Storbritanniens moderater krossade i parlamentsvalet

Men Starmers Labour kommer att svika – Bygg arbetarklassens kamp och ett nytt vänsterparti

Av Socialist Alternative, ISA i England, Wales och Skottland // Artikel i Offensiv

Arbetarklassen i England, Skottland och Wales har just sopat golvet med Tories. När rösterna fortfarande räknas är de på väg mot ett historiskt nederlag, och Labour är på väg mot en av de största majoriteterna på mer än hundra år. 

Ingen regering har någonsin förlorat så många platser i ett enda val! Hämnd har utkrävts för den misär, svält, syndabockstänkande och död som Sunak-, Truss-, Johnson-, May- och Cameron-regeringarna har orsakat miljontals människor. Arbetarklassens folk firar, och det med rätta. 

Innan vi kastade ut dem vid valurnorna kämpade vi hårt mot dem i historiska strejker, BLM-rörelsen och i många andra protester och kampanjer. Detta är en seger för alla dessa kamper och för arbetarklassen som helhet. 

För fem år sedan var det få som hade trott att det vi ser idag var möjligt. När Boris Johnson vann sin stora majoritet 2019 var ”visdomen” att ett fortsatt konservativt Tory-styre var säkrat för en generation. Men vi lever i en tid av tvära kast och plötsliga förändringar. Från Covid, till levnadsomkostnadernas kris, till imperialistiska krig och blodsutgjutelse, och vidare, händelse efter händelse avslöjade Tories som en rutten outfit. Deras en gång så höga och mäktiga parti kämpar nu för sitt liv.

Nu kommer en ny regering under Keir Starmer, med en ännu större majoritet, att hoppas på en lättare tid. Även om den kan få en kort smekmånad – baserad på miljontals människors lättnad över att ”de andra är ute” – kommer den inte att undkomma den kroniska instabilitet som präglar vår tid. 

Kollapsande offentliga sektor och infrastruktur, kommuner på gränsen till konkurs och ett gapande hål i de offentliga finanserna väntar på Starmer, Reeves och den nya regeringen. Deras planer för att ta itu med dem? Ett löfte om att hålla sig till Tories ”finanspolitiska regler” (utgiftsgränser som innebär fortsatt underfinansiering av tjänster).

Folkmordskriget i Gaza fortsätter och hotar att explodera i ett heltäckande regionalt blodbad, och kriget i Ukraina fortsätter att eskalera. På båda dessa punkter är det osannolikt att Starmer kommer att vackla i sitt helhjärtade stöd till den brittiska imperialismen och dess kriminella roll. 

Starmer har ägnat en hel valkampanj, och ett par år dessförinnan, åt att försäkra den kapitalistiska eliten om att Labour nu var säkert för deras intressen. Han motarbetade fackföreningarna och urvattnade progressiva löften, medan den kommande finansministern Rachel Reeves presenterade ett Labourmanifest med ”storföretagens fingeravtryck överallt”. 

Labour ”pratade tufft” om invandring och svalde Tories kulturkrigsretorik. I stället för att inspirera arbetarklassen med en vision om verklig förändring strävade de ständigt efter att sänka förväntningarna. I slutändan är det denna politiska agenda som kommer att avgöra hur Starmers regering kommer att agera. 

Även om fackföreningar och arbetare i allmänhet måste pressa Labour att leverera på de begränsade men välkomna löften de höll – som att skrota några av Tories värsta antifackliga lagstiftning – kan vi inte ha några illusioner om att den här regeringen kommer att tillgodose våra behov i detta historiska ögonblick. 

Förr eller senare kommer lättnaden över att Tories är ute att ge vika för besvikelse och motstånd mot Starmer. Det är detta vi måste förbereda oss för. Under ytan av Starmers seger gror faktiskt redan krisens frön. Hans stöd för den israeliska statens terror i Gaza fick partiets röster att sjunka med mer än 14 procent i områden med över 15 procent muslimsk befolkning, enligt Sky News analys. 

