Storföretagen styr partiernas klimatpolitik

Alla riksdagspartier förutom det rasistiska högerpartiet SD står bakom målen för klimatomställningen i Sverige. År 2045 ska utsläppen vara nere på noll.

OFFENSIV

Men i själva verket är det storföretagen som sätter spelreglerna för klimatåtgärderna. Det gör att de verkligt viktiga åtgärderna hamnar i byrålådan och att en hel del av politiken i själva verket ökar utsläppen. Både den nuvarande regeringen och det blå-bruna alternativet driver en politik som leder mot klimatkatastrof.

– Vi ska visa världen att klimat­omställningen kan leda till nya jobb, möjligheter och ökad välfärd, sa klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) inför miljömötet i Stockholm i början av sommaren.

Uttalandet sammanfattar kursen i klimatpolitiken. Socialdemokraterna hoppas på att det är det så kallade näringslivet som ska klara klimatomställningen och att detta dessutom ska ge snabbare ekonomisk tillväxt.

De senaste årens utveckling har gett regeringen vatten på kvarn. LKAB och H2 Green Steel planerar för ståltillverkning med utsläppssnåla metoder. Det planeras industrier som ska tillverka bränslen som kan ersätta bensin och diesel. Vindkraften byggs ut och försäljningen av elbilar ökar.

Helt i linje med logiken för regeringens vägval började den nye näringsministern med att konstatera att socialdemokrater ”älskar gruvor”. Det kommer att krävas massor av metaller med regeringens vägval.

Men samtidigt talar fakta sitt tydliga språk. Utsläppsminskningarna är inte i närheten av den takt som krävs för att klara klimatmålen. Faktum är att utsläppen under förra året ökade med fyra procent, när tempot i ekonomin ökade efter coronapandemin.

Helt klart behövs de nya tekniska lösningarna. Den nya metoden där vätgas ersätter kol och gas vid stålframställning är inte fossilfri, men den minskar utsläppen kraftigt jämfört med dagens ståltillverkning. En elbil släpper ut betydligt mindre koldioxid än en motsvarande fossilbil.

Men det finns samtidigt ett grundläggande problem med regeringens vägval. Oavsett vad de säger så drivs inte storföretag av en vilja att rädda världen från en klimatkatastrof. Deras mål är att få maximal vinst. Det innebär att det gäller att sälja så mycket som möjligt. Det står i motsättning till den allra viktigaste delen av klimatomställningen: Att åstadkomma så mycket som möjligt med så lite resursförbrukning som möjligt. Ur ett svenskt perspektiv måste resursförbrukningen totalt sett minska.

Bilindustrin är ett av många exempel. Elbilar kräver stora mängder av sällsynta metaller som litium, kobolt och sällsynta jordartsmetaller. Det borde leda till att bilbranschen skulle tillverka små, lätta bilar, som kräver små batterier. Istället ser vi motsatsen. En stor del av de elbilar som säljs är stora och tunga. De riktiga småbilarna finns inte ens att köpa i Sverige. Orsaken är förstås att det ger bättre betalt att sälja en eldriven SUV än en liten bil. Det stöd på 70 000 kronor som regeringen infört gäller för alla elbilar oavsett storlek. Först nästa år ska ett tak på 700 000 kronor för inköpspriset införas.

Man får också leta bland regeringens åtgärder för att hitta något som syftar till att minska behovet av att köra bil. Snarare pekar politiken i motsatt riktning. Arbetsförmedlingen har lagts ned på många orter. Bankerna har lämnat en stor del av Sverige. Byskolor läggs ned. Det är fritt fram för att bygga ut handelsområdena utanför städerna. Det är inte att undra på att antalet bilar i Sverige ökat i snabb takt.

Det är tydligt att regeringen till varje pris vill undvika den konflikt med biltillverkare och bilhandeln som det skulle innebära att på allvar bygga om samhället så att det går att klara sig med betydligt mindre bilkörning.

En central del i regeringens klimatstrategi är bildandet av organisationen Fossilfritt Sverige. Där ska de olika delarna av näringslivet ta fram planer för sin klimatomställning. Läser man planerna så ser man en gemensam nämnare – ingen vill dra ned på verksamheten. Det är naturligtvis fullständigt omöjligt att klara klimatmålen om utsläppsintensiva branscher som cementtillverkning och flyget ska köra på som förut, även om man föreslår mer eller mindre orealistiska vägar för att begränsa utsläppen.

I valet mellan klimatomställning och näringslivets intressen är det alltid det senare som vinner i regeringens politik. Ett tydligt exempel är att Sverige och Finland med näbbar och klor har försvarat ett skogsbruk med kalhyggen inom EU, trots att forskningen visat att ett mer skonsamt skogsbruk, med en större mängd växande skog skulle ge det största ”klippet” när det gäller att binda den koldioxid som finns i atmosfären.

