”Luleå är på gång” upprepar kommunalråden
Karl Petersén (s) och Börje Lööw(v) ständigt.
Oftast hänvisar det till att det byggs nya bostäder i Luleå och
i bostadsbristens Luleå behövs verkligen nya bostäder.
Men utvecklingen, med privatiseringar av allmännyttan och svindyra
bostadsrätter, hjälper bara privata fastighetsägare och
högavlönade. Utförsäljningen av 476 av allmännyttiga
Lulebos lägenheter är ett trendbrott. Utan motstånd kommer
privatiseringarna att fortsätta.
Utförsäljning av alla lägenheter i Svartöstaden,
Västra Skurholmen och Lövskatan till finansmannen Roger Akelius är
en av de största skandalerna under den senaste mandatperioden. Av
tre olika skäl:
Med utförsäljning undergrävs allmännyttans ställning.
Möjligheten att ge alla en bostad, även de med sociala problem
och låga inkomster försämras. Redan har en familj, som
haft kontrakt genom socialförvaltningen, tvingats flytta från
Akelius lägenheter.
Med privat ägande hotar sämre service, minskat underhåll
och hyreshöjningar. Hyresgästernas inflytande minskar dramatiskt.
Vänsterpartiets svek
Vänsterpartiet röstade först ja till utförsäljningen
i Lulebos styrelse, sedan nej i kommunfullmäktige. Men de var aldrig
någonsin beredda att ifrågasätta samarbetet med socialdemokraterna,
något som kunnat stoppa utförsäljningen, trots att de
själva ansåg att beslutet stred mot partiernas samarbetsavtal.
För att sitta kvar vid makten svek de en av de viktigaste frågorna
för låginkomsttagare och unga, en social bostadspolitik.
När affären drevs igenom reades husen ut till Akelius. Genom
att Akelius fick sätta pris även på de fastigheter som
skulle köpas av bostadsrättsföreningar, värderades
de 302 lägenheter som Akelius köpte till 78 miljoner kronor,
medan de 174 lägenheter hyresgästerna köpte värderades
till hela 105 miljoner kronor. Trots en viss skillnad mellan lägenheterna
motiverar det knappast att Akelius betalade mindre än hälften
av vad bostadsrättsföreningarna betalade.
De stora förlorarna är dock luleborna, som fick sina tillgångar
bortslumpade, och hyresgästerna som nu måste förlita
sig på Akelius eller mycket pengar för att få tag i
en bostad.
Motståndsrörelse
Rättvisepartiet Socialisterna genomförde tillsammans med många
hyresgäster demonstrationer och protester i kommunfullmäktige.
Vi avslöjade och tog upp frågan om prissättningen i kommunfullmäktige.
Hyresgästerna lämnade in 1 500 medborgarförslag mot utförsäljningen
men affären har drivits igenom.
Privatiseringar och marknadsanpassning är ett hinder för ett
bra boende för alla. Utan kraftigare motstånd kommer fler
privatiseringar genomföras. Akelius har redan träffat kommunledningen
igen och framfört att de vill utöka sitt ”innehav” till
kanske 2 000 lägenheter.
Fler kommunala bostäder
I Luleå behövs nya billiga kommunala lägenheter för
barnfamiljer, ungdomar och pensionärer. De lägenheter Lulebo
nu bygger i centrum är inget alternativ för lågavlönade.
Det som behövs för att bygga billiga bostäder är
en statlig finansiering och kreditgivning som skulle kunna garantera
låga räntor, stimulera nybyggande och dramatiskt sänka
boendekostnaderna.
Rättvisepartiet Socialisterna kräver:
•
Stoppa utförsäljningen av Lulebo. Nej till bostadsrättsomvandlingar.
Hyran ska gå till drift, service och underhåll, inte till
vinster åt storföretag.
• Ökat inflytande för hyresgäster genom hyresgästföreningarna
och lokala bostadsmöten. Hyresgästerna ska ha full insyn i
bostadsföretagen.
•
Alla lägenheter ska gå via kommunala förmedlingar för
rättvis tillgång på lägenheter.
•
Bra och billiga bostäder åt alla. Lulebo ska bygga för
alla, inte bara dyra centrumlägenheter. Återställ de
statliga bostadssubventionerna. Omedelbar höjning av bostadsbidragen.
Jonas Brännberg
1961-1975 byggdes nästan 1,4 miljoner bostäder i Sverige. Det så kallade miljonprogrammet utrotade i stort sett bostadsbrist och slum och skapade en internationellt sett unikt hög bostadsstandard samt sänkte boendekostnaderna.
Förutsättningen var att staten använde betydande
summor av skattepengarna till att subventionera boendet, genom räntebidrag
för nybyggen och genom skatteförmåner till allmännyttans
bostadsbyggande.
Ett enormt systemskifte har genomförts inom bostadspolitiken under de
senaste 20 åren, vilket inneburit att boendekostnaderna skjutit i höjden
och klassklyftor och segregering ökat.
I slutet av 1980-talet utgjorde till exempel boendet en nettoutgift för staten på 25-35 miljarder per år. De senaste åren har detta vänts till en årlig nettointäkt, 2001 var statens vinst 39 miljarder.
Det betyder att det skett en gigantisk årlig omfördelning på tio år från de boende (framförallt hyresgäster) till staten på 60-70 miljarder kronor! Detta ledde till att hyrorna ökade nästan tre gånger så fort som andra priser, med mer än 60 procent på tio år.
2001 var bostadsutgiftens andel av hushållets disponibla inkomst i genomsnitt 27 procent för boende i hyresrätt, 21 procent för dem som bodde i bostadsrätt och 18 procent i egnahem.