Storkonflikten 1980: Tio dagar som skakade Sverige

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I månadsskiftet april-maj är det precis 40 år sedan storkonflikten 1980 inleddes. Sammanlagt var 717 000 arbetare och tjänstemän indragna i de strejker och lockouter som under tio dagar skakade Sverige. Det var den mest omfattande klasstriden i Sverige sedan metallstrejken 1945.
Tv-rutan slocknade, två av Sveriges Radios tre kanaler tystnade. Då fanns det bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, alla statliga. Tunnelbanan stod stilla och kungen fick be facket om lov för att flyga utomlands. Demonstrationerna på 1 maj 1980 blev rekordstora. I landet som helhet gick drygt 800 000 med i LO och Socialdemokraternas tåg (S var då inte samma borgerliga parti som dagens).

Kampen tvingade de hökaktiga arbetsgivarna, som såg storkonflikten som en ”investering för framtiden” och därför provocerat fram den, att backa och gå med på fackens lönekrav. Men redan på hösten samma år inledde den dåvarande högerregeringen och arbetsgivarna en motoffensiv som inte besvarades av den fackliga ledningen och Socialdemokraterna. Det omskakande året 1980 kom därför att markera slutet för efterkrigstidens ”samförstånd” och välfärdsbyggen, och blev början på de rikas kontrarevolution med borgerliga systemskiften och växande klyftor. 

I början av 1980 var Sverige som minst ojämlikt och toppdirektörerna fick nöja sig med att tjäna dryga 9 gånger mer än industriarbetarna, mot 60 gånger mer idag. Det var ingen given utveckling, utan blev bara möjligt efter att fackledningarna och S gick till höger och tillät borgarna och arbetsgivarna att börja genomföra den politik som orsakat storkonflikten. När sedan S kom tillbaka till regeringsmakten 1982 fortsatte S det borgerliga systemskifte som hade påbörjats. 
Storkonflikten år 1980 blev till en mäktig uppvisning av arbetarklassens styrka, vilket tog såväl politikerna, kapitalisterna som fackledningen och de socialdemokratiska topparna med överraskning. Storkonflikten slutade med en moralisk seger för arbetarna. Arbetsgivarna, som envist hade stått fast vid ett nollbud, tvingades till sist att gå med på ett lönelyft på 6,8 procent.
Men storkonflikten blev också slutet för den gamla ordningen på arbetsmarknaden, präglad av arbetsfred och centrala förhandlingar inom ramen för en ständigt expanderande kapitalism.
Det kan tyckas förvånande att så lite har sagts och skrivits om storkonflikten år 1980. Skälen till etablissemangets tystnad bottnar i storkonfliktens utfall: kapitalisterna och det borgerliga etablissemanget vill inte bli påminda om nederlaget och därmed tvingas erkänna att kamp lönar sig.
Fackens ledning vill inte heller att det ska bli känt att den kollektiva kampen besegrade både arbetsgivare och regering, eftersom det omedelbart reser frågan om varför man inte använde denna seger för att hejda den nedmontering av välfärden – nedskärningar, avregleringar och marknadsanpassning – som därefter påbörjades.
Det är därför extra viktigt att dagens socialister håller den kamptradition som storkonflikten representerar levande. 

Efter storkonflikten menade även borgerliga kommentatorer att såväl arbetsgivarna som regeringen hade lidit ett kännbart nederlag. ”Vad har löntagarorganisationerna uppnått, utom att demonstrera sin makt att tvinga SAF och regeringen på knä?”, skrev Dagens Nyheter i en tidstypisk ledare under rubriken ”SAF lämnades i sticket” (SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, har idag ersatts av Svenskt Näringsliv). Enligt samma tidning var SAF-ordföranden Curt Nicolins supportrar under storkonflikten så få att de kunde rymmas i en telefonkiosk.
Facken hade visat sin styrka i kamp, men ledningen hade ingen aning om hur segern skulle förvaltas. Paradoxalt nog kom år 1980 efter maj månad att därmed bli till en politisk vändpunkt högerut. Den förödmjukade högerregeringen tilläts punktera avtalsresultaten med sitt åtstramningspaket; bland annat höjdes momsen på sensommaren 1980.
År 1981 gjorde Socialdemokraterna upp med regeringen om att sänka skatterna för de högavlönade och avtalsrörelsen samma år resulterade i ett uruselt tvåårsavtal för arbetarna. Men inget kan dölja att storkonflikten 1980 visade att kamp lönar sig.

