Storbritannien: En halv miljon strejkade

av Tom Costello, Socialist Alternative, ISA i England, Wales & Skottland // artikel i Offensiv

Den 1 februari strejkade omkring en halv miljon arbetare i Storbritannien mot levnadskostnadskrisen och de fortsatta attackerna på arbetsvillkor och välfärd.Inte sedan 2011 har så många strejkat på en och samma dag. Nu behöver kampen gå vidare med att facken utlyser en gemensam strejkdag den 15 mars, som en del i förberedelserna för en generalstrejk.

Inte sedan 1989 har det genomförts så många strejker i Storbritannien som i december 2022. Och man får gå tillbaka till den 30 november 2011, då 2 miljoner offentliganställda strejkade mot försämrade pensioner, för att hitta en motsvarande dag av samordnade strejker som onsdagen den 1 februari i år. Över 500 000 arbetare gick ut i strejk den 1 februari, bland dem 300 000 lärare och medlemmar i det största lärarfacket National Education Union, 100 000 statstjänstemän och medlemmar i Public, Commercial Services Union och 70 000 anställda inom högre utbildning och medlemmar i University and Colleges Union.Strejkvågen som inleddes ifjol har förändrat Storbritannien. För bara tre år sedan tycktes det regerande högerpartiet Tories ha ”läget under kontroll”. Men nu har den brittiska kapitalismens kris samt arbetarkampen resulterat i en djup regeringskris, samtidigt som inflationen är högre och energifattigdomen mer omfattande i Storbritannien än i andra länder.

Den nye premiärministern Rishi Sunak och de skattesmitande ministrarna har svarat strejkerna med ett brutalt maktspråk och stämplat de strejkande som ”extremister ledda av fackföreningsbossar”.Regeringen har även lagt fram ett förslag till en ny anstistrejklag – en ny ”lägsta servicenivå” ska införas inom exempelvis vård, skola, järnväg och räddningstjänst. Lagförslaget skulle, om det genomförs, innebära ytterligare en allvarlig inskränkning av den demokratiska rätten att strejka. Men brösttonerna kan inte dölja att regeringen är i kris och att den inte bara är impopulär, utan även hatad.

Den 1 februari var ett viktigt steg mot en nödvändig upptrappning av fackens och arbetarnas kamp. Strejkerna kunde dock ha varit större och det skulle ha varit möjlig att, med tanke på den djupa ilska och kampvilja som finns, genomföra en ännu större samordnad strejkaktion. Det är genom upprepning och mer samordning som framgångar kan nås och Toryregeringen kan fås på fall.Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Storbritannien) menar att kampens nästa steg böra vara i form av en massiv dag av av samordnade strejker den 15 mars, den dag då regeringen lägger fram sin budget. En sådan dag av samordnade strejker behövs för att fördjupa kampen och samla arbetarklassen för ett nytt djärvt steg – en generalstrejk.

Men vem skall organisera detta?Trade Union Congress (TUC), det brittiska LO och TCO som samlar fackförbund med totalt 6 miljoner medlemmar, skulle ha en enorm auktoritet och tyngd om man ställde sig i spetsen för en generalstrejkskampanj. Men TUC-ledningen har tyvärr inte varit beredd att ta några initiativ till detta. TUC:s nye generalsekreterare Paul Nowak har till exempel nöjt sig med att i ord kritisera de föreslagna antistrejklagarna och sagt att man ämnar ta frågan till domstol.Men kampen kan inte begränsas till juridik och den kan inte lämnas till domstolar som inte är på vår sida. Det är värt att påminna om att det inte är särskilt många veckor sedan som Högsta Domstolen körde över det skotska folkets rätt att hålla en andra folkomröstning.Domstolarna har gång på gång ställt sig på arbetsgivarnas sida och utfärdat en rad domar mot fackföreningarna. Kampen kan bara vinnas med massaktioner, genom att strejka kring tydliga krav och med en beredskap för att, om så krävs, trotsa orättvisor och odemokratiska lagar.

En massiv strejk den 15 mars skulle kunna bli början till en kamp för att i grunden förändra samhället.

