Stora brister i äldrevården

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Tyvärr är det ingen förvåning att läsa att IVO skarpt kritiserar äldrevården för att ha ”allvarliga brister”, speciellt under pandemin. Regionerna har ”inte tagit sitt huvudansvar för sjukvård av äldre under pandemin”. Det är ett resultat av årtionden av nedskärningar och privatiseringar, med sämre arbetsmiljö och sämre omsorg för brukarna som några av följderna.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kan i sin granskning visa att omkring en femtedel av alla patienter på särskilda boenden (äldreboenden) inte fick en individuell läkarbedömning gällande covid-19, vilket är en hög siffra. Och av dem som inte fick det fick 40 procent inte ens en individuell bedömning av en sjuksköterska.
– Det är inte acceptabelt, det är väldigt grundläggande, säger IVO:s generaldirektör Sofia Wallgren till Sveriges Radio (SR) den 24 november.
De äldre på äldreboenden och deras närstående har heller inte fått information eller involverats i vård och behandling när det handlar om misstänkt eller konstaterad covid-19, något som IVO:s avdelningschef Peder Carlsson kommenterar till SR med:
– Ställningstaganden och brytpunktssamtal har inte genomförts på det sätt som föreskrivs gällande delaktighet för patient och anhörig. De har inte heller dokumenterats som sig bör.
IVO menar att lägstanivån är för låg och att bristerna är systematiska i alla 21 regioner. 

Socialminister Lena Hallengren (S) vidtar inte direkt några åtgärder mot detta. Hon säger i en intervju efter avslöjandet att hon ”utgår från att regionerna, om man inte redan satt igång ett förändringsarbete, gör det”. 
Med avregleringarna och decentraliseringen av all välfärd blir det lätt att bolla frågan vidare, och resultatet blir ofta att ingen tar ansvar. Priset får brukare och personal betala. 

Den 29 november kom det dessutom uppgifter om att äldreomsorgspersonal tvingas jobba trots att de väntar på provsvar om huruvida de har covid-19 eller inte, vilket innebär en enorm risk för de äldre att smittas och skapa ännu större smittutbrott inom omsorgen än vad som redan är fallet. 
Detta då det saknas regler som säger att om anställda inom omsorgen bor med någon med misstänkt covid-19 ska de stanna hemma. Detta oroar personalen, som tycker det känns konstigt och att risken är stor att smittan tar sig in till äldreboendena. Till Ekot den 29 november säger undersköterskan Åsa att:
– Båda två ska gå och testa sig först, och är man negativ så går man och jobbar och är man positiv så stannar man hemma, men jag tycker inte att man ska gå omedveten, det kan ju hända att du är symtomfri men ändå har det. 
Personalen får heller ingen smittbärarpenning för att stanna hemma i väntan på provsvar; många känner att de måste jobba för att inte förlora inkomsten. Särskilt eftersom de inte är särskilt välbetalda från första början.

Ett annat stort problem för äldreomsorgen är den stora andelen timanställd personal och andra former av otrygga arbetsformer. En granskning från Kommunal nyligen visade att andelen smittade av covid-19 var högre på äldreboenden med hög andel timanställda jämfört med andra. 
Att Sveriges strategi för att bekämpa covid-19 har varit ett misslyckande står klart för de allra flesta nu. Även OECD visade i en rapport i förra veckan på det; Sverige var i botten på flera områden. Att få ner R-talen (hur många en sjuk person i genomsnitt smittar) till under 1 tog i Sverige i genomsnitt 58 dagar; Europasnittet var 34, och i Norge 27. Även vad gäller att skriva ut personer från IVA och att isolera sig hamnar Sverige i botten.
Men SVT visade att OECD hade räknat fel, och OECD räknade därför om siffrorna – som visade att Sverige var ännu sämre än den första beräkningen!

Pandemin har visat hur misslyckat detta system är – särskilt när det handlar om att skydda människors hälsa, liv, inkomst och trygghet. Banker och storföretag får räddningspaket staplade på varandra, medan vård- och omsorgspersonal får en applåd innan nedskärningarna fortsätter i samma takt.
I Huddinge avvecklar exempelvis M-styret all kommunal hemtjänst för att ”det är för dyrt” och ska privatisera all verksamhet. Vansinnet måste få ett stopp.
Det gäller nu att få till stånd ett välfärdsuppror som kan samla all välfärdspersonal och alla som vill ha en välfärd värd namnet till gemensam kamp mot den förda högerpolitiken och mot den kapitalism som likt en cancersvulst bryter ner samhället.