Storbritannien: Järnvägsfacket RMT vann första strejkronden

Av Hugh Caffrey, Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland)

Efter den tredje och sista strejkdagen (lördagen den 25 juni) stod det klart att järnvägsfacket RMT har vunnit en stor framgång i sin kamp mot regeringens lönetak och nedskärningar.
RMT:s tre strejker, den 21, 23 och 25 juni, blev till den största järnvägsstrejken sedan 1989. En massiv uppvisning av den styrka som den kollektiva kampen besitter.

Trots en enorm hetskampanj mot strejken hade den hela tiden allmänhetens stöd. En orsak till att stödet förblev starkt var att RMT-ledningen inte backade inför medias hetskampanj utan skickligt försvarade sig. En annan var att människor är väl medvetna om den levnadskostnadskris som inflationen har orsakat, samt järnvägsprivatiseringarnas katastrofala följder.
Men de privata och vinstrika järnvägsbolagen och högerregeringen har ännu inte gett några signaler om att de är beredda att backa från sina nedskärningsplaner som ska verkställas genom att de anställda ska ställas inför ”valet”: acceptera en fortsatt frysning av lönerna eller avskedande.
Bolagen och regeringen kan besegras, men det kräver att RMT genomför nya strejker och om så sker tycks järnvägsfacket inte bli ensamma om att ta strid. Postanställda och personal på flygbolaget British Airways varslade nyligen om strejk, och sedan tidigare pågår en rad lokala strejker runt om i landet.

Alla dessa konflikter har samma huvudorsak – krisen för den brittiska ekonomin och den globala kapitalismen.
Inom RMT bör medlemmarna omedelbart samla till möten för att diskutera fram hur kampen ska drivas vidare och i nästa omgång behöver järnvägsfackets samtliga medlemmar delta.
Det är uppenbart att arbetsgivarna fruktar att kampen ska trappas upp och det är skälet till varför exempelvis Merseyrail nu erbjuder sina anställda en lönehöjning på 7,1 procent (det bud som järnvägsanställda fått på riksplanet ligger på runt 2-3 procent). Facket bör utnyttja denna rädsla för att utvidga konflikten till att vinna mer. Andra fack inom järnvägen, som Aslef och TSSA, bör också förbereda för strejk.
De kämpande järnvägsarbetarna behöver stöd och aktiv solidaritet. Högerregeringens försök att riva upp de rättsliga, men ineffektiva, begränsningar som finns mot att arbetsgivare tar in bemanningspersonal för att utföra strejkande arbete är en attack mot alla arbetare.Huruvida arbetsgivarna kan bryta strejker genom att använda sig av strejkbrytare beror i slutändan på strejkens styrka och kraft. Varje försök att använda bemanningsarbetare bör mötas med organiserandet av stora strejkvaktskedjor som kan stoppa strejkbrytande bemanningspersonal från att komma in på arbetsplatserna, samt massolidaritetsdemonstrationer organiserade av den lokala fackföreningsrörelsen.

De stridbara facken behöver samlas i egna politiska kampanjer som blir grunden till ett nytt vänsteralternativ

Konflikten vid färjebolaget P&O visade på de faror som kampen löper när arbetsgivarna lyckas hyra in en strejkbrytarmobb som kan hålla igång verksamheten. Men det var också en konflikt som gav besked att strejkbryteriet kan förhindras – flera av de inhyrda lämnade jobbet när de blev medvetna om vad det var för sorts arbete de utförde.
RMT behöver i högre grad ta fasta på allmänhetens stöd, som fortfarande är stort och lyfta fram fackets krav på skydd mot prisökningarna och återförstatligande av järnvägen. Det sistnämnda kravet jämte en satsning på spårbunden kollektivtrafik är också ett måste för att hejda klimatkrisen. (Inför sin strejk bör även postfacket CWU lyfta fram sitt krav på återförstatligande av posten).
För att vinna aktivt stöd för kampen och kraven bör RMT ta initiativ till lokala demonstrationer som kan samla facken på orten.
Det är inte svårt att föreställa sig det enorma stöd som skulle finnas för välorganiserade fackligt ledda marscher i alla städer med krav på återförstatligande av järnvägen och posten. Försvara jobben och reallöneökningar för alla arbetare.
TUC:s (motsvarande TCO) demonstration den 18 juni som samlade 50 000 i London gav en glimt av den potential som finns. Nu måste de strejkande fackföreningarna på riks- och lokal nivå ta över stafettpinnen och mobilisera på gatorna.
Kampen och strejkerna behöver även samordnas på riksnivå genom att RMT och CWU sätter gemensamma strejkdatum och tillsammans sätter maximal press på arbetsgivare och regeringen.
RMT behöver vända sig till de många fackförbund som planerar att strejka i höst. Bland dessa fackförbund finns exempelvis lärarfacket NEU och de offentliganställdas fack PCS.

Högerregeringen räds en kommande het höst och som svar på strejkerna och strejkhoten har man hotat med att införa en ny lag om ”minimalbemanning och tjänstgöring”, som i princip innebär att en stor del av de arbetare som röstar för strejk sedan med lagens hjälp kan förbjudas att strejka.
Om en sådan lag skulle införas kan den köras över genom massiva strejker, lagliga och ”vilda”, samt massdemonstrationer.
Attackerna på fackens kamp och rättigheter reser också frågan om arbetarklassens politiska organisering. Även om enskilda parlamentsledamöter från socialdemokratiska Labour stödde RMT:s strejk så är Labour inget verktyg som arbetarna kan använda sig av för att bygga ett motstånd mot antifacklig lagstiftning och för att privatiserad verksamhet återtas av stat och kommuner. De stridbara facken behöver samlas i egna politiska kampanjer som blir grunden till ett nytt vänsteralternativ.

Socialist Alternative (ISA i England, Skottland och Wales) hävdar att ett sådant parti, för att uppnå en verklig lösning, skulle kräva ett socialistiskt program, i opposition mot det krisdrabbade kapitalistiska systemet.
Facket och de anställda vann järnvägsstrejkernas första omgång. Andra omgången kommer att vinnas genom solidaritet, samordning och upptrappning för att besegra regeringen och arbetsgivarna och det system de tjänar.