Miljoner har inspirerats av att vårdfacket Royal College of Nursing (RCN), som organiserar sjuksköterskor, har gått ut i strejk för första gången på över ett sekel. Även ambulanspersonal, som organiseras av andra fackförbund, har strejkat. Eller som en av de strejkande sjuksköterskorna sa: ”Patienter dör inte för att vi strejkar. Vi strejkar för att patienter dör”.Det är ett uttalande som uttrycker stämningarna inom stora delar av arbetarklassen; att strejkerna handlar om vår framtid – vår hälsa, vår utbildning och den välfärd som vi alla behöver. Snart kommer också läkare att ansluta sig till kampen för att rädda NHS (den offentliga och i stort sett avgiftsfria vården).De vårdanställdas kamp skulle dock ha fått en ny injektion av styrka om de olika fackförbunden inom sjukvården hade anslutit sig till strejkerna den 1 februari istället för att genomföra egna strejker senare samma vecka.

Tyvärr har RCN-ledningen hittills avvisat en samordning av strejkaktionerna med hänvisning till att deras strejker är ”opolitiska” och att man inte vill riskera det stöd man har genom att gå samman med arbetare som har ”genomfört strejker som inte åtnjuter samma popularitet”.Det är dock inte sant vårdpersonalen är ensam om att få stort stöd från allmänheten. En nyligen genomförd undersökning bland föräldrar visade att 62 procent stödde lärarnas strejker, och tidigare opinionsundersökningar har visat att en stor majoritet stödjer exempelvis järnvägsarbetarnas strejker, trots mediahetsen och lögnerna om att de som strejkar är ”rika lokförare med höga löner”.Detta visar bara att när strejkvågen fördjupas och breddas inser allt fler vad fackföreningarna egentligen är till för. Detta uppmuntrar fler till att vara villiga att kämpa som en del av vår klass.

Många av oss inser redan att den 1 februari bara måste bli början till en upptrappning om arbetarna ska kunna vinna. Men för att detta ska bli möjligt behövs diskussioner och att medlemmarna ges chans att fatta beslut om när och hur vi ska strejka tillsammans, vilket i sin tur kräver på möten på alla arbetsplatser och bygget av tvärfackliga strejkkommittéer.Men också att representanter från olika fackföreningar, valda av gräsrötterna, samlas till regionala och nationella konferenser, motståndskonferenser som kan diskutera kampens nästa steg, samt sätta maximal press på och vid behov ersätta de ledare som inte vill kämpa med de som vill kämpa.Bland allmänheten finns ett tydligt stöd till de strejkande, vilket bör omvandlas i bildandet av lokala stödgrupper. Det massiva stöd som järnvägsfacket RMT fick vid många av sommarens Prideparader visar också potentialen för att lansera initiativ för ”hbtq+-solidaritet med strejkande arbetare”.

Gräsrotskampanjen Enough is Enough (Det är nog nu!), som lanserades i augusti 2022, kan fortfarande spela en avgörande roll för att samla motståndet inför en generalstrejk. Men bortsett från några livliga lokala demonstrationer, som i många fall genomfördes på förslag från Socialist Alternatives medlemmar, har Enough is Enough inte blivit den aktiva kampanj som det fanns stora förutsättningar till.Att kampanjens senaste namninsamling för strejkrätten hittills har fått över 164 000 underskrifter visar dock att många arbetare fortfarande ser upp till Enough is Enough och förväntar sig att dess potential ska tas tillvara. Det var också därför som medlemmarna i Socialist Alternative hade en namninsamling för att kampanjen aktivt skulle mobilisera till och bygga stöd för strejkerna den 1 februari.

En massiv strejk den 15 mars skulle kunna bli början till en kamp för att i grunden förändra samhället. För Socialist Alternative kan denna verkliga förändring endast ske genom att avskaffa kapitalismens parasitära, vinsthungriga system – för ett socialistiskt samhälle.Därför kämpar vi för ett förstatligande av järnväg, post och energi samt alla de storföretag, banker och finansbolag, som dominerar vår ekonomi, under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. ■