren vilka bildats av fallna träd, lågor och organisk nedbrytning. När skogsbolagen markbereder elimineras hundratals år av kollagring.
Att som i officiell utsläppsstatistik dra av hela skogens upptag av kol för att göra skogsbruket till något ”klimatsmart” är lika falskt som om hela havets upptag av kol skulle dras av från den globala utsläppsstatistiken. Skogen och haven upptar ju kol oavsett mänskliga utsläpp.
Även om bara tillväxten av total mängd skog sedan 1950 och dess upptag av kol – den i stort av människan ökade tillväxten – räknas in räcker det inte som kompensation, särskilt inte då den planterade skogens syfte är just att kalavverkas på nytt.
Att avverka skog för bränsle är vansinne när oljan istället kan ersättas genom en satsning på biobränslen. Det finns redan nästintill utsläppsfria processer för biobränsleproduktion av exempelvis sopor. Men de flesta kommuner bränner istället soporna.
Faktum är att en hel tredjedel av Sveriges officiella utsläppsminskningar inte är egna utsläppsminskningar, utan helt fiktiva minskningar som beräknats utifrån projekt i utlandet, så kallad ”klimatkompensation” för att få fortsätta släppa ut mer hemmavid. Exempel är Sveriges tallplantage i Kachung i Uganda där tusentals invånare förlorade sina marker och giftfria jordbruk ersattes av en kemikalieindränkt ”klimatskog” vars enda syfte är att avverkas och säljas som timmer och träkol.
Hur en skog kan bli en ”kolsänka” när den avverkas är fortfarande ett mysterium för S-MP-regeringen och skogsbolagen att förklara.
En annan fråga som måste ställas är om det är försvarbart att låta kortsiktiga och miljöfarliga jobb äventyra långsiktiga och hållbara jobb, särskilt i gruvindustrin där kringliggande rennäring, fiske, turism och jordbruk hotas. De nya utländska gruvbolagen tenderar – till skillnad från statens gruvor – att endast planera för 10-25 års gruvbrytning. I många fall har gruvorna stängt och jobben försvunnit redan efter bara några år.
Turistnäringen i de inlandskommuner som drabbas hårdast av skogs- och gruvbolag består till stor del av småföretagare, vilket innebär att mycket av pengarna stannar kvar i lokalsamhället, till skillnad från skogs- och gruvbolagens vinster som inte stannar kvar alls. Vid gruvverksamhet får markägaren 1,5 promille av värdet på mineralerna som utvinns, staten 0,5 promille medan gruvbolaget tar hem makalösa 998 promille av värdet.
Sammanfattningsvis tar kapitalisterna pengarna, skattebetalarna står för hela notan för miljöskadorna (uppskattningsvis 300 miljoner kronor bara för de nedlagda gruvorna Blaiken och Svartträsk), lokalbefolkningen lämnas med en förstörd natur och – risken finns – med färre jobb.
En demokratisk planering utifrån hela samhällets behov är en grundförutsättning för att skydda naturen och samtidigt behålla jobb och samhällsutveckling. Detta gäller på alla fronter:
I bostadspolitiken: Om kommunerna fokuserade på att förtäta tätorterna istället för att skövla skog, skärgård och kulturlandskap skulle stora kostnader för att bygga ut dagvattenlösningar, VA, underdimensionerade skolor, gles kollektivtrafik samt bredda små och dåliga vägar istället kunna gå till ännu fler bostäder.
I gruvindustrin: Oavsett om råvarupriserna faller – vilket innebär färre gruvjobb – finns det bara fördelar med att återvinna sällsynta jordartsmetaller och därmed skapa nya grönare jobb inom gruvindustrin. I avfallet från LKAB:s gruvor finns mängder av sällsynta metaller som ingen tar hand om.
I skogsindustrin: Den långsiktiga tillväxten av skog skulle öka med satsning på mer skogsvård (alltså fler jobb) i alla de skogar som planterats på kalhyggen och idag är för unga för att avverkas samt om konstgödslingen avskaffades helt. Gödslingen utrotar de mykorrhizasvampar som behövs för att transportera näring genom trädens rötter, vilket försämrar trädens tillväxt.
Med en satsning på produktion av rörflen och hampa – med tre till fyra gånger mer pappersmassa per hektar än från skog och som kan skördas efter några månader respektive år istället för en gång på 100 år – skulle industrins behov av massaproduktion kunna bibehållas samtidigt som behovet av avverkning av skog kraftigt skulle minska.
Då skulle dagens trakt- och kalhyggesmetoder kunna avskaffas till förmån för ett helt hyggesfritt och ekosystembaserat skogsbruk i dessa produktionsskogar. Med kontinuerlig plockhuggning skulle också virkesuttaget kunna planeras bättre utifrån behoven.