En annan viktig byggsten i regeringens klimatpolitik är att lita till marknadslösningar. Genom att sätta ett pris på koldioxidutsläppen så ska både näringsliv och hushåll styras mot att minska användningen av fossila bränslen. EU:s system med utsläppsrätter och de svenska koldioxidskatterna är exempel på detta.

Det finns flera svagheter med denna så kallade lösning. För det första har industrins lobbyarbete gång på gång urvattnat systemet.

För det andra slår marknadslösningar orättvist. Höginkomsttagare i städer påverkas rätt lite om bränslepriserna stiger till 25 kronor. De kan rulla på som om ingenting hänt. Däremot slår höjda bränsle­priser hårt mot exempelvis människor i glesbygd med låga inkomster.

Vårens politiska diskussion om de höjda bränslepriserna visar hur varken regeringens eller oppositionens klimatpolitik ser till rättvise­aspekter i omställningen. Tyngdpunkten har legat på att åstadkomma allmänna prissänkningar. Tävlingen mellan partierna har gällt vem som vill sänka mest. Det rimliga hade förstås varit att istället rikta stöden till de grupper som verkligen drabbas av höga bränslepriser och inte har alternativ till bilen.

Det finns ytterligare en del i regeringens högerkurs som går på tvärs med klimatomställningen. Sedan 90-talet har alla regeringar bidragit till att privatisera och marknadsanpassa stora delar av den offentliga verksamheten. Att skapa flera konkurrerande system för grundläggande samhällsservice är ett recept för ökade utsläpp. Ett tydligt exempel är mobiltelefonin. Istället för att bygga ett nät som täcker hela landet finns det nu tre parallella nät, där varje nät behöver en egen uppsättning av basstationer som både kräver mycket metaller och el. Ett annat exempel är bilbesiktningen. I städerna kan det finnas flera anläggningar inom samma kvarter, samtidigt som invånarna i en del fjällkommuner måste köra tiotals mil för att besikta bilen.

Oppositionen till höger om socialdemokraterna står, med undantag från SD, bakom klimatmålen. Inriktningen är i huvudsak densamma som regeringens, men man vill göra ännu mindre och i långsammare takt. Detta går igen på område efter område.

Inför valet har Naturskyddsföreningen ställt ett antal frågor till partierna om klimat- och miljöpolitik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna svarar nej på det mesta. De säger nej till ett framtida förbud mot fossila bränslen, en svensk koldioxidbudget, ökad satsning på ekologiskt jordbruk och att göra en miljöomställning av miljonprogramsområdena. När det gäller att vara emot att använda skogen som koldioxidsänka får de med sig Centern på tåget. När det gäller trafikinvesteringarna så vill Moderaterna, föga förvånande, dra ned på de redan alltför begränsade järnvägssatsningarna och lägga mer pengar på vägarna.

En del i de borgerliga alliansregeringarnas politik som verkligen satt fart på koldioxidutsläppen är jobbskatteavdragen. De har gett en bra bit över 100 miljarder kronor årligen i ökade inkomster främst till personer med skapligt höga inkomster. Effekterna av detta penga­regn över människor med god ekonomi går att se i statistiken. Försäljningen av extrema lyxbilsmärken har ökat rejält. Detsamma gäller för försäljningen av stora motorbåtar. Sannolikt går också en del av den snabba ökningen av långa utlandsresor med flyg att förklara med en skattepolitik och ekonomisk politik som gjort att höginkomsttagarnas inkomster har stuckit iväg. En verklig klimatpolitik måste därför också innehålla kraftfulla åtgärder för att minska de växande inkomstklyftorna.

Ska man säga något positivt om Sverigedemokraternas hållning i klimatfrågan så är det att de är ärliga genom att som enda parti inte ens ställa sig bakom klimatmålen i ord. Partiet talar om att man ska verka för att istället minska utsläppen utomlands, men detta saknar all trovärdighet när SD samtidigt vill dra ned kraftigt på det svenska biståndet. Partiledaren Jimmie Åkesson hade märkbart svårt att få detta att gå ihop när han frågades ut av Sveriges Radio under Almedalsveckan.

Vänsterpartiet har gjort en tydlig kursändring i klimatpolitiken. Nu ligger betoningen på att det är de stora industrisatsningarna som ska lösa problemet. Av ett internt dokument som Svenska Dagbladet rapporterat om framgår det att man i valrörelsen inte ska tala om sådant som minskad köttkonsumtion, begränsningar av bilåkandet och annat som förändrar människors vardag. Partiet har under våren varit med och röstat för förslag för sänkta bränslepriser i riksdagen.

På samma sätt som hos Socialdemokraterna saknas varje spår av insikt om att de lösningar som näringslivet föreslår nästan alltid leder till resursslöseri och nya utsläpp i någon del av produktionskedjan. Kursändringen har fått partiets talesperson i klimatfrågor, Jens Holm, att lämna sitt uppdrag.

