Stor besvikelse i Vårdförbundet över magert avtal

Av Johan Sand, sjuksköterska // Artikel i Offensiv

Den 28 juni avslutades Vårdförbundets strejk i och med att ett nytt ettårigt huvudavtal tecknades. Avtalsbudet hade tagits fram av medlarna och den mindre arbetsgivarorganisationen Sobona. När så medlarna lade fram det som sitt slutbud och hotade att avgå anslöt sig SKR och Vårdförbundets förbundsstyrelse valde då att skriva på.

Efter sju veckors konflikt med övertidsblockad och drygt tre veckors strejk måste utfallet sammanfattas som magert. Löneökningar sker i form av en garanti på 3,05% och en satsning på ”särskilt yrkesskickliga” i enlighet med tidigare avtal. Sammantaget är detta helt i linje med övriga arbetsmarknaden 2024, dvs varken bättre eller sämre. Det ska ske en uppföljning av det höga övertidsuttaget, men det finns inga avtalade sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som systematiskt använder sig av övertidsarbete för att bedriva sin verksamhet.

I den absolut mest kontroversiella avtalsfrågan, den om kravet på arbetstidsförkortning blev utfallet tunt. De som arbetar ständig natt enbart på vardagar får en sänkt veckoarbetstid från 40 till 36 timmar. Det är förstås en stor förbättring, men den grupp som berörs är extremt liten. De som arbetar rotation, dvs 3-skift, får nu sin obligatoriska nattandel sänkt från 20% till 10% för att omfattas av en sedan tidigare avtalad kortare arbetsvecka, alternativt får än kortare arbetsvecka om de fortsätter att arbeta lika många nätter som tidigare. Detta är en aningen större grupp som också får en viss förbättring, men i många fall har denna arbetstidsförkortning redan funnits i olika lokala avtal. Den stora massan av vårdpersonal som arbetar s.k. 2-skift, dvs dagtid, kvällstid och helger inklusive storhelger får ingen arbetstidsförkortning alls. För dessa kvarstår veckoarbetstidsmåttet 38,25 timmar (dvs 38 timmar 15 min). Här fick Vårdförbundet ingen framgång alls. Likaså kvarstår 40 timmars arbetsvecka för de som enbart arbetar dagtid vardagar. Därmed fortsätter Vårdförbundets medlemmar att ha en längre arbetstid än Kommunals medlemmar inom samma avtalsområde, dvs på samma arbetsplatser, och skillnaden mellan privat och offentligt anställda kvarstår också. För Kommunal och de privatanställd är veckoarbetstidsmåttet 37 timmar, vilket också var Vårdförbundets reviderade krav under den senare delen av konflikten.

Det finns nu en stor besvikelse bland Vårdförbundets medlemmar över att det inte blev någon arbetstidsförkortning. Utan att vara enhälligt fanns ändå ett stort stöd för Vårdförbundets vilja att ta strid i denna fråga. När nu resultatet till stor del uteblivit infinner sig en uppgivenhet. Detta har även Vårdförbundets ledning märkt av. Ordföranden Sineva Ribeiro skrev i en Facebook-kommentar ”Ja vi har ett nytt avtal, nej vi fick inte en arbetstidsförkortning till alla. Förstår att det finns en besvikelse men det är dags att fortsätta agera.” Från Vårdförbundets sida betonas att detta är ett endast ettårigt avtal och att man fört upp frågan på dagordningen.

Att Vårdförbundet verkligen tagit strid för sina medlemmar är ställt bortom allt tvivel. Sju veckor långa avtalskonflikter är ovanliga i Sverige. Men frågan som måste ställas är vad som hade hänt om förbundsstyrelsen valt att tacka nej till det s.k. slutbudet från medlarna? Då hade strejken och övertidsblockaden fortsatt, och arbetsgivarna fått stora problem att organisera vården under de allra besvärligaste semesterveckorna. Det finns en betydande risk att SKR i så fall hade tagit konflikten till nämnden som bedömer samhällsfarlighet, fått denna nämnd på sin sida, varvid strejken hade avblåsts och Vårdförbundet sannolikt tvingats skriva under avtalet ändå. I ett sådant scenario hade inga bättre resultat kunnat uppnås. Men å andra sidan hade Vårdförbundet då med all rätt kunnat säga att man löpt linan ut, och att man fällts strax innan mållinjen. Den besvikelse som nu finns hade knappast varit mindre men den hade då riktats mer entydigt mot arbetsgivarna och staten. Det hade varit att föredra.

Trots det magra resultatet har denna strejk och konflikt en betydelse som är mycket större än bara för de medlemmar i Vårdförbundet som nu har all rätt att känna sig besvikna. Genom att gå ut i strejk för en arbetstidsförkortning har Vårdförbundet som man själv säger fört upp denna fråga på dagordningen. Flera andra fackförbund och avdelningar uttalade sitt stöd för Vårdförbundet och konflikten. Kravet på arbetstidsförkortning är inte begravt i och med detta avtal. Tvärtom kommer fler fackförbund att driva frågan, och den verkar också ha gjort comeback på den politiska dagordningen. Utan att ha åstadkommit något genombrott har därför Vårdförbundet agerat murbräcka i denna fråga. Till nästa avtalsrörelse behöver man se till att samordna sig med andra förbund och driva frågan gemensamt för att inte den beslutsamhet och kraft man visat ska vara förgäves.