Storkonflikten år 1980 ägde rum i en helt annan tid än idag, vilket satte sin prägel på händelseutvecklingen. De globala makt- och styrkerelationerna präglades ännu av rivaliteten mellan ett stalinistiskt block under Sovjets ledning och ett imperialistiskt med USA i spetsen.
Det fanns fortfarande en livaktig arbetarrörelse. Nästan samtliga arbetare och tjänstemän var fackligt organiserade och Socialdemokraternas förborgerligande hade inte fullbordats.
Det fanns också en annan medvetenhet. Socialismen sågs av många som ett självklart alternativ till kapitalismen och det fanns starka förhoppningar om att den ”ekonomiska demokratin” skulle förverkligas under 1980-talet och att arbetarna skulle få makten på arbetsplatserna. Till och med LO-toppen, som var under stark press underifrån, talade i termer av att ta makten över produktionen och företagen. 
Dessutom hade kapitalismens guldålder i Sverige, under perioden 1945-75, precis tagit slut. En ny tid av ekonomisk stagnation och hårdnande klassmotsättningar hade inletts.
Kapitalismens guldålder hade gett facken och S-regeringarna (S styrde Sverige från 1932 fram till 1976) en möjlighet att genomföra långtgående sociala reformer utan att utmana kapitalismen och utan större mobiliseringar, vilket inte längre var möjligt från och med 1970-talets mitt.
Med några års fördröjning fick även Sverige känna av den globala kapitalistiska kris som bröt ut åren 1974-75. Åren 1976-77 var särskilt besvärliga. En stor del av den gamla svenska basindustrin slogs ut, som till exempel varvs-, textil- och klädindustrin.

Det borgerliga etablissemanget  skyllde krisen på de påstått höga lönerna och företagen skar i sina kostnader genom massavskedanden. När sedan konjunkturen började vända uppåt steg vinsterna igen, men inte lönerna och investeringarna.
År 1976 hade de borgerliga partierna, som då var bara tre – Centern, Folkpartiet (Liberalerna) och Moderaterna – vunnit valet och bildat regering för första gången på drygt 40 år. Det i sig var också en signal om att en ny tid hade inträtt. 
Den borgerliga regeringen från år 1976 lyckades, med minsta möjliga marginal, bli återvald år 1979.
Arbetsgivarnas uppblåsta brösttoner år 1980 representerade makt­elitens revolt mot den offentliga sektorns framväxt och mot den nya arbetsrätt som hade utformats som ett svar på de många så kallade vilda strejker som genomfördes i början av 1970-talet.
Det var fråga om en kapitalistisk reaktion mot de många eftergifter man ansåg sig ha tvingats göra när det gällde sociala förbättringar.

Främst hoppades SAF på att kunna sätta stopp för alla fortsatta krav och diskussioner om hur arbetarna skulle ta makten över företagen. Kraven på att ta över ägandet av företagen var så omfattande att LO-ledningen kände sig tvingad att lägga förslag om så kallade löntagarfonder, ett vinstandelssystem som åtminstone på papperet skulle innebära ett stegvist övertagande av företagen. 
LO:s usprungliga löntagarfondsförslag var en reformistisk utopi. Kapitalismen kan inte avskaffas stegvis via fonder, utan det krävs medveten klasskamp för en revolutionär förändring.
Löntagarfonderna var LO-toppens försök att hitta ett svar till kravet på socialisering (förstatliganden), en planerad ekonomi och kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen. Genom att sätta klackarna i marken år 1980 hoppades kapitalisterna på att kunna inleda en ständig omfördelning av produktionsresultatet – från löner och offentlig sektor till vinster och privata förmögenheter. En politik som senare skulle kallas nyliberal blev ett av verktygen, men för att bana väg för total politisk kursändring måste facken besegras.
Arbetsgivarna dolde aldrig detta. SAF-chefen Curt Nicolin, från Wallenbergsfären, sa exempelvis att masslockouten av hundratusentals arbetare år 1980 var ”en investering för framtiden”, trots att den beräknades kosta verkstadsföretagen och ekonomin mångmiljardbelopp.

De dåliga avtalen åren innan 1980, med reallöneförsämringar samtidigt som vinster och aktieutdelningar ökade, gjorde att det bland arbetarna fanns en utbredd vilja att försöka ta igen lite av det man hade förlorat.
Även regeringspolitiken fungerade som tändvätska. Den sittande högerregeringen hade sänkt skatter och avgifter för företagen och dessutom devalverat, minskat kronans värde, vilket resulterade i högre priser (inflation) särskilt från år 1979.
Inte minst arbetsgivarnas extremt provokativa agerande, där nollbudet ackompanjerades med påkostade politiska annonskampanjer, retade upp arbetarna. Tidningarna var fyllda med annonser där SAF skrek ut sitt budskap om att högre löner och ökade offentliga utgifter ruinerade Sverige.

Kapitalisterna och det borgerliga etablissemanget vill inte bli påminda om nederlaget och därmed tvingas erkänna att kamp lönar sig.