Det finns enskilda punkter där partiet vill göra mer än regeringen. Exempelvis vill man satsa mer på spårtrafik och på energisparande i flerfamiljshus. Detta ingår i ett paket på 700 miljarder kronor för olika klimatinvesteringar. Men i grunden är skillnaderna jämfört med Socialdemokraterna små.

I de olika jämförelser som görs av partiernas miljö- och klimatpolitik brukar Miljöpartiet ligga bäst till. Men det säger inte mycket och det finns avgörande svagheter i partiets politik.

Miljöpartiet har aldrig varit berett att utmana kapitalismen och har slutit upp bakom högerpolitiken. Partiet har stött privatiseringar och skattesänkningar som har gett en rejäl skjuts åt koldioxidutsläppen. Liksom de tidigare regeringskollegorna i Socialdemokraterna litar man på att bolagen själva ska genomföra en stor del av klimatomställningen, med stöd av statliga subventioner som Klimatklivet.

Säkert kommer klimatfrågan att finnas med i talen och på partiernas valaffischer, men inget av riksdagspartierna är i närheten av att ha en politik som klarar ens att nå de otillräckliga mål som riksdagen har satt upp. För att det ska vara möjligt krävs en socialistisk politik som garanterar att klimatomställningen måste vara rättvis. ■

Tomma löften

Riksdagen har antagit mål för hur utsläppen ska minska till noll år 2045. Men utfallet så här långt visar att det är mycket långt kvar till målen, trots att de första stegen är de enklaste. Detta är ett tydligt tecken på att dagens klimatpolitik inte leder åt rätt håll.

Det övergripande målet är att utsläppen år 2045 ska ha minskat med minst 85 procent jämfört med år 1990. De återstående 15 procenten ska uppnås genom bland annat koldioxidlagring och åtgärder för att minska utsläppen i andra delar av världen.

Ett delmål på vägen var att minska utsläppen med 40 procent till år 2020. Fram till år 2021 har utsläppen minskat med 33 procent, det vill säga en bra bit från målet. Då är ändå den första etappen den enklaste.

En svårare del av målet är att utsläppen från trafiken i landet ska minska med 70 procent mellan år 2010 och 2030. Fram till år 2021 är minskningen 27 procent, långt ifrån det mål som har satts upp.

Utsläppen är extremt ojämnt fördelade. En undersökning som organisationen Oxfam gjorde år 2020 visade att den halva av befolkningen som har de lägsta inkomsterna i snitt orsakade koldioxidutsläpp på 4 ton genom sin konsumtion. Den rikaste procenten låg på 43 ton per år. ■

RS/Offensivs program för grön omställning

• Grön omställning till planerade och samordnade transporter (från väg till spår) och distribution av varor, energi, service och tjänster för att massivt minska utsläppen av växthusgaser.
• Bort med handeln med utsläppsrätter.
• Omedelbart övertagande av fossilindustrin i gemensam ägo för planerad nedstängning och omställning till utsläppsfria och samhällsnyttiga verksamheter. Kortsiktiga och ej hållbara jobb måste ersättas av nya hållbara jobb inom återvinning, återbruk, klimatanpassning och välfärd.
• Övertagande av de största jordbruken, agrokemiföretagen och livsmedelsindustrierna under demokratisk kontroll för en hållbar, ekologisk och säker matproduktion. Det behövs globala och lokala planer för matproduktion utan långa transporter och djurplågeri.
• Påbörja en omställning från dagens överproduktion av animalier till vegetabilier.
• Överta de privata skogsbolagens skogsinnehav och ställ Sveaskog under demokratisk kontroll. Totalförbud mot trakt- och kalhyggesbruk – inför ekosystembaserat skogsbruk.
• Plan för massiv utökning av naturreservat i samråd med lokalbefolkning, fack, samebyar och miljöorganisationer.
• Skogar, fjäll och skärgårdsnatur måste fredas från storskalig vindkraftsutbyggnad och andra stora exploateringar. Stärk strandskyddet.
• Stopp för privata och utländska gruvbolag och stopp för nya gruvexploateringar. Ställ om till återbruk av mineraler och anpassa mineralproduktionen efter verkliga behov istället för lyxkonsumtion och ”slit-och-släng”.
• Ekosocialt bostadsbyggande och renoveringar: billiga och allmännyttiga hyresrätter med fokus på passiv- eller lågenergihus med en maximalt effektiv energihushållning.
• Ställ om från privatbilism till gemensamt ägd och utbyggd, avgiftsfri kollektivtrafik och fossilfria bränslen till bilar där de fortfarande behövs på landsbygden.
• Avveckla kärnkraften som en del av en plan för en cirkulär samhällsekonomi där resurser återanvänds och all energi är förnybar.
• Förstatliga banker, storföretag, världens energibolag och så vidare under demokratisk kontroll och styre underifrån för att frigöra världens resurser till att tillmötesgå verkliga behov för människor, klimat och djur. ■