Den förödande stormen Gudrun visade att skadorna i skogar med 25–30 procent lövskog bara var hälften så stora jämfört med skogar med endast planterad gran.
Men istället för att lägga om skogsbruket och pappersmassaproduktionen såväl som gruvindustrin är både regering och bolag ute efter att fortsätta exploatera regelfritt i de sista resterna av värdefull natur.
Det enda som har förhindrat att situationen kunde ha sett ännu värre ut är lokal kamp och en starkare opinion.
Otaliga proteströrelser mot gruvexploateringar de senaste åren gav tyngd åt flera överklagningar med resultatet att ärendena har hamnat i regeringens knä, exempelvis nickelbrytningen i Rönnbäcken i Tärnaby och planerna på en koppargruva i Laver utanför Älvsbyn. Också den förödande planen på järnmalmsgruva i Kallaks/Gálloks urskog i Jokkmokk som möttes av stora demonstrationer och ockupation av skogen. Ojnareskogen på Gotland – som ockuperades av över 200 aktivister, bönder och barnfamiljer – räddades helt till slut.
Det är hög tid för klimatrörelsen, fack, samebyar och lokala nätverk att gå samman i hela landet bakom ett gemensamt program i samma anda som Leap-rörelsen i Kanada, vilken blev en landsomfattande maktfaktor på ett sätt som spridda rörelser med begränsade sakprogram oftast inte klarar av. Det är dags att även i Sverige våga ställa offensiva krav på ägande och kontroll över de resurser som krävs för att möjliggöra naturskydd, klimatomställning och gröna jobb.
Men som statliga Sveaskogs övertramp visar räcker inte bara förstatligandekrav. Skogs- och mineralpolitiken liksom naturskyddet måste stå under kontroll och insyn av miljöorganisationer och fack. Likaså kommunernas myndighetsutövning vad gäller strandskydd.
Utan demokratisk kontroll och insyn frodas jäv och mutbrott, där tjänstemän och politiker allt oftare tillgodoser välbärgades vilja att ha naturen och stränderna alldeles utanför altanen istället för att säkra allmänhetens tillgång till att uppleva naturvärden som får bestå.
Med en socialistisk politik för skogsbruk, gruvnäring, bostäder och infrastruktur skulle produktionen baseras på långsiktig och hållbar tillväxt istället för snabb och ohållbar tillväxt, logik istället för kaos och allmännytta istället för egennytta – samtidigt som skyddsvärda skogar, kulturlandskap, stränder och fjällen skulle kunna skyddas.
Rättvisepartiet Socialisterna står för:
- Förstatliga de privata skogsbolagens skogsinnehav och ställ Sveaskog under demokratisk kontroll; Upplåt styrelseplatser till miljöorganisationer och fackföreningar.
- Totalförbud mot trakt- och kalhyggesbruk, skogsgödsling och plantering av främmande träd i hela landet – inför ekosystembaserat skogsbruk i alla produktionsskogar.
- Omedelbart avverkningsstopp i alla skogar med inslag av ursprunglig skog, nyckelbiotoper och rödlistade arter, kombinerat med en ny plan för reservatskydd i samråd med lokalbefolkning, fack, samebyar och miljöorganisationer för att uppnå miljömålen om arealskydd.
- Stopp för privata och utländska gruvbolag – debitera gruvkapitalisterna för statens samtliga gratis utförda infrastrukturprojekt och för saneringen av miljöskadorna de orsakat.
- Stopp för mineralprospekteringar i naturreservat och ”Natura 2000”-områden.
- För ett hållbart nyttjande av viltmarker och fiskevatten. Ratificera FN:s konvention 169 om skyldighet att konsultera ursprungsfolk. Lika renbetes-, jakt- och fiskerätt till alla samer.
- Totalskydd av de återstående obrutna fjällen och oreglerade älvarna från stora exploateringar – kommunal vetorätt mot miljöfarliga exploateringar i hela landet.
- Stärk strandskyddet samt skydda de sista oexploaterade stränderna och skärgårdsöarna.
- Inför ekosociala bostadsstrategier baserat på låga mark- och exploateringskostnader i anslutning till tätorternas infrastruktur, VA och kollektivtrafik som möjliggör fler billiga och allmännyttiga hyresrätter och att skog och kulturlandskap undantas exploatering.
- Statlig jobbgaranti för alla som jobbar inom skogs- och gruvbruket med plan för nya gröna jobb. Inled produktionsomställning av massaindustrin från skog till rörflen och hampa. Rusta upp skogsvården i kalhuggna plantageskogar med röjning, gallring och fröträdsställningar. Plan för tillvaratagande och återvinning av metaller och i synnerhet sällsynta metaller.
- Plan för klimatomställning och gröna jobb inom transportsektorn samt all bostads-, industri-, energi- och jordbruksproduktion.