I praktiken vägrade SAF att inleda några förhandlingar. Det var noll och inget annat som gällde från första stund. Arbetsgivarna hoppades att regeringen skulle stifta en tvångslag som innebar att de uppsagda avtalen skulle fortsätta att gälla under år 1980. Regeringen hade lekt med den tanken och ett tag trodde den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin (C) att han hade fått LO-toppens medgivande för en tvångslag.
Regeringen vågade dock inte. Stämningarna och pressen underifrån gjorde det i det närmaste omöjligt för LO-ledningen att acceptera en tvångslag. SAF:s attacker på den offentliga sektorn bidrog till att för första gången förena LO:s två stora offentligfack Kommunal och Statsanställdas förbund, som idag heter Seko, med tjänstemännen på den kommunala och statliga sidan.
På den privata sidan hände det motsatta: LO:s samordning med privattjänstemännen bröt samman när PTK-ledningen (TCO:s privattjänstemannafack) gick ut och stödde ett samhällskontrakt – alltså en uppgörelse mellan staten, arbetsgivarna och facken – där facken gick med på noll i löneökning i utbyte mot några sockerpiller från regeringen.

Nedräkningen mot storkonflikten inleddes på allvar i mars 1980, när LO lade det första varslet i form av övertidsblockad. Strax därefter lade regeringen fram ett åtgärdspaket som bland annat utlovade pris- och hyresstopp samt vissa skattesänkningar under förutsättning att facken skrev på ett nollavtal.
Regeringens inhopp fick ilskan att växa än mer. Pris- och hyres­stoppet var ett skämt, merparten av hyrorna år 1980 hade redan höjts och priserna hade höjts med 8 procent sedan avtalen hade sagts upp fem månader tidigare.
Den 2 april besvarade SAF LO:s övertidsblockad med varsel om masslockout av 750 000 privatanställda. Det var när lockoutvarslet presenterades som SAF-chefen Nicolin sa att ”det handlade om en investering för framtiden”.
Till en början skulle SAF:s masslockout inledas natten mot den 14 april, men efter medlarbud och diverse turer inleddes masslockouten den 2 maj, vilket gjorde att 1 maj blev en verklig kampdag med 800 000 demonstranter – en tiondel av befolkningen – enbart i LO- och S-tågen.
LO:s svar på SAF:s masslockout var att ta ut 100 000 arbetare i punktstrejker från och med den 2 maj. Men dessförinnan hade 14 000 offentligt anställda gått ut i strejk från den 25 april och nästan lika många hade lockoutats av de offentliga arbetsgivarna.

Så fort de offentligt anställda gick i strejk fylldes borgarpressen med artiklar om att strejkerna var samhällsfarliga, eller rentav livsfarliga.  Redan på storkonfliktens första dag höjdes röster från borgarna och arbetsgivarna om att strejkrätten måste begränsas.
”Hade vi vetat att de fackliga organisationerna skulle använda strejkvapnet som de gjort denna gång hade vi aldrig accepterat den förhandlingsrättsreform som gav dem full strejkrätt”, sa exempelvis chefen för Statens arbetsgivarverk efter konflikten. Förhandlingsrättsreformen är den lag som år 1965 gav offentligt anställda tjänstemän rätt att strejka.

Den styrka som facket och arbetarna visade under storkonflikten 1980 bidrog starkt till att kapitalisterna och övriga samhällstoppar, inkluderat S-ledningen, började se det borgerliga systemskiftet – marknadsanpassning över hela linjen – som en absolut nödvändighet för att kunna genomföra en omfördelning från löner och välfärd till vinster. Samtidigt påbörjades en serie åtgärder för att begränsa strejkrätten.
Efter segern mot SAF var det många arbetare som ville gå vidare och fälla regeringen. Men facktopparna tyckte att det räckte med att visa styrkan en gång. LO- och TCO-ledningen använde den tillfälligt stärkta auktoriteten som storkonflikten hade gett till att hålla tillbaka och avleda kamprörelsen som sedan uppstod på hösten 1980 mot regeringens krispaket och för nyval.
Varken facktopparna eller S-ledningen önskade ett nyval, utan stod i tur att påbörja en politisk högersväng. Det fanns därför ingen beredskap för att möta kapitalisternas och statens (läs regeringens) försök att snabbt ta tillbaka vad man tvingats ge i form av lönelyft i maj.
Med hjälp av inflation, räntehöjningar och sparpaket och sedan ytterligare en devalvering i början av år 1981 tilläts regeringen punktera storkonfliktens ekonomiska resultat, vilket åtminstone tillfälligtvis gjorde det svårare att mobilisera mot den högerpolitik som Socialdemokraterna kom att bedriva i regeringsställning efter att ha vunnit valet år 1982.

Den kanske viktigaste lärdomen av storkonflikten år 1980 är att även kampen för högre löner är politisk och ytterst gäller frågan om vilken klass som ska styra samhället. 
Storkonflikten för 40 år sedan visade att arbetarklassen kan vinna framgångar genom kamp, men att inga segrar är varaktiga så länge kapitalismen består.
Därför måste också dagens kamp mot högerpolitiken, de rikas kontrarevolution, också bli till  en kamp för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – för demokratiska och kämpande fack och ett nytt arbetarparti.