Labour har dragit stor nytta av det brittiska valsystemet och vunnit en stor majoritet av mandaten baserat på en lägre andel av rösterna än vad som var fallet under Jeremy Corbyns ledning 2017.

Labours jordskredsseger döljer en annan viktig aspekt av valresultatet: början på nedbrytningen av tvåpartisystemet. Det sammanlagda antalet röster för Labour och Tories förutspås bli det lägsta som någonsin uppmätts! Som ett eko av det politiska etablissemangets kris förlorade stort SNP i Skottland, där det har dominerat det politiska landskapet i mer än ett decennium. 

Detta följer ett internationellt mönster. I Frankrike, till exempel, har de två stora kapitalistpartierna, det franska socialistpartiet och republikanerna, kollapsat under de senaste 15 åren, vilket har lett till en ny polariserad politisk karta. Ett liknande öde väntar Storbritanniens föråldrade tvåpartisystem. 

I detta sammanhang är det andra stora huvudresultatet av detta val – Reform UK:s uppgång – mycket oroande. De har vunnit miljontals röster, även om det bara handlar om en handfull parlamentsledamöter. Farage menar allvar när han säger att han vill bygga upp den största oppositionen mot Labour vid makten, och vi bör ta det hot som han utgör på största allvar. 

Runt om i världen – senast i Frankrike – har vi sett exempel på hur den misskrediterade politiska ”mitten” (som Starmer personifierar) bereder marken för populisterna och extremhögern. 

Farage, den uppblåste bankiren, och hans gelikar bygger sina karriärer på att låtsas konfrontera status quo och etablissemanget. De presenterar giftiga arbetarfientliga idéer om splittring och förtryck som något slags alternativ. Och bortsett från Farage själv är det tydligt att hans politiska idéer också i allt högre grad dominerar Torypartiet. 

Hotet från den populistiska högern är mycket verkligt och kan inte stoppas genom att klamra sig fast vid det diskrediterade politiska etablissemanget. Deras framväxt kan bara utmanas av ett verkligt alternativ, som kanaliserar arbetarklassens ilska i en kamp för en politik som faktiskt representerar våra intressen: en socialistisk politik, som låter de rika betala för nödvändiga offentliga investeringar i bostäder, jobb med riktiga löner, och som nationaliserar de viktigaste industrierna för att planera ekonomin för människor och planeten, inte för vinst.

Vi behöver ett nytt vänsterparti och den kampen måste börja nu. Fackföreningar, sociala rörelser och lokala kampanjer måste förbli oberoende av den nya regeringen, samtidigt som vi trappar upp vår organisering och mobilisering. En integrerad del av denna kamp är byggandet av ett nytt vänsterparti för att politiskt organisera arbetarklassen i kampen mot den nya regeringens prokapitalistiska politik och hotet från högern. 

Miljontals röstade på kandidater till vänster om Labour i detta val. Förre Labourledaren Jeremy Corbyn vann stort i Islington North och oberoende antikrigskandidater tog Labours platser i Leicester, Blackburn och Dewsbury & Batley. De Gröna gick också framåt, med en vänsterplattform. 

Arbetet med att bygga ett alternativ har bara börjat och kommer inte i första hand att baseras på valutmaningar i det här skedet. Arbetarklassens politiska organisation måste vara rotad i kampen på arbetsplatser och i samhällen, där vår klass verkliga styrka finns.  

En landsomfattande konferens bör sammankallas, där fackföreningsmedlemmar, aktivister från antikrigs-, klimat-, feministiska, antirasistiska och andra rörelser samt politiska grupper på vänsterkanten samlas för att diskutera bildandet av ett nytt parti. 

Socialist Alternative kommer helhjärtat och aktivt att stödja alla initiativ i denna riktning och djärvt argumentera för ett revolutionärt socialistiskt, antiimperialistiskt politiskt program för att få ett slut på den kapitalistiska krisens elände under 2020